Blogg

Alltså hur länge ska människan vara kvar där i Korea? Är det inte dags för henne att åka hem till sin familj snart undrar ni kanske (eller inte alls)?

Och svaret på det är förstås att jo, visst är det är dags nu.

Och hur sammanfattar man då sju magiska veckor i Korea på bästa sätt? Ja, det enkla svaret är att det gör man inte. För det är verkligen helt omöjligt att ge en realistisk bild av allt det jag (och min fina, fina reskompis Annelie) har upplevt och varit med om; alla möten, alla fina människor vi mött och vänner jag fått, alla oväntade gester av kärlek och värme, alla fantastiska platser vi har sett, alla modiga saker vi har gjort, alla hejarop vi har fått och all glädje vi har mött.

Mina sista dagar i Seoul har därför präglats av en febril önskan att hinna göra och pröva allt ”det bästa” innan jag far hem igen.

Paiks Coffee är en favorit, mest för att jag är väldigt förtjust i Chef Paik. De har dessutom en fantastisk juice gjord på citrusfrukten kalamondin (ska erkänna att jag aldrig hade hört talas om den tidigare) och den smakar ungefär som om man plockat och pressat dem själv, syrligt och fräscht och vidunderligt gott. Därför rustade jag mig med en stor mugg med det inför lördagens äventyr.

Jag gick ut starkt med ett morgonbesök på den oktagonala paviljongen Palkgakjeong i Tapgol-parken. Det är byggt 1902 och det var där människor samlades den 1 mars 1919 och utropade den koreanska frihetsrörelsen (mot Japan).  

I parken finns också en 12 meter och tio våningar hög stenpagod. Det är enda kvarlämningen från Wongaksa-templet som låg där och som ska ha byggts redan 1467. Utsmyckningen är väldigt vacker och därför räknas den som en av de finaste stenpagoder som finns bevarade i landet. Så det var en vcker plats att starta morgonen på.

Flitiga läsare vet ju att jag är ett stort fan av Jimin i BTS och han råkar ha födelsedag om några dagar, vilket jag har skrivit om förut. Det innebär att det sätts upp reklam för att fira ”Jimin Day” i busskurer och på reklamtavlor, det visas reklamfilmer och anordnas födelsedagsfiranden på kaféer kring Hybe, det entertainmentbolag som BTS hör till, nere i Yongsan. Allt arrangerat och betalat av fans från olika delar av världen.

I lördags ramlade jag in på två sådana firanden. (Och nej, det var ingen slump även om jag låtsas lite att det var så för att det låter ju bättre…).
Det ena var ett BTS-fokuserat pyttelitet fik som drivs av en kvinna i min ålder. Hon har haft sitt fik i många år och spelar bara BTS i högtalarna, och har bara BTS-prylar. 

I helgen var det så klart extra fokus på Jimin inför hans födelsedag och hon välkomnade mig (som enda gäst fem minuter efter att det öppnade) med öppna armar. En liten stund senare kom ytterligare två kvinnor i min ålder, som var på sitt tredje Jimin-födelsedagsfirande den dagen och hade väskorna fulla med Jimin-merch.

Vi blev så klart genast bästa kompisar genom vår gemensamma beundran inför den fantastiska artist Jimin är, och de pekade ut alla kaféer och födelsedagsevent som skulle arrangeras den dagen. 

Jag fick sedan guidning till nästa fik med födelsedagsfirande, som enbart var fokuserat på Jimins födelsedag. Och det var helt galet, med hans musik, videofilmer, bilder, tårtor (!!), små kakor – ja allt man kan tänka sig. Och majoriteten av besökarna var kvinnor i min ålder. Så jag kände mig hemma, även om jag faktiskt – vilket kanske kan vara svårt att tro när man läser min reseblogg – inte riktigt är lika Jimin-galen som de flesta av dessa fans.

Jag har nämnt det förut och det är något befriande i att kunna vara en svensk medelålders ajumma och ändå få lov att känna beundran inför en artist som man tycker gör något extra bra utan att betraktas som helt tokig. 

Och fankulturen i Korea visar att det framför allt är människor 30-40+ och över som håller (den sunda) fandelen av kulturen uppe, framför allt eftersom det är denna grupp som har pengar och har råd att köpa skivor, böcker och annan merch. Så här är de en viktig grupp för alla artister.

På eftermiddagen kom Annelie tillbaka till Seoul igen efter sitt äventyr, så då tog vi en sen lunch på en av de Michelin-restauranger som ligger i Myeongdeong, Hadongkwan. Den har funnits i över 80 år och har bara två rätter på menyn, gomtang som är biffsoppa med ris och kokt biff. 

De öppnar kl 7 på morgonen och har sedan öppet till maten tar slut vid 16-tiden.

Vi kom precis i slutet av deras servering, så det gick snabbt att få mat. Och visst var den god, det märks att det är en buljong som har förfinats till perfektion. Men utan salt och andra smaktillsättningar var den allt lite tam. Men det var kul att ha varit där, det brukar vara långa köer så vi hade lite tur som bara kunde gå rakt in.

På kvällen var det dags för den årliga fyrverkerifestivalen nere i Yeouido. Den beräknades ha minst en miljon besökare på plats så jag fick tips om att gå till Namsan i stället för där skulle det vara lite färre folk och mer säkert. Där står man högt och ser fyrverkerierna, även om det är på ganska långt håll.

Men jag kan säga att vi var inte ensamma om den idén, det var säkert tiotusentals människor där.

Och det var fina fyrverkerier men inte slår det den helt makalösa fyrverkerishow jag såg förra våren i Busan när man tävlade om att få vara med i Expo 2030. Det finns nog ingen show som kommer slå det.

Söndagen ägnade vi sedan åt lite shopping i den 12 våningar höga Daiso i Myeongdong – som ni ju vet vid det här laget är min favoritaffär i Korea. Där finns allt man behöver och allt man inte visste man behövde – precis som i Ullared en gång i tiden. Det är väl därför jag känner mig så hemma där…

Den butiken är så stor så man har tryckt upp egna kartor och informationsfoldrar om vad varje våning innehåller, då förstår ni hur mycket man inte visste man behövde som man kan hitta!

Och i Daiso ska man hålla utkik på kosmetik- och hudvårdsplanet. För det finns alltid storsäljare där som ”alla” i butiken flockas till och absolut ska köpa för att det är så bra. Så då får man bra tips om man som jag inte har nån koll på vad som är trendigt inom det området.

Så också denna gång, så nu har jag med mig mirakelkräm hem som garanterat ska ta bort alla mina rynkor, göra huden elastisk och babylen och göra mig minst tio år yngre. Och allt till budgetpris, så klart. Jag ser fram emot denna totala förvandling!

På kvällen blev det brofestivalen vid Banpo, som sker några söndagar under hösten. Då är det konserter, danstävlingar, matvagnar och mycket fokus på hållbarhet och miljötänk.

Vi såg bland annat ett gäng barn och unga som tävlade i k-dance, och snacka om talang. Det fanns bland annat en ung hiphop-kille som var helt grym, och som också så klart vann.

Lite senare drog den berömda Rainbow fountain water show igång på samma plats. Jag har sett den ett par gånger förr och det är fint med vatten som sprutar i regnbågens alla färger. Och även om det blir lite enformigt så är det nåt man ”ska” se i Seoul tycker jag.

Vår sista gemensamma heldag i Seoul ägnade vi sedan åt att ta oss runt Seoul till fots.

Vi gick längs den 5 kilometer långa gamla tågled de har gjort om till promenadstråk, Gyeongui Line Forest Park. Det är inte en sammanhängande sträcka utan den skärs av då och då av gator, men stora delar är parkliknande och den är särskilt populär bland stadens hundägare. Där fanns så klart de obligatoriska utegymmen där majoriteten av utövarna är pensionärer. 

Koreanska pensionärer är de mest aktiva jag någonsin har stött på. Många av dem har levt under otroligt fattiga förhållanden under krig och svält, och de har jobbat hårt på olika sätt hela sitt liv. Det är dessutom lite fult att slå dank i det här landet, man ska göra rätt för sig även som äldre. Så det är raska promenader, bergshiking och utegymmande för hela slanten.

Vi hade också en ljuvlig eftermiddag i Inseokdong där vi njöt av alla kaféer och deras specialiteter och fina inramningar. Flera k-draman innehåller scener från gatorna eller kaféerna i Inseokdong och det är inte så svårt att förstå. Det är mysigt, trångt men också mycket folk.

Under vår promenad gick vi genom delar av Seoul där byggnaderna verkar ha fastnat i 1950-talet med traditionella (icke lyxupprustade) hanok med sina karakteristiska traditionella tak och slitna stenhus, där det är trångt, skitigt, enkelt, pensionärerna sitter ute på gatan och pratar och där det märks att det är tufft att leva. 

Och sen femtio meter därifrån sträcker sig lyxkontorsbyggnaderna mot himlen och det är stål, blankt, många fönster och ren och modern design. Det är denna dubbeltydighet och det dubbla liv som är det riktiga Korea för mig och som gör att jag verkligen uppskattar detta land.

Det är gammalt och nytt, traditionellt och modernt, kultur och realism, old style och high tech, gamla och unga, historia och nyskapande, fördomar och öppenhet, stolthet och nyfikenhet, landsbygd och storstad, fattigt och rikt, gamla mot unga, gamla seder och traditioner och en ny värld – allt på en och samma gång. 

Min bild, som också bekräftats av de koreaner jag möter, är att Korea och koreanerna till en del också lever i parallella världar. Värderingar som tidigare varit dominerande och som alla skulle följa utmanas nu av de yngre. Tatueringar som varit så tabu ses nu på allt fler yngre, tjejer inte minst.

Hysteriskt kropps- och utseendefokus, en rädsla för att gå utanför normen och en strävan att alltid vara ”söt” och konservativt klädd har blandats med alltfler överviktiga och unga tjejer som – med rätta – klär sig precis som de vill, vägrar gifta sig och vägrar skaffa barn. 

Politisk tilltro och lydnad inför auktoriteter är inte heller nåt som är självklart längre. Status på jobb och i samhället är viktiga för några, medan andra försöker komma förbi det.

Det är också tufft att vara barn och ung vuxen i Korea, jag har skrivit om det förr, inte minst nu när den ekonomiska situationen också gör att många unga inte hittar jobb. 

Pressen hemifrån är ofta hård, det är många extra skolaktiviteter flera gånger i veckan inklusive helger för att få de betyg som krävs, och kunna komma in på ”rätt” universitet och umgås med ”rätt” människor. Men inte ens det räcker längre för att vara garanterad jobb så det är många tidigare självklara saker som inte längre är så självklara. 

Det i kombination med att barnafödandet ligger på 0,72 per kvinna, att homofobi och brist på acceptans för olikheter fortfarande är utbredd och klimatförändringarna är stora påverkar landet enormt och har gjort under lång tid. 

Till exempel var det skyfall vi möttes av i Busan för någon månad sedan när det regnade nonstop i 48 timmar det värsta som drabbat området på 200 år. September har haft högsta medeltemperatur i år sedan mätningarna startade. 

Och den tropiska hettan som legat som ett lock över landet i månader har varit värre än någonsin. Det är först sista veckan som temperaturen har legat på normal nivå för årstiden, kring 20-22 grader på dagarna. Vi har haft 30-35 grader alla de övriga veckorna.

Det har varit brist på frukt och grönt på grund av torkan, priserna har höjts och folk har dött av värmen och även drunknat för att så många här inte har någon vattenvana eller kan simma. Nu talas det om att årets vinter ska bli rekordkall med temperaturer kring -20. Vilket i sin tur kommer göra att folk dör av kylan i stället. 

Och allt sammantaget är det skeenden som skapar stor oro, hos både koreaner och oss utomstående.

Jag har tidigare nämnt att vi denna gång bor helt perfekt, en minut från Inseokdong och fem minuter från Insadong. Hotellet är inget att hurra för, bland annat har det inga fönster, men läget är oslagbart mitt i den gamla delen av området, fullproppad med bra restauranger till bra pris och massvis med pojangmacha, de där små röda tälten ni säkert har sett med enkla matställen. (Vi hade tänkt äta vår sista middag på ett sådant men det serverades mest lättare rätter som kycklingfötter, bläckfisk och annat, så vi hoppade det denna gång.)

Vår sista kväll i Seoul avslutade vi därför i stället på en av våra många kvarterskrogar med en magnifik skaldjursjjigae. De hade två rätter med marulk på menyn och två rätter med skaldjur. Och när de bara serverar en sak eller en stil, då vet man att de kan sin sak. 

Den var fullproppad med krabba, räkor, koreansk bläckfisk och stark men vansinnigt god. Killen som ägde stället hjälpte oss dessutom att laga till grytan – vilket har skett påfallande ofta, de verkar inte lita på att två svenska ajummas klarar av det där – och han lärde oss dessutom vad varje sak hette på koreanska. Det är underbart när vi får språklektioner av dem vi möter, enkom för att de är så glada över att vi försöker lära oss deras språk och om deras kultur. 

Jag har sagt det förut och jag kommer säga det hundra gånger till – koreaner i gemen är de mest generösa, vänliga, varma och hjälpsamma människor jag någonsin har mött.

Jag har alltid lite separationsångest när det är dags att packa ihop och fara hem igen, så även denna gång. Och inte blev det bättre av att jag också lämnar min partner in crime under dessa sju veckor, Annelie, som jag ju har suttit ihop med nästan dygnet runt. Herre Gud vad roligt vi har haft det och dessutom har vi inte bråkat en enda gång. Bara det är ju stort!

Så mina sista timmar i Korea passade vi på att njuta ordentligt för att minska separationsångesten något. 

Vi började dagen med att hamna först i kön på ett av de mest populära bagerierna som bara säljer salt bröd – väldigt poppis i Seoul – i Inseokdong, Jayendo Salt bread. Det är alltid lång kö och lång väntan där men vi var tidigt på plats och haffade första köplatsen. 

Och det var värt att vänta på – himmelskt gott. Fluffig och skir som en croissant men inte lika oljig eller smulig och mycket godare. Utan tvekan det bästa bröd jag har ätit i Korea – vilket i och för sig inte säger så mycket för de kan mycket i det här landet men bröd är de inga höjdare på. Dessutom fantastiskt vackert inslaget i en pappåse, och helt ok pris: 12 000 won (ca 95 kr) för 4 stycken. Värt varenda öre!

Vi mötte också kvarterets lokala leverantör av makgeolli, det risbrännvin som är så populärt när man går ut och äter och dricker. Han har levererat på samma sätt i decennier med sitt dieselmonster till moppe, bärande varje back till restaurangerna på ryggen, så varför sluta med ett vinnande koncept?

Vi hann också med en sväng bland blomsterprakten i Yeolrin Songhyeon Green Square. Vackert, färgsprakande och förvånande att det fortfarande blommar så fantastiskt när det redan är oktober. 

Sedan ett snabbesök på en av de största och rikaste templen i Korea, Jogyesa. Där bodde dottern och jag ett dygn på tempel stay förra året. Och det är en plats som sprakar av energi och närvaro, de har bland annat ett 450 år gammalt träd som står vakt framför templet och som är alldeles varmt när man rör vid det. Det är magiskt!

Och det märks att templet är populärt, det är utsmyckat som inget annat tempel jag någonsin har sett och väldigt kommersiellt. Men jag gillar det ändå. Vi fick också möjlighet att slå tre slag på trumman och önska något, så nu håller vi tummarna att alla önskningar slår in.

Lunchen intogs på ännu en Michelin-krog i Myeongdong, anrika Kyoja som funnits sedan 1966. (De har två restauranger där numera så är det ena fullt, testa det andra.)

Även där är köerna långa men de har den snabbaste service jag någonsin har varit med om. Man får snabbt ett bord och ännu snabbare in sin mat. Och vilken mat sen! Utan tvekan det bästa jag har ätit i Korea så här långt och då vet ni ju att jag har ätit de mest magiska måltider. 

De har, precis som de bästa ställena, bara några få rätter på menyn så vi beställde in mandu (dumplings) och kalguksu (knivskurna nudlar) med biff. Både Annelie och jag var rörande överens om att detta var en himmelsk måltid. Och så klart superbillig, inte ens en hundring var. Så billig Michelin-krog kommer jag nog aldrig kunna äta på någon annanstans.

Sedan tog jag farväl av Annelie för denna gång med en liten tår i ögat, och gjorde min egen sista minuten-shopping för att fylla väskan till bristningsgränsen. Det är ju synd att inte ta med hem det man får tänker jag. (Och jag skäms, men då har jag dessutom redan skickat hem tre lådor på posten under resans gång för att det blivit för fullt i väskan…det kostar dock inte så mycket, så jag tröstar mig med det.)

Så det landade så klart fler ansiktmasker, krämer, ginseng, koreanska snacks och fler presenter till familjen, som jag nu längtar vansinnigt mycket efter, i resväskan. (Jag hade för övrigt 1,5 kg för mycket i väskan när jag kom till flygplatsen så det hade kunnat bli lite dyrt – men det var en vänlig kille vid incheckningen så vi låtsades båda som att det regnade när jag vägde in väskan som tur var.)

Och så var jag förstås tvungen att flanera omkring och bara känna stämningen, och passera en massa av de historiska platser som Seoul är översvämmat av, som Cheonggukdong och dess ”hemliga” fridfulla trädgård. Det blev dock inget besök där denna gång, eftersom det var fullbokat.

Jag hann också med en kort runda längs Cheonggyecheon, den dryga mil långa promenadvägen längs strömmen som alltid har flanörer, oavsett vilken tid på dygnet man passerar den.

Det är en fin känsla i den här stan och till skillnad från förra gången jag var här så börjar jag förstå dess själ lite bättre. Det är en stad att imponeras och bli förälskad i.

Till sist var det dags att även fylla magen med det godaste jag vet en sista gång; hotteok, bungeoppang (en fiskliknande våffla fylld med röd bönpasta, choklad eller min favorit tjock vaniljkräm) och en sista enkel middag från CU (typ 7Eleven): en triangelkimbap med tonfisk – alltid en räddare i nöden -, min älskade jordgubbsmjölk och en koreansk pärondryck som är söt och extra perfekt när man ska flyga långt.

Och så behövde jag göra en lista – som blev ganska lång – på saker jag inte hunnit med denna gång som jag måste hinna med nästa gång.

Sen var det bara att säga hej då på riktigt för denna gång, och lämna kvar en del av hjärtat igen. Men det bästa är att den här gången vet jag att jag snart är tillbaka igen, för det här landet kommer jag aldrig mer att lämna!

Dagarna i Seoul bara rusar fram och snart är tiden i Korea slut för den här gången. Förra gången jag var här, med äldsta dottern, så bockade vi av alla viktiga besöksmål, upplevelser och turistattraktioner vi hann med och gjorde verkligen allt. Det var roligt men också lite stressigt, så den här gången har jag därför en lite annan approach. 

Jag ska njuta och fokusera på att uppleva det jag passerar och inte bara hoppa från en grej till en annan. Jag fick aldrig riktigt någon känsla för Seoul förra gången så det tänkte jag försöka skaffa mig denna gång.

Första dagen, i onsdags, inledde vi med lyxig belgisk chokladvåffla på ett fik vid Seoul City Hall. Där finns många bra ställen där de serverar belgiska våfflor, den ena tjusigare och mer utsmyckad än den andra.

Vi satt så bra till att vi samtidigt kunde se vaktavlösningen vid Deoksugung-palatset. Och man kan säga vad man vill, men det är ändå nåt speciellt med den enorma stolthet över sin rika historia som präglar Korea. Och man känner sig direkt förflyttad till ett historiskt koreanskt drama så fort alla dessa män, för det är ju bara män, stiger ut ur palatsområdet i sina vackra kläder.

På förmiddagen tog vi oss till de tjusigare kvarteren i Gangnam, det vill säga COEX köpcenter och det fantastiska Starfield-biblioteket.

Eftermiddagen ägnade vi sedan åt studentområdena kring Hongiks universitet och Hongdae. Där är massor av shopping som passar studenters plånböcker, massor av unga och massor av billiga restauranger. På kvällarna spelar de musik och sjunger ute på gatorna.

Vi bestämde oss för att äta en sen lunch/tidig middag där och det är första gången vi har fått skäll när vi skulle beställa mat.

Det var en koreansk grillrestaurang och vi har ätit på det en massa gånger, och aldrig haft några problem med att beställa annat än grillat kött. Men här blev de mycket upprörda över att vi inte skulle äta grillat, utöver de två rätter vi ville beställa.

Kanske kom vi vid fel tid, kanske har vi bara haft tur alla de andra gångerna eller så hade ägaren en dålig dag – oavsett vilket så blev vi inte populära. Men vi fick till slut beställa ändå efter lite språkförbistring men man kan konstatera att vi fick noll service och inte ens en grytslev att sleva upp grytan med. Så de gjorde verkligen klart att vi inte stod högst på deras topplista.

Men min gryta med krabba var i alla fall, som alltid i det här landet, toppengod och Annelie åt de starkaste nudlar hon någonsin har ätit i Korea. Så vi var nöjda även om inte restaurangen var det.

Min reskompis Annelie gav sig igår iväg på egna äventyr några dagar och jag ska erkänna att det känns lite märkligt att helt plötsligt vara soloresenär när vi suttit ihop som siamesiska tvillingar i sex veckor.

Men det gör ju också att man får chansen att uppfylla sina innersta lustar utan att behöva skämmas inför nån annan. Därför har jag ägnat de senaste dagarna åt att traska, traska, traska runt hela Seoul och glo på och göra sånt som jag tycker är roligt, och slinka in på sånt som verkar kul på vägen från punkt A till punkt B. 

Jag älskar ju att upptäcka en stad till fots, och även om Seoul har en kollektivtrafik i världsklass så har jag haft turen att hitta ett hotell som ligger perfekt till för promenader till de bästa, i mitt tycke, områdena i Seoul. 

Igår ägnade jag mig därför åt långa promenader, snabba stopp vid gröna oaser och ohämmad shopping i både Insadong och Myeongdong.

Insadongs huvudgata är kantad av konstnärer, hantverkare, små butiker med koreanska kläder, stämpelhantverkare, antikhandlare och annat roligt. Där ligger också det finfina kulturcentret Ssamsisil, ett helt hus fyllt med unika konsthantverk, kulturupplevelser och hantverksworkshops.

Och längst upp i huset ligger en av de minst begripliga ställen jag stött på i Korea – bajskafét där inredning, bakelser och kaffe pryds med bajsdekorationer av olika slag. Det är inte my cup of tea, men det har säkert sin målgrupp. Det var i alla fall fullt av barnfamiljer där när jag gick förbi.

I övriga huset är det dock bättre kvalitet på hantverket, där finns bland annat en kvinna som gör de mest ljuvliga tovade små djur som jag någonsin har sett. Så det är väl värt ett besök.

Igår hade de också precis öppnat en konst- och antikvitetsmässa så där var jag naturligtvis tvungen att smita in. Och det var uppenbart att det var jag och Koreas samlade antikvitetselit som gick omkring där, och jag hade med råge allra minst plånbok av alla som traskade omkring i de där rummen.

Det var fantastiska saker som ställdes ut, det mesta fanns det inte ens en prislapp på. Och det var inte bara föremål som var upphängda eller uppställda utan varje liten monter var en konstinstallation i sig. Fantastiskt vackert! 

Men när jag gick förbi en av montrarna och såg att några av föremålen hade prislappar kring 5-10 miljoner svenska kronor och uppåt så insåg jag att jag nog ändå inte riktigt passade in.

I Myeongdong var jag lite mer i klass med alla andra turister. Där har varje skönhetsbutik inkastare vid dörren och de tävlar om att erbjuda de bästa priserna. Det är därför utan tvekan bästa stället att köpa med skönhetsprodukter från.

Det är sjukt nog också det enda ställe jag har sett i Seoul där folk helt öppet går omkring med bandage kring hakor, pannor, öron, kinder efter att ha gjort diverse skönhetsoperationer. Man kan ju tycka att det skulle finnas bättre ställen att hänga på om man är nyopererad än i ett fullproppat shoppingkvarter men vad vet jag.

Eftersom det snart börjar bli dags att packa klart var det i alla fall dags att handla det sista i skönhetsväg och fylla de sista hålen i resväskan. Så nu är jag (och omgivningen) försedd för det kommande året i alla fall!

Kvällen avslutades sedan på ett av de många specialiserade restauranger som finns i Korea som bara serverar en sorts kötträtter, nämligen fläsk. Det blev en gryta med fläsk och den vansinnigt goda blodkorven, soondae jjigae, i sällskap med min nya fina vän Marianne från Frankrike, som jag träffade när vi var i Tongyeong. 

Hon bor och jobbar i Seoul sedan ett drygt år tillbaka. Och det var så roligt att få höra om hennes perspektiv på Korea, som 24-årig fransyska som aldrig hade varit utanför Europa innan hon kom hit alldeles själv för ett år sedan. När jag var i Korea för första gången för typ 25-26 år sedan så var hon inte ens påtänkt…

Jag fick sedan kröna kvällen med att äntligen äta en tanghulu igen. Det är frukter på spett doppad i knaprig stelnad sockerlag – otroligt supersött men det blir liksom gott ändå på nåt vis med den syrliga frukten. Men en per resa räcker, och man ska helst inte berätta för sin tandläkare att man ätit det där.

Idag har jag rört mig över halva Seoul, och varit otroligt effektiv i mitt turistande. Jag hade några platser kvar jag ville bocka av som jag valde bort förra året, så jag började med att promenera till Dongdaemun plaza. 

På väg dit gick jag förbi Gwangjang marknad, jag hade glömt bort att den låg just där. Och vad hittade jag där om inte nudeltanten som är känd från Netflix (och en miljon instagram- och tiktok-poster). 

Förra året när jag var där var kön så lång till hennes matställe att vi valde bort det. Men den här gången var det tomma platser, kanske för att klockan bara var strax efter 10. Jag hade visserligen nyss ätit frukost, men när chansen kommer att få äta hos denna matkändis så är det lika bra att grabba tag i den, hur mätt man än redan är.

Så jag beställde den minsta portion jag kunde hitta och det var hennes berömda mandu, med fläsk och kimchi. Och visst var de goda – men jag vet inte om de skulle varit värda att stå i kö en timme för. Jag har ätit minst lika goda, och billigare, på annat håll i Korea. 

Men nu har jag i alla fall fått göra som alla andra kända influencers i världen och ätit där, och dessutom fått prata några ord med henne, så jag känner att jag har fått mitt kändislystmäte fyllt den här gången. 

Så det var med mätta steg jag gick omkring på Dongdaemun plaza, detta futuristiska design- och konstcentrum. Det är annorlunda, det ser ut som en rymdfarkost, det är mycket plåt och glans, men vackert vete tusan om det är. Men nu kan jag i alla fall bocka av det från min lista.

Och det roligaste var det härliga piano som stod i en gång och som en liten flicka plötsligt satte sig vid och började spela på. Modigt gjort tycker jag!

En annan sak jag också kan bocka av, som var en något mer skämmig hemlig önskan, var ett besök vid entertainmentbolaget HYBEs högkvarter, där BTS en gång startade sin karriär.

Som förväntat är kvarteren runt omkring fyllda med bilder och reklam för de olika medlemmarna (och för andra stora popgrupper som också ligger under HYBE men de har jag ingen bra koll på, jag är ju lite enögd i min idoldyrkan). Det var nån kille i typ Seventeen (kan också ha varit en helt annan grupp…) som hade födelsedag idag så det var en bild av honom och en fotospot utanför byggnaden som drog till sig en massa 20-åringar. Men den här medelålders människan avstod från just det, är ju bra om man åtminstone vet vilken kändis man ska fotas med tänker jag.

Vad jag däremot inte avstod från är att köpa ett Tmoney-kort, typ SL-kort, med Jimin på. De säljs bara i snabbköpet vid sidan om HYBE och kostar så klart dubbelt så mycket som alla vanliga Tmoney-kort. Men så fick man ett foto av Jimin med på köpet, så det var ju värt det ändå tycker jag…

Eftersom han snart firar födelsedag så är det hyllningsreklam bekostat av olika fanklubbar runt om i världen strategiskt utplacerat över delar av Seoul, bland annat vid COEX och i kvarteren kring HYBE. 

Det är sanslösa pengar som läggs på den här typen av hyllningar från fansen, och det görs för en massa idoler i Korea, både musiker och skådisar.

Det är svårt att förstå den nivå av besatthet som koreaner har vid just idoler. De får inte vara tillsammans med någon eller gifta sig för då blir det skandal, de får absolut inte vara homosexuella, de får inte vara oförskämda eller uppträda berusat eller irriterat, de får inte ha för dyra eller fel accessoarer, de får inte röka eller dricka eller äta fel, eller vara för ”tjocka” (det vill säga vara normalviktiga) eller för ”fula”, de får inte sätta gilla-tummar på ”fel” personer i sociala medier, de får inte uttala sig om politik eller andra viktiga saker eller göra någonting som skulle kunna förstöra deras image. Och de hålls vid en betydligt högre standard än vi vanliga dödliga.

Det är dessutom otroligt svårt att slå igenom och bli känd, ändå är det nåt många koraner drömmer om i unga år. Idollivet och traineelivet i Korea har en otroligt dyster baksida med svält, självmord, skador och mentala problem, och de allra flesta som är trainees i förhoppningen om att nån gång göra debut och slå igenom blir det aldrig något med. Jag hoppas att det snart sker en förändring och att synen på kändisar blir lite mer sund, för allas skull, för som det är nu är det inte vettigt.

Jag passerade också den restaurang där BTS-medlemmarna alltid brukade gå och äta efter sina rep. De gör big business och skryter ohämmat om att BTS brukade gå dit, så stället var förstås fullpackat. (Och nej, tackar som frågar, jag behärskade mig naturligtvis och gick inte in – men mest för att jag ju redan var mätt efter Netflix-tantens mandu, inte för att jag nödvändigtvis hade nån större karaktär att stå emot…)

Sedan blev det ett snabbt stopp på Lotte outlet vid Seoul station, ett bra ställe om man vill handla bra grejer till bra priser. 

Jag gick däremot, vilket kommer förvåna min omgivning oerhört, därifrån helt tomhänt.

Jag hade i stället siktet inställt på Inseokdong och nåt av de otaliga kaféer som finns i dessa mysiga små kvarter. Inseokdong är en gammal stadsdel bestående av traiditonella små hanoks som gjorts om till kaféer och små butiker. Det är bra mycket mysigare än många andra ställen (typ Bukchon hanok village) men också fullt med turister.

Så där satt jag ett tag och njöt av en koreansk olivbagel gjord på koreanskt mjöl och (enligt kafét) inhemska råvaror – comme ci comme ca tyckte jag som verkligen gillar en traditionell New York-bagel – men lax-cremecheesen var god och omgivningen var vacker och det var skönt att få vila fötterna ett tag.

Koreaner i gemen älskar sina fik och de älskar sin iced Americano, så att driva kafé i Korea är en blomstrande business uppenbarligen.

Dagens sista anhalt var sedan Bukchon hanok village, som jag hoppade över förra året. Det är en traditionell hanok-stadsdel som blivit en av Seouls största turistattraktioner. Där var miljoners miljoners med människor, den största majoriteten av dem kineser och från andra delar av sydostasien. Och överallt fanns skyltar uppsatta som uppmanade folk att vara tysta, att respektera att folk bor där, och att inte komma dit på söndagar. Det förtog något av upplevelsen kan jag tycka.

Så jag hade kunnat klara mig utan det besöket även i år känner jag.

Desto finare var det att få avsluta promenaden hem till hotellet med att slinka in i ett av de (nästan)-palats som finns runt omkring i staden, Yi Ha-eungs boning. 

Till skillnad från de riktiga kungliga palatsen är det fritt inträde till denna lilla oas i utkanten av Insadong. Yi Ha-eung var far till den gosse, sedermera kung Gojong av Joseon, som utsågs till blivande regent vid 11 års ålder i och med att han var sista ättlingen (på sin mors sida) till den avlidne kung Cheoljong. Yi Ha-Eung var ställföreträdande regent tills sonen fyllde 20 år och tog över 1873 – sonen satt sedan på tronen ända till 1907 – och han lät bygga ett boende som liknade det kungliga palatset Changdeokgung. Dess ägor sträckte sig då ända bort till palatsområdet, men är nu mycket mindre. 

Det är otroligt fint bevarat och omhändertaget, och på de olika gårdarna satt människor i stilla ro och pratade med vänner, tecknade, läste eller bara vilade. Det var en riktig stillsam oas mitt i den hektiska mångmiljonstaden och det blev ett perfekt avslut på en intensiv dag.

Vi startade måndagsmorgonen extra tidigt med en magisk soluppgång i Sokcho. Det var perfekt väder, 23 grader varmt och bara några små molntussar på himlen. Att stå på en paradisvacker strand tillsammans med andra man inte alls känner, men som också vill se världen långsamt vakna till liv, är en mäktig upplevelse.

Att den sedan kröntes med en kimbap-frukost på strandpiren – snacka om breakfast with a view – och årets sista bad i ett ljummet hav gjorde inte upplevelsen sämre. Så här är livet när det är som bäst tänker jag.

Vi var sedan redo att lämna Sokcho – denna härliga sommarstad full med energi och glädje – för Suwon, en mytomspunnen stad några mil från Seoul som många gör dagstripper från Seoul till.

Men vi ville göra ett stopp till innan dess; vi ville se det omtalade muhly-gräset. Det vill säga de rosa grässtrån som vajar på flera ställen i Korea under slutet av september och oktober och som folk vallfärdar för att se, ungefär som med körsbärsblomningen i april. Instagram i Korea i oktober är fullt av bilder på rosa fält.

I utkanten av Seoul finns Misari Speed Boat Park, en rodd-arena omgiven av en vacker park och som har en av de finaste muhly-fälten i Seoul. Vi visste inte om de börjat blomma än, eftersom sommaren och hösten varit helt annorlunda än andra år, men vi gjorde ändå omvägen och stannade till där på chans. Och oj vilken syn som mötte oss, fantastiskt!

Vi fick dessutom en enorm flygshow då det flög krigsflygplan i formationer hit och dit och i flera varianter och storlekar under hela besöket, sannolikt som förberedelse inför uppvisningarna under tisdagens helgdag Soldaternas dag.

Transportsträckan till Suwon tog sedan bara en timme, så det var värt en omväg.

Suwon är framför allt berömt för sin välbevarade fästning från 1700-talet. 

Det tar ett gäng timmar att gå runt den och det är stundtals ganska tuff klättring med många stentrappor och uppförsbackar, så vi gick typ halva. Men den omgärdar hela den gamla delen av stan, och överallt finns små befästningar och bastioner, allting väl bevarat. 

De har också ett av de vackrast målade tempel jag någonsin sett, mitt inne i den gamla delen av stan.

Den gamla delen är väldigt fin och pittoresk, det känns ungefär som att komma till typ Trosa eller Mariefred (med Visby ringmur runt om) och det är väl värt ett besök. Men det är också väldigt turistigt och hela samhället är uppbyggt kring turismen och muren. Med rätta.

Och det var fint att se muren, inte minst när den är vackert upplyst på kvällen. De hade också en fin ljusshow på en av vaktposterna. Men det känns lite som att har man sett en del av muren har man sett hela, och det är inte en plats jag behöver se två gånger i mitt liv.

Igår var det sedan dags att styra kosan mot Seoul, men eftersom vi hade kort resväg och tid kvar innan vi skulle lämna vår fina lilla bil så bestämde vi att stanna till vid det av koreaner välbesökta Korean Folk Village i utkanten av Seoul. 

Där har man samlat 270 bostäder från alla delar av Korea och byggt upp en park med dels bostäder som visar hur olika delar av befolkningen bodde, dels små bodar där de (enligt uppgift) skulle göra hantverk och visa hur man gör siden, träfigurer, flöjter etc. Det finns också en liten del med karuseller för barnen. Typ som Skansen fast utan djur tänkte vi.

Inträdet var osedvanligt dyrt för att vara Korea men vi hoppades på en bra förmiddag.

Men himmel vad deprimerande det var. Det var lerigt och grått och gamla plastfigurer, fejkade dekorationer där färgen flagnat, moderna matvagnar och inte en endaste liten hantverkare nånstans. Jag har sällan blivit så modfälld av en kulturupplevelse och kan inte förstå storheten i denna plastiga uppbyggnad. Det enda roliga var väl telefonkiosken vi hittade.

Det var en kamp att ens hitta bra foton att ta på detta ställe, därav frånvaron av det.

Så vi gav upp och drog till Seoul istället, för att tillbringa sista veckan här.

Men först skulle Annelie bestå eldprovet och dels köra till vårt guesthouse och lämna vårt bagage mitt i den allra mest vältrafikerade delen av stan, dels köra till Seoul station och lämna bilen. Med tiofiliga vägar (!!), otroligt snabb och aggressiv trafik, begränsad förståelse av de koreanska texterna på vägskyltar och svettiga handflator gav vi oss in i denna mångmiljonstad. Med nästan 10 miljoner invånare bara i staden och 26 miljoner om man räknar in förorterna räknas det som det fjärde största storstadsområdet i världen och omkring hälften av Koreas befolkning bor här. Det är alltså större än både London och New York.

Jag är därför otroligt imponerad av min duktiga reskompis Annelie som har lyckats ratta runt vår lilla bil i detta myller av trafik utan att tappa humöret eller få stressanfall, och vi har dessutom bara kört fel i den här stan två gånger. DET är stort det! 

Och en av gångerna var när vi skulle leta efter en mack och fylla tanken med sista skvätten bensin, och den bensinstation vi trodde vi hittade inte såg ut att ha någon pump. Vilket den visst visade sig ha när vi kom förbi andra gången – slangarna hängde dock i luften (!!) och bensinen kom någonstans inifrån den pyttelilla byggnaden på nåt märkligt (och läskigt) sätt så det gills inte riktigt. 

Så när bilen var lämnad firade vi med en ordentlig lunch i ett av de många små ”hål i väggen”-ställen som finns i det här landet; jag åt kalguksu – knivskurna nudlar – och det är en liten extra väntetid för att de ska hinna skära nudlarna för hand men det är alltid värt väntan. 

Och tanten på stället blev så glad över att Annelie berömde den hemgjorda kimchin att hon genast hämtade en jättestor skål till. Som vi så klart åt upp, den också.

Så kan jag rekommendera bilkörning i det här landet? Absolut, om du kan några ord koreanska så att du kan göra dig förstådd i de många biltullsstationerna, och när du har lärt dig hur de funkar. (Det är nämligen en mindre vetenskap att göra rätt för de funkar olika på olika vägar.)

Själva körandet är dock inga problem, det är tydligt skyltat, färgkodningar i vägarna för att man ska hitta rätt avfart och, förutom i Seoul och Sokcho, är medtrafikanterna väldigt vänliga och tålmodiga och generösa i trafiken. Så absolut!

Hur är då Seoul? Ja, det är som alltid en chock att komma till denna mångmiljonstad. Otroligt mycket folk ute, det var dessutom helgdag igår så det var extra många ute på vift. En massa trafik och stress och ljud överallt, trängsel på tunnelbanan och många linjer att hålla reda på. 

Men det är också nåt häftigt med den här staden.

 Vi gick dessutom ut hårt med ett besök i kvarteren där vi bor i Myeongdong, och där är det alltid FULLPACKAT med människor och extra många en ledig dag som igår. 

Jag hittade dessutom en liten surprise inne på Line store i Myeongdong – avtryck av BTS-killarnas händer där jag kunde konstatera att jag är rätt liten ändå i jämförelse för det var inte en enda hand som var i min storlek.

Dagens bästa var dock att jag äntligen, äntligen fick tag på ett exemplar av den koreanska fotobok Are you sure? som jag har längtat efter att få tag på sedan i juli. Den välsorterade bokaffären Kyobo har allt! 

Boken släpptes i måndags och har redan sålt slut två gånger, men den finns nu väl nedpackad i min resväska. Det var en bra avslutning på våra första timmar i Seoul!

Den här veckan har varit fylld av ”sista”-grejer innan vi skulle lämna Busan, och det kändes, precis som förra gången, otroligt vemodigt att lämna staden i går. Framför allt nu när den också befolkas av människor man tycker så mycket om och som man verkligen vill fortsätta umgås med!

Jag har hunnit med att säga hej då till flera av mina favoritställen (och favoritmänniskor) denna vecka; stranden vid Gwangalli, templet i Beomosa, tanten som är inkastare vid ssiat hotteok-vagnen nere på BIFF-torget, lokala lunchstället som bara serverar den traditionella Busan-specialiteten gukbap med fläsk (fläsksoppa som kokas länge, länge på fläskben vilket gör soppan mjölkvit), soondae (blodkorv) och inälvor – för övrigt mums om ni undrar…

Vi tog också en sista lunch-bibimbap (alltid bulgogi med ost på) hos favoriten vid skolan. Vår snälla lunchkompis David från Taiwan hann vi också ha en sista hej då-lunch med så klart.

Sedan var det också dags att säga hej då till skolan, vilket jag inte var så ledsen över. Denna sista vecka har vi bara haft lektioner under förmiddagen för att kunna hitta på lite på eftermiddagen och det var helt rätt beslut. 

Den här gången har pluggandet varit svårt, svårt och det har känts komplicerat, snurrigt med all grammatik och alla nya ord har flugit in och ut ur huvudet. Jag tycker inte det har fastnat något men ibland inser man att nåt ord och nån böjningsform ändå sitter där det ska. 

Man klarar sig dessutom förvånansvärt långt med en- eller två-ordsmeningar har jag insett och alla blir så glada bara över att man försöker. Så jag ska inte ge upp, även om jag ibland sliter mitt hår i förtvivlan och undrar varför jag utsätter mig för detta frivilligt.

Vi har dessutom haft en magisk vecka med vår nya fina värdfamilj, och jag blir både rörd och glad när jag hör dem, och andra nya vänner, kalla mig unnie och noona (ungefär äldre syster) – det är familjekänsla det! Och vi har blivit så välkomnade, jag är så tacksam över den värme och glädje och kärlek de har visat oss, två ajumma från Sverige.

Vi försökte därför visa vår tacksamhet tillbaka genom att bjuda på svensk middag; kålpudding, kokt potatis och svenska köttbullar. 

De åt vänligt nog med god aptit trots att den inte riktigt smakade som när jag gör det hemma, men det var gott nog. Lingonsylten saknade jag dock, det fanns inte ens att få tag på på IKEA. 

Och roligast var så klart att få följa med Ji Yong och handla innan, en koreansk mataffär är ett paradis för en matintresserad. Åh vad jag önskar att vi hade samma sortiment hemma i Sverige, vilken lyx!

De hade så klart en hel avdelning med soju – jag köpte med mig sparkling soju med citronsmak till middagen, otroligt gott och utan tillstymmelse till alkoholsmak trots sina 5 procent – och de hade säkert ett tiotal sorter med Absolut Vodka i spritavdelningen (där gick dock min gräns med att gå över ån efter vatten…).

Vi tog också årets sista bad i torsdags eftermiddag, nere på vår nya ”hemstrand” Gwangalli. Ljuvligt så klart och vi var nästan ensamma i havet, det är för kallt för koreanerna nu uppenbarligen (det var ju ”bara” 26 grader och lite moln och sol blandat). Åh vad jag kommer sakna den stranden, och inte minst den magiska utsikten från vår lägenhet sista veckan.

I fredags, vår sista dag i Busan, tog vi en snabb sväng till vår nya vän den orientaliska doktorn i Ulsan. Han lyckade ju i förra veckan med det som inte lyckats i Sverige, det vill säga att få bort nästan hela inflammationen i min arm med sin supernålarnas supernål; jakchim (typ) så han fick en ny chans i fredags. Vi hann också med en snabb fika med Annelies fina kompis Myong Hwa som är gullig och översätter åt oss när vi är hos den orientaliska doktorn.

De körde också ännu en omgång där de brände torkad malört i ett rör riktat mot magen som de då påstår ska vara särskilt bra för kvinnor, fråga mig dock inte varför. Den här gången fick de dock lite väl bra fart på sitt eldningsrör så jag blev alldeles sönderbränd, så vi får väl se vilken effekt det har den här gången, jag har inte märkt så mycket än i alla fall.

Vi avslutade sedan kvällen med stil med street food och en sista ssiat hotteok nere vid BIFF-torget, lyxigt!

Igår var det så dags att med sorg i hjärtat lämna Busan. Bästa Annelie rattar vår söta lilla hyrbil som ett proffs och vi styrde först resan mot Daegu, där vi åt kalaslunch tillsammans med Annelies fina kompis Jack.

Lunchen avslutades sedan på Daegus coolaste cafe och med absolut bästa läget precis vid en nationalpark, Gradience, med en smarrig mango-bingsu (shaved ice som är ungefär finstrimlad frusen mjölk toppad med frukt.) Bingsu-säsongen håller på att ta slut nu när hösten snart är här, men eftersom sommaren varit så het och lång fanns den som tur var fortfarande på menyn.

Vi fick sedan en tur till ett av risfälten vid sidan om restaurangen, där Jack berättade om hela processen. Och de där risstråna står verkligen med fötterna i blöt för att kunna växa sig stora. 

Vi körde sedan längs med kusten till Seokbyeong, på en halvö strax söder om Pohang, för att vi fått rekommendation om att det var så fint. Och det var otroligt vackert. Det var dessutom lite maffigt att vara på en av Koreas östligaste punkter.

Hela kuststräckan på östra sidan av Korea är magiskt vacker, och fylld med cafeer, små restauranger, otroliga stränder och hav, berg och risfält så lång ögat kan se. Landskapet är otroligt dramatiskt och man sitter andlös nästan hela tiden för att det är så vackert.

Vi tillbringade en kväll och en natt i Pohang på ett airbnb som vi inte ska orda nåt om, riktigt creepy. Så halv sju i morse packade vi bilen igen och drog vidare norrut längs kusten, med siktet inställt på Sokchong. 

Och vilken fin dag vi har haft! Vi har tagit små avstickare hela dagen, och startade med ett tidigt stopp vid minnesmonumentet som hyllar landstigningen och motattacken av (syd)koreanska och amerikanska trupper vid Jangsa under Koreakriget, enligt uppgift den händelse som vände nordkoreanernas krigslycka och bidrog till att Busan kunde hållas fritt från nordkoreansk ockupation och Seoul kunde återtas. Där finns bland annat en replika av det enorma landstigningsskepp som användes, och det är otroligt pampigt.

Vi stannade också till vid otroliga Deunggi Mountain Skywalk, söder om Ulji. Som vanligt behöver man ta på sig tossor på fötterna för att inte smutsa ner bron och glaset. 

Det blåste dessutom 8 sekundmeter så det var rejält svajigt där uppe. Så till och med jag som inte har svindel kände hur knäna darrade när jag tittade ner genom glasgolvet på de enorma vågorna under och kände hur hela bron svajade i vindbyarna. Havet var vilt idag och vågorna slog emot stränderna. Ett fantastiskt skådespel!

Men när man är i dessa kuststäder så inser man också vilken naturkraft havet är. På varje ställe vi passerat finns skyltar uppsatta med hänvisning till de platser där byborna ska samlas vid en tsunami, och hur höga olika punkter är och vilken tid det tar att komma dit från olika delar av byn och så vidare. Så naturens krafter är verkligen alltid närvarande och ett verkligt hot.

Det finns också en krabbrestaurang var hundrade meter typ utefter hela kusten, dock till otroligt dyra priser, och det är krabbor avbildade precis överallt. 

Jag var inom en livsmedelsbutik i Pohang och där såldes krabba för typ 9 kronor/100 gram så tillagar man den själv är det däremot billigt.

Vi har försökt leva ut alla våra koreanska drama-drömmar denna helg så vi var förstås tvungna att stanna på två olika rastplatser. Koreanska rastplatser är kända för sin goda ”ressnabbmat”, och vi blev inte besvikna. 

Det var särskilda nudel-automater där man själv kunde fixa sina nudlar, det var korvar i friterad deg, fiskkakor av alla de slag, friterad potatis, tteokbokki, grytor och allt man kan tänka sig. Älskar att maten, trots att det egentligen inte är särskilt bra mat i sig, ändå alltid håller så hög kvalitet. Och till ett bra pris.

Vi har dessutom lyckats med konststycket att få en hel vägtullstation – och vi själva – att frysa till is av fasa när vi utlöste sirenlarm och blinkande ljus. Vi lyckades nämligen köra i fel fil genom biltullstället, som var obemannat, och eftersom vi inte hade det Easypass som man skulle ha i den filen utlöstes larmet. Vi fick heller inte den biljett vi borde ha fått med oss. Oops.

Tyvärr gick det inte att vända och ångra sig utan vi fick med skammens rodnad på kinderna fortsätta köra på.

Men det löste sig som tur var, med en ytterst barsk dam i biltullsbåset några mil framåt som rynkade ögonbrynen och krasst meddelade oss vilket ställe vi missade ta biljett på (jo tack, det märkte vi också) – som sagt, i Korea har man koll på alla invånare hela tiden och överallt – och vi behövde bara betala den vanliga avgiften. Tur för oss men ytterst pinsamt och vi kände oss som värsta förbrytarna när sirenerna kom igång.

Till slut kom vi då i eftermiddags fram till dagens mål – Sokchon. En populär kuststad med otroliga stränder, härliga restauranger, utmärkt surfing och enligt uppgift magiska soluppgångar. Dessutom är stan fylld av unga militärer, som får besök och blir omhuldade av flickvänner och mammor och pappor när de har permis, det ligger ett stort regemente i stan.

Jag förstår varför det är ett populärt tillhåll för både koreaner och andra, det är en väldigt fin stad. Och eftersom det nu dessutom är slut på högsäsongen gick det att få hotellrum för några hundralappar.

De har också ett av de långsammaste Pariser-hjul jag någonsin har sett men det ger ju i alla fall valuta för pengarna, tänker jag.

Imorgon drar vi vidare igen till sista anhalten Suwon innan vi på tisdag anländer till Seoul, och lämnar tillbaka vår lilla söta Hyundai igen.

Vilket galet väder det har varit här i Busan. Efter månader av tropisk hetta och temperaturer på över 30 grader varje dag, hällregnade det i helgen i nästan två dygn i streck. Översvämningar, slukhål, evakueringar och stängda vägar, bortregnade vandringsleder, bortspolade människor och delar av kollektivtrafiken stängdes av. Jag har aldrig sett så mycket regn på en och samma gång.

Två lastbilar åkte till exempel ner i ett gigantiskt slukhål på 10×5 meter och 8 meters djup inne i stan. Helt tokigt.

Helst hade man ju velat kura inomhus då men eftersom vi hade en dag vi var tvungna att spendera på stan (i ösregn) då vi bytte till en ny värdfamilj så bestämde vi oss för att vara lite kulturella och besöka Trickeye-museet och Busans filmmuseum.

Båda var värda ett besök men Trickeye-museet, som leker med illusioner och perspektiv, var klart roligast.

På kvällen välkomnades vi av en helt underbar familj till deras fantastiska lägenhet vid Gwangalli-stranden. Utsikten från 25:e våningen där de bor är magnifik, jag skulle sitta i vardagsrumsfönstret dygnet runt om jag hade (den enorma) turen att ha en lägenhet på det här stället. Soluppgångarna och solnedgångarna är magiska, och på kvällen lyses Diamantbron upp av hundratals lampor. Det är fantastiskt!

Och eftersom det regnade så fick vi till middag det man ”ska” äta och dricka i Korea när det regnar – pajeon (den särskilda pannkakan med scharlottenlök bland annat) och makgeolli, risvin (bara 5 procent så det är som en öl ungefär).

Det var premiär för mig med makgeolli och jag trodde faktiskt att det skulle vara odrickbart. Men eftersom jag i en bisats tidigare nämnt att jag bara drack soju med persika eller annan fruktsmak så hade mannen i huset knatat ned och köpt makgeolli med persikosmak enkom för mig. Det är ett välkomnande det!

Makgeolli görs genom att man jäser vatten och kokt ris och den blir mjölkaktig i färgen.

Traditionellt ska man dricka makgeolli i en stor trä-, metall- eller porslinsskål, och inte i glas. Och jag fick lära mig att första omgången dricker man utan att skaka flaskan och då är vätskan klarflytande eftersom det mjölkiga sätter sig i botten. Sedan rör man om eller skakar flaskan försiktigt och det är då den mjölkiga färgen kommer.

Så vad skulle jag då ge makgeolli för betyg undrar kanske någon: tja, 4 av 5 perillablad skulle jag säga och bättre än förväntat. Och tillsammans med pajeon blir det lätt 5 av 5 perillablad! Det är typisk comfort food så jag förstår varför man äter och dricker det en kulig regndag.

Söndagen ägnade vi oss åt att åka till IKEA i östra delen av Busan. Inte för att vi behövde något egentligen utan för att vi ville hitta några typiska svenska matvaror till vårt värdpar, som hastigt och lustigt fått oss som inneboende, och det var enda stället vi kunde komma på. Och IKEA ser ju ut likadant varhelst man än kommer så det var en lätt märklig upplevelse att se personalen gå omkring med ”Hej” på ryggen och alla svenska namn på grejerna.

Coolast var dock att man satt ihop traditionella koreanska dräkter av IKEA-kassar, det var kreativt gjort!

Eftersom jag nu är inne på min sista vecka så lider jag redan av separationsångest. Därför passar jag på att säga hej då till alla platser jag älskar i den här stan. Gårdagens sista anhalt blev därför mitt absoluta favoritställe i Busan, den lilla strand och klippa vid Dadaepo-stranden som betytt så mycket för mig.

För nästan exakt ett och ett halvt år sedan så satt jag ensam på min lilla klippa vid stranden i Dadaepo och bestämde mig för vad jag ville göra med resten av mitt (arbets)liv för att kunna leva det som jag vill och drömmer om, följa mitt hjärta och uppfylla de drömmar jag har.

Och jag är inte riktigt ända framme än men i det stora hela har det blivit precis som jag önskade och ville den där dagen förra våren. Tacksamt nog har så många delar fallit på plats sedan dess och det är tack vare den magi som råder vid min lilla klippa vid Dadaepo, det är jag säker på.

Så det kändes fint att tillbringa en stund där igår och säga hej då.

Idag har jag njutit av en av mina födelsedagspresenter (tack bästa svärmor och svärfar!) hos Dallia i Somyeon. Ett fantastiskt ställe med flera olika sorters behandlingar för både ansikte, kropp och massage av olika slag.

Det var utan överdrift den absolut skönaste ansiktsbehandling jag någonsin har fått, och den höll på i en och en halv timme (och då ingick även en grym massage av axlar och skuldror av en liten tjej med otroligt hårda nypor!). Det var aromaterapi, ångmassage av ansikte och dekolletage, det stacks med nålar här och där och togs bort både det ena och det andra, det var kräm för att öka elasticitet, få bort rynkor, massage av skalpen och ansiktet och hur många olika steg, krämer och rengöringsprocesser som helst. Och samtidigt var benen kopplade till en massagemojäng så benen fick sitt.

Värsta lyxen! Och även om vi gick till ett proffsigt och dyrt ställe med koreanska mått mätt, så var det ändå inte i närheten av hur dyrt det är i Sverige. Så är det något råd jag ska ge till Korea-resenärer så är det att gå och få massage eller behandlingar, ni kommer inte att ångra er.

Sedan hade vår nya värdfamilj tipsat om ett fantastiskt litet kafé som ligger en bra bit från turiststråken, så efter att utsidan fått sitt behövde insidan fyllas på. Precis vägg i vägg med kafét trillade vi på ett tempel. Små vattenfall, tecknade små gubbar, färgglada lyktor, leende Buddhor och en välskött liten trädgård gjorde detta tempel till en härlig plats.

Det toppades sedan av kafét, Choryang 1841. Det ser ut att vara typ 100 år gammalt och har det godaste fikat jag fått i Busan. Det är berömt för sina glassdrinkar och sin kalla mjölk med smak av bland annat jordgubb eller lönnsirap och kakorna var inte att leka med. Kan starkt rekommenderas!

På väg tillbaka till stationen Choryang gick vi genom den gamla delen av stadsdelen, som fortfarande har kvar de färgglada originalhusen med sina vackra dörrar, även om många hus numera rustats upp och blivit lyxigare boenden.

Där hittade vi också vad som måste vara Busans trängsta gränd, lätt klaustrofobisk. Så helt klart ännu en fin dag så här vår sista vecka!

Det har sannerligen varit några märkliga dagar här i Busan. Vi kom tillbaka från Tongyeong i torsdags förmiddag, då var det 34 grader, 84 procent luftfuktighet och enligt meterologerna skulle det kännas som 42 grader. Och det gjorde det verkligen! Puh.

Vi åkte direkt och hämtade resten av vårt bagage som vi lämnat hos vår värdfamilj. Av lite olika skäl så behöver vi byta boende inför sista veckan i skolan. Det var en pärs att släpa tunga väskor genom ett kokhet och fuktigt Busan men det gick med lite vilja.

Desto skönare var det att slinka in i en sval biosalong på eftermiddagen. Vi köpte biljetter till Jungkooks (i BTS) behind the scenes-film I am still redan för några veckor sedan. Den skulle bara gå under tre dagar just denna vecka och det kändes lite roligt att se den just här i Busan där han är född och uppvuxen. 

Och det var lite roligt att få gå på bio i Korea också så klart. För det är en lite annan upplevelse.

På biomenyn finns till exempel både nudlar, friterad kyckling, tteokbokki (kryddiga riskakor), friterat ris med kimchi och bulgogi (marinerat nötkött), grillad fisk och grillad bläckfisk. 

Det finns en särskild maskin där man tillagar sina egna nudlar, det finns till och med en liten behållare där man häller ut överbliven buljong och nudelrester. Här satsar man på kompostering minsann.

Och det fanns popcornmenyer med både salt, sött och allt däremellan, i kombination med både läskglas och popcornburkar med bilder på Jungkook, Seventeen (en annan populär popgrupp) och lite andra kändisar. 

Om jag måhända köpte nån sån meny för att få ett Jungkook-glas, kanske du undrar? Behöver du ens fråga…

Kvällen avslutades på ännu en ”hål i väggen”-restaurang, där mor och dotter regerade. En fantastisk tofu-gryta för bara några tior. Älskar att det är så enkelt att få vällagad välsmakande mat i den här stan!

Igår var vi uppe med tuppen, med siktet inställt på Ulsan. Det ligger 25 minuters tågresa bort och är framför allt känt för att vara bilmärket Hyundais ursprungsstad. Och det märktes – jag såg knappt en bil i denna otroligt vidsträckta 900 000 invånare stora stad som inte var en Hyundai eller något av deras dottermärken.

Men vi var inte där för bilarnas skull utan för att träffa Annelies kompis, och besöka en orientalisk doktor som har en klinik där. Vi har drömt om det länge men det är inte så lätt som västerlänning att hitta nån som kan kommunicera med oss, men nu hade vi fantastisk hjälp av Annelies vänliga kompis. Hon tolkade för oss hela förmiddagen, och det i kombination med vårt egna om än begränsade ordförråd var tillräckligt för att förstå.

Och tala om annorlunda upplevelse!

Vi var där i två och en halv timme, varav nästan all tid tillbringades liggandes på mage på en brits med olika sorters manicker fastsatta på mig. Det var ingen förklaring innan utan de frågade om jag kunde tänka mig det ena eller det andra och jag sa att jag testar allt de vill, så det är bara att göra vad de tror är bra.

Det började med att jag fick beskriva vad som var problemet – i mitt fall ont i en arm och i rygg. Sedan fick jag glaskoppar fastsugna på hela ryggen under en stund för att öka blodcirkulationen. 

Efter det satte de fast en oidentifierbar mojäng på ryggen som skickade ut svaga pulseringar, typ som en TENS-maskin. Den var till för att mjuka upp kroppen internt.

Sedan tog de fram dundermaskinen, som de satte fast med sugkoppar på de delar av arm och rygg där jag har ont. Och herregud vilken maskin!

Den körde någon sorts pulseringar i oregelbunden rytm som fick hela armen att skaka och hoppa, och den ökade och minskade styrkan hela tiden. Utmattande var bara förnamnet.

Efter det blev det fem minuter inne hos doktorn där han efter att ha kollat min puls på båda handlederna, ställt några frågor och sett mig böja armen konstaterade att jag hade en inflammation i armen som jag dessutom gått med länge och att den kommer ta lång tid att bli av med. Vilket jag ju redan misstänkt.

Men han rekommenderade akupunktur och sedan en särskild dunderkur med en bamsenål på nåt särskilt ställe i muskeln, men han sa redan från början att jag egentligen skulle ha behövt gå hos honom regelbundet några veckor för att bli av med smärtan. Så han kunde inte lova att det skulle bli bra med bara en behandling.

Så det var bara att gå tillbaka till britsen igen, bli böjd och krängd och knäckt i ben och ryggrad för ryggens skull och sedan satte han ett gäng akupunkturnålar i både rygg och arm. Det märktes att han hade gjort det där tusentals gånger förut för det gick på en millisekund och kändes inte ens.

Och sen drog han fram det stora artilleriet med den omtalade dunderkursnålen i muskeln som alltså ska vara bra för allt; akut smärta, tillfällig muskelsmärta, kronisk smärta, reumatism, skelettproblematik. Jag blev varnad att den skulle göra ont men jag kan säga att den kändes inte heller det minsta.

Vi fick sedan som bonus en riktig lyxförmån som ska vara särskilt bra för matsmältningen hos kvinnor (fråga mig dock inte hur) då de eldade torkad malört i nån sorts ugn med rör som skulle hållas över magen. Efter denna märkliga upplevelse blev det en halvtimmes vila med hotpacks kring både arm och mage och rygg.

Jag gick ut från kliniken helt ledbruten, illamående av malörten och dränerad. Men jag ska säga att det tog inte många timmar så kände jag inte av smärtan i armen och ryggen mer.

Så vad det än är de gjorde så hjälpte det, i alla fall på min arm.

Så surprise, vi har bokat in ett tillfälle nästa fredag igen, bara för att se om det blir lika bra nästa gång.

Men hallå, vad kostade hela kalaset undrar ni säkert, det måste ju ha varit superdyrt? För deras två och en halv timmas behandling betalade jag 275 kronor (fast då fick jag en del rabatt för att de var så glada att vi kom just till dem). Och hade jag varit koreansk medborgare hade jag fått det gratis på min sjukförsäkring. Så ett billigt nöje, helt enkelt!

Och en spännande upplevelse på många sätt, men hur effektiv den egentligen var återstår väl att se. Men nånting gott kom ur det i varje fall!

Vi avslutade sedan besöket i Ulsan på en fantastisk restaurang med fokus på fläsk bbq. Otroligt fin kvalitet på köttet och en trevlig servitör som expertgrillade det åt oss.

Vi hann också med ett besök i en nationalpark full med bambuträd och vippande muhlygräs, Taehwagang.

Idag är det tyfonregn i Busan, och över hela Korea praktiskt taget. Det har formligen vräkt ned hela natten, blandat med åska. Det är översvämningar och folk varnas för att gå ut och man ska helst undvika att köra.

Det kommer sms-varningar flera gånger i timmen om översvämmade vägar och trafikfaror i och runt stan och de har ropat i högtalare ute på stan hela förmiddagen att man ska vara extra försiktig. Himlen är fortfarande helt öppen, och det ska fortsätta regna hela dagen.

Vi behöver dock ge oss ut, för ikväll flyttar vi in hos vår nya familj i en annan del av staden än där vi bott hittills. Det ska bli spännande att se hur vår sista vecka artar sig – och om vi lyckas ta oss dit utan att bli dyngblöta!

Åh vilka fantastiska lediga dagar vi har haft här i Tongyeong i södra Korea! 

Landskapet är fullkomligt magiskt – MAGISKT! Jag har aldrig sett något liknande. 

Staden består som sagt av hundratals öar och är omgiven av hav och kust på tre olika sidor. Och det är berg och kullar precis överallt. Just nu är det dessutom fortfarande grönt även om man kan se att det bryter igenom pyttelite höstligt rött här och var. Ett vanligt år skulle hösten redan varit här, många räknar den från och med chuseok, men idag har det till exempel varit 34 grader varmt i skuggan. Så den där hösten verkar dröja lite i år.

Vår fina pensionatsvärd bestämde sig för att ge oss en heldagstur i måndags och tog först med oss till en av de mindre öarna som ligger en 15-minuters båttur bort. Eller det är snarare två öar som sitter ihop, förenade genom en hängbro, Manji do och Yeondae do. Alla dessa öar är en del av den marina nationalpark som Tongyeong består av, Hallyeohaesang nationalpark.

Innan man får sin färjebiljett måste man visa sitt idkort eller pass och skriva ned namn och telefonnummer så det är viktigt att ha med någon form av identifikation, annars får man inte åka med. Det beror dels på att de behöver ha koll vilka som är med ombord ifall båten sjunker (!!) dels för att det ska veta att alla som har biljett är ombord när man lämnar ön. 

Ibland ändrar sig vädret snabbt här ute vid kusten och de tidtabeller man ska följa förändras plötsligt. Då ringer och messar man de som har köpt biljett och ser till att samla ihop alla som man lämnat på öarna. Smart och högt säkerhetstänk.

Båtresan ut till Manji do är kort men härlig. Det går att traska runt öarna men det är tyvärr för varmt för att göra den typen av vandringar just nu. Så vi nöjde oss med att gå över hängbron, med en fantastisk utsikt, till den andra ön.

Så här långt söderut växer en massa tropiska frukter, både pomelo, granatäpplen och fikon. Till och med kaktusar!

Vår värd tog med oss till en avskild strand han kände till för ett dopp innan lunch.

Han lovade att vi skulle vara nästan ensamma och det var vi – nästan. För i kanten av stranden, där berget började, stod en svart get och betade. Och när vi kom lite närmare så såg vi att det fanns tre till, det vill säga en hel liten vild getfamilj. Dagens trevligaste möte tycker jag! Och det var underbart att få ta ett dopp.

Och som vanligt vid lunch serverades vi en gourmetmåltid, pajeon med räkor och bläckfisk och två sorters bibimbap. En toppad med Tongyeongs stolthet sjögurka – sådär erkänner jag, jag är inte överförtjust i den där slimiga sjögurkan i vanliga fall och den lyfte inte direkt bibimbapen om man säger så – och en med abalone, som jag då hellre äter.

Efter båtresan bar det av till Dal A, en av de finaste utsiktspunkterna här i Tongyeong. Jag är säker på att det är otroligt vackert att se solen gå ner därifrån, med hela havet och alla öar som kuliss.

Där hittade vi också många med koreanernas favoritaccessoar i värmen: solparaplyer med svart insida.

Jag har ju skrivit om det förut och även om jag tycker det ser lite bakvänt ut med paraply mot solen så är det förvånansvärt effektivt.

Tisdagen inleddes med en promenad i den gångtunnel som Japanerna byggde på 1930-talet när de styrde landet, belägen 13 meter under havsnivån.

På den tiden fick till och med bilar köra där – det måste dock bara ha varit åt ett håll i taget för den är väldigt smal – men numera är det en praktisk genväg under havet för att komma till andra delen av Tongyeong.  

Resten av dagen ägnade vi oss åt ytterligare ett öbesök, på Binji do. Det ligger längre ut i skärgården, typ 55 minuters båtresa från fastlandet. Och resan dit var otroligt vacker.

Det var dock ingenting mot den utsikt som mötte oss när vi kom i land på Binji – det var den vackraste placering av en strand jag någonsin har sett. 

Paradissand, två öar som sitter ihop med bara en sandtunga emellan, ett glittrande hav, strålande sol, knappt några människor, öar som fond och klarblått vatten på alla sidor.

Det går inte att göra detta rättvisa i varken ord eller bild men det var magiskt, magiskt, magiskt att ligga och guppa i 30-gradigt vatten och bara se hav och sol och berg och öar. Jag kommer att minnas den vyn så länge jag lever.

Dock höll den på att sluta i en mindre katastrof. Avgångstiden för sista färjan hem var satt till 17.20 och vid 17 började Annelie och jag i sakta mak bege oss till hamnen fem minuter bort. Vi såg att färjan i full fart var på väg in men tänkte att vi hade gott om tid på oss, så jag hade inte ens tagit på mig shorts utan gick i baddräkt och sari för att torka och skulle byta om på toan bredvid färjan. 

Men helt plötsligt börjar färjan tuta, folk går på och uppe från kommandobryggan hör man plötsligt kaptenen ropa i högtalarna till Annelie och mig (och en eller två andra eftersläntrare) att vi skulle sätta fart, ”Skynda, skynda, båten ska lämna” – allt till övriga passagerares stora glädje.

Det hör definitivt inte till god ton att publikt gå omkring i sari och baddräkt i Korea så samtidigt som vi joggar mot färjan i flip flops försöker jag förtvivlat få på mig shorts och linne och samtidigt leta fram biljetten utan att stå på öronen och utan att bli frånåkt. 

Så efter en svettig insats lufsade vi till slut på färjan – jag dessutom med alla kläder hyfsat på rätt ställe vilket bara det var ett mirakel – och i samma sekund Annelie satte foten på färjan så drogs landgången in och båten backade ut, tio minuter före avgångstid.

De låg lite före i tidtabellen och hade väl helt enkelt ingen lust att vänta utan ville hem och fira chuseok. Och då hade de inget tålamod att vänta på två svenska ajumma som uppenbarligen inte hade vett nog att förstå att man måste vara i god tid innan om man ska åka färja i det här landet.

Kvällen slutade i alla fall sedan med ett härligt chuseok-firande med vår värd och övriga gäster på pensionatet, med kimchi-tillverkning och bulgogi, kkulpang (som är en sorts klibbigt traditionellt honungsbröd som fylls med till exempel röd bönpasta, pumpa eller sötpotatis), soju (det traditionella risbrännvinet) och somaek (en odrickbar blandning av soju och öl).

En av gästerna pratade bara lite engelska, jag pratar ju bara lite koreanska och övriga vid bordet pratade lite mer koreanska men det är fascinerande hur väl man ändå förstår varandra trots att vi möts från varsin sida av jordklotet.

Under förmiddagen idag har vi tagit Tongyeongs berömda linbana upp till toppen av berget Mireuksan. Eller rättare sagt, man kommer inte allra högst upp till den 461 meter höga toppen utan behöver klättra en 30-40 minuter till för att nå upp. Och i dagens 34-gradiga värme med 84 procents luftfuktighet kan jag meddela att det var en enorm bedrift att ta sig upp. Vi dog nästan av värmeslag, jag och min nyfunna franska klättringskompis, som också bor på pensionatet vi bor på.

Men hade jag tagit mig så långt så skulle jag upp till toppen.

Och jag kan säga att det var väl värt besväret. Utsikten är helt magnifik, åt alla håll. Vid toppen finns dessutom ett område med små stenrösen som människor byggt för att önska olika saker så jag passade på att bygga mitt eget pyttelilla stentorn, och skapa lite god energi.

Lunchen intogs sedan nere på marknivå igen på en av de många små familjerestauranger som serverar nudlar och kimbap, enkelt, superbilligt och gott. Och det är så klart inte den sortens påsnudlar som vi har hemma det handlar om utan en fantastisk anrättning med skaldjur i hemgjord buljong, tillsammans med sidorätter. 

För tre personer betalade vi 180 kronor och vi orkade inte ens äta upp allt. Ägaren bannade oss därför och sa att eftersom vi inte hade ätit upp all mat så fick vi definitivt inte gå till cafét och köpa en latte efteråt. Han kom dessutom med lite smaksatt yoghurt till efterrätt till oss bara för att han var glad att se oss – och jag älskar verkligen alla dessa vänliga människor i detta land. Så det var en bra lunch!

Imorgon är det dags att lämna Tongyeong så därför körde vår snälla pensionatsvärd oss i eftermiddags till det som stod högst på min önskelista; Miraesa-templet högt uppe på berget Mireuksan. Eftersom det är omöjligt att ta sig dit utan bil om man inte vill vandra över berget så var Annelie och jag extra tacksamma över skjutsen.

Jag har varit i många tempel i Korea men detta var helt annorlunda mot alla andra jag har besökt. För det första hade det en stor gräsmatta och stengångar som innergård, för det andra var det blygsamt i storlek. Och för det tredje fanns det noll kommers i templet – inga halsband eller armband till salu, inga rispåsar att köpa till munkarna, inga takpannor att skänka för trasiga tempeltak, inga nyckelringar eller böneskrifter man uppmanas att köpa. Utan det var bara en plats för stilla kontemplation, bön och eftertanke, på den vackraste plats man kan tänka sig. Fantastiskt tycker jag.

Dessutom simmade de sköldpaddor som får flytta in, för att hedra Buddhas minne, fritt omkring i dammen och låg och solade på stenarna med cypresser vajandes omkring. Så för mig kändes Miraesa-templet precis så som ett tempel ska kännas.

Imorgon blir det hemfärd till Busan igen, för att vi ska kunna göra ytterligare en resa på fredag. Men då blir det bara en dagstur till Ulsan, Hyundais ”hemstad”.

Jag är så nöjd med våra dagar i Tongyeong och kommer förhoppningsvis tillbaka igen.

Nu kanske ni tro att jag helt har glömt bort min plikt som bloggskribent, men icke! Eftersom Korea firar Chuseok denna vecka, och skolan har stängt, så passar jag och min reskompis Annelie på att lämna Busan och hitta på lite annat och då blir det inte så mycket tid över för skrivande.

Slutet av förra veckan ägnade vi åt shopping, bad och att äta på de lunchställen vi gillar och som vi snart kommer lämna.

Ett av stammisställena är Woojungs, som ligger nära skolan i Seomyeon. De har världens bästa system för beställning och betalning, som jag blir lika imponerad av varje gång.

Du får ett bord, bestämmer vad du vill ha (ja tack, engelsk meny finns för oss som (ännu) inte är flytande i koreanska), lägger till eventuella extratillägg som ägg, ost eller annat. Du väljer sedan om du vill betala för alla vid bordet eller ”go dutch”, det vill säga varje person betalar för respektive rätt. Var och en kan sedan bestämma om man vill betala sin rätt med kort eller kontanter, och så är det klart. Det låter kanske krångligt men går otroligt snabbt och effektivt, och maten är klar på några minuter. Det är otroligt praktiskt och maten är supergod!

En av kvällarna bestämde jag mig för att utforska ett område lite längre norrut från där vi bor som jag inte varit i förut, Guseo. Det visade sig vara en riktig ösig liten del av staden, med en massa affärer, barer, restauranger och folk ute kvällstid. Då ramlade jag dessutom över en stor supermarket, med allt man kan tänka sig vad gäller, mat, sportartiklar, sprit, kläder och allt annat. Det är faktiskt första gången jag gjort det i Korea, oftast är det mycket mindre affärer eller stora affärer som Lotte eller Shinsegae. Men det här var ungefär som ett koreanskt Walmart.

Och där märktes det verkligen att Chuseok var i antågande. Det var massor av butiksbiträden som ville att man skulle köpa storpack av spam, sprit, ginseng, oljor, ansiktskrämer och allt vad det nu var, för att ge sin familj vid Chuseok. 

Jag hittade också oväntade smakkombinationer i hyllorna, vad sägs om Oreo-cookies med smak av Coca Cola? En otippad kombo skulle jag säga. 

Eftersom värmen fortsätter att välsigna oss med sin närvaro så har vi också gjort strandbesök nästan varje dag de senaste dagarna. 

Jag vill verkligen inte tjata om värmen och klaga, som nordbo är vi ju inte bortskämda med sol och värme av den här kalibern och jag borde kanske njuta. 

Men som jag har nämnt tidigare så bor vi alltså i en liten lägenhet utan fungerande AC och med bara varsin fläkt i respektive rum. Och då det är 32-33 grader ute blir det lätt 40 grader i våra rum, så vi försöker verkligen hålla oss borta därifrån så mycket vi bara kan för att överleva.

Så det blir mycket bad, många cafébesök och många besök i shoppinggallerior med ljuvlig AC.

Sommarvädret här i Korea har varit helt upp och ner och det är många, många koreaner som är bekymrade, trots att de flesta av dem ju inte svettas och verkar så plågade av värmen som Annelie och jag. 

Men det är något genuint oroande i att vämeböljan bara fortsätter och fortsätter. På Jeju har antalet tropiska nätter i rad varit över 65, vilket har slagit deras tidigare rekord med hästlängder. Och i flera andra städer, Seoul inkluderat, har det tidigare värmerekordet för September månad slagits gång på gång i år. 

Det bekymmersamma är att när det kommer en liten skur och moln, och man tänker att nu blir det nog svalare, så börjar det om efter en timme eller två.

Det får också stora konsekvenser på livsmedelsproduktionen, framför allt frukt och grönt, som blir allt dyrare och dyrare. Och just det var redan väldigt dyrt här, jämfört med många andra matvaror. Så många är på riktigt bekymrade över vad denna uppenbara klimatförändring kommer att få för långtgående konsekvenser.

Vi tillbringade fredag eftermiddag (då skolan stänger tidigt) på Gwangwalli-stranden och njöt av bad och strand, vilket var ett bra val. Vi åt dessutom det första icke-koreanska målet på hela resan: pizza American style. Till och med jag, som inte ens gillar pizza, njöt!

På lördagen träffade vi en ny bekantskap från Sverige som tillfälligt var på besök i Busan och visade henne Busans mest populära surfstrand (eller snarare, strand lämplig för magsurfande vilket de flesta verkar göra här då många är entusiastiska nybörjare) Songjeong. 

Det är en fin liten strand som är lite krånglig att ta sig till då tunnelbanan inte ligger så nära, och det är främst familjer där. Men den drygt en kilometer långa stranden och den lilla paviljongen Songiljeong som ligger precis bredvid, som ska ha södra Koreas vackraste soluppgång, är väl värt ett besök.

Kvällen avslutade vi på Haeundae, med en härlig promenad längs den långa matmarknad som finns där. Det märks att Busan är en hamnstad för det finns bläckfisk, krabba, fisk och skaldjur till försäljning precis överallt. Och när solen är på väg ner vaknar hela stranden och området intill extra mycket till liv, inte minst den fina matmarknaden som finns där.

Igår lämnade vi så familjen för en veckas äventyr utanför Busan. Första stoppet är Tongyong, en ljuvlig ort på södra spetsen av Korea. Det är omgivet av hav på tre sidor och består av 110 bebodda öar och ett 40-tal obebodda. Antalet invånare är cirka 155 000, lite skillnad från Busans 3,5 miljoner.

Främsta sysselsättning har varit skeppsbyggande och fiske, men det största varvet har flyttat verksamheten till Kina för att få billigare arbetskraft. Det finns dock fortfarande många vietnameser och indoneser här som gästarbetare.

Jag tog en promenad genom staden, som alltså består av ett gäng öar varav de största numera sitter ihop med brisar och vägar över. Och det är en märklig blandning av hus; några i typiskt arkitekturritad 50-talsstil, andra färgglada som en grekisk by, några slitna, andra i trånga gränder, ytterligare andra moderna och välbyggda, hus i tegel, i sten…ja en charmig blandning av alla möjliga stilar. Och allt med havet som fond. Ett ljuvligt ställe tycker jag!

Här är man stolta över sin fisk, och höjdpunkten att toppa sin bibimbap med är tydligen sjögurka. Vi får väl se om jag får chansen att testa det…

Vi bor på ett fantastiskt guesthouse med en underbart generös värd som igår tog oss med på en riktig (och ovanligt billig) koreansk familjerestaurang.

Det blev så klart koreansk barbeque, proffsgrillat av vår fina värd.

Det var också den mest generösa uppställning banchan (sidorätter) och extramat att grilla som svamp, sötpotatis, tteokbokki, och min favorit soondae – blodkorv fast inte som den svenska formen av blodkorv utan det är gjort på bland annat grisblod, trådtunna nudlar och ris och är otroligt gott tycker jag men ingen annan i mitt ressällskap.

De har också en liten namngiven hjälprobot som levererar allt kött och dricka och far omkring som en liten servitör i restaurangen. Väldigt charmigt. Så det var utan tvekan veckans höjdpunkt!

Nu har jag snart kommit halvvägs på min koreanska odyssé för denna gång. Tiden går vansinnigt fort när man trivs!

De senaste dagarna har främst ägnats åt lite mer praktiska saker snarare än turistande. Söndagen gick åt till att besöka en av mina favoritaffärer NC, som är en stor affär med en massa mindre märken som delar på utrymmet. Typ Åhléns city eller NK i Stockholm.

Den låg tidigare i närheten av skolan men jag upptäckte häromdagen att den numera ligger väldigt nära där vi bor. Ytterst praktiskt (men inte så bra för bankboken).

Men jag gillar verkligen NC och den blandning av (små)dyrt och billigt, och många koreanska märken, som finns där. Och det roligaste av allt är att det finns så mycket roliga kläder i det här landet som passar perfekt när man är en tvärhand hög!

Dock är det inte lika roligt att shoppa kläder här om man inte är en tvärhand hög eller drar större storlekar, då är utbudet ytterst magert.

Men jag är nöjd! Och ännu nöjdare är jag över att den stora rean inför chuseok nu har börjat. Så jag var inte direkt ensam i NC, det var fullt med folk i varje hörna. 

Dock märks det att det är bistra ekonomiska tider, det hålls hårt i slantarna och det handlas betydligt mindre än vad det brukar den här tiden enligt officiell statistik. 

Chuseok är annars en tid för gåvor, till både levande och de som gått före, och det finns presentförpackningar av oljor, songpyeon (de söta riskakorna), spam (skinka på burk) och en massa annat redo att tas med hem till familjen.  För att öka konsumtionen har regeringen dessutom gjort Soldaternas dag den 1 oktober till nationell helgdag i år, för att folk förhoppningsvis ska handla mer. Jag är dock tveksam till om det kommer göra nån större skillnad.

 

På eftermiddagen blev det en fika på ett av de bättre kaféerna här i norra delen av stan, Momos coffee. Det är vida berömt för att ha 2019 års världsmästare i barista-VM anställd och det märktes. Det var en mängd olika sorters kaffevarianter, bönor och kaffetekniker som erbjöds med tjusiga bakverk till.

Jag dricker ju inte kaffe så dessvärre var de olika kaffeprocesserna bortkastade på mig, men det är en fantastiskt vacker lokal med en lika fin utegård, så det var värt besöket.

Efter en dag med shopping följer sedan en kväll på postkontoret, det är sen gammalt… 

För hur ska man annars få hem det man handlat om man inte skickar det med postpaket hem till sig själv? Att skicka paket med båt härifrån är väldigt billigt, dock tar det typ tre månader så man får inte ha bråttom.

Men som min reskamrat Annelie uttryckte det – efter tre månader har man ju helt glömt bort vad man skickade, så det är som julafton igen att packa upp lådan.

Så jag ser redan fram emot allt kul jag (förhoppningsvis) får till advent.

Vårt lokala postkontor drivs av två ålderstigna pensionärer. Jag skrev om dem redan förra året jag var här – som av en händelse behövde jag skicka hem saker även då. Det roligaste med detta postkontor är att de också tillhandahåller läsglasögon i olika styrkor, som en service för att man ska kunna fylla i alla blanketter ordentligt. 

Lite sött tycker jag och inte alls unikt i det här landet. Jag har varit på otaliga toaletter där det finns fön, locktång, hårsnoddar, borstar, ibland t o m tandborste och tandkräm, som en fin service till besökare.

Och det tar en evighet att få saker ivägskickade på detta postkontor, för allting sker manuellt och det ska skrivas in i datorn både det ena och det andra och innehållet behöver vara på både engelska och koreanska och det är ett himla pyssel som det tog oss nästan en och en halv timme att få rätsida på. Men trots allt besvär de får av oss så är de lika gulliga hela tiden och hejjar på oss när vi skriver fel och behöver göra om. 

Språkförbistringen gör det inte enklare för deras engelska är ytterst begränsad. Så då är översättningsappen Papago en välsignelse. 

Den kan både översätta via bild, genom skriven text och genom ljud som en diktafon och jag använder den flitigt, nästan lika flitigt som med Navers kartfunktion (men den senare är ämne för nästan ett helt eget blogginlägg så den återkommer jag till vid tillfälle).

Så genomsvettiga och tjugo minuter efter stängningstid så gick vi djupt och flitigt bugandes ut genom dörren, Annelie och jag, nöjda efter en maratonsession i Koreanska Postverkets famn.

Och svettiga är vi mest hela tiden. Det är fortfarande helt otroligt varmt här i Korea. 

Det har utfärdats vädervarningar och värmealerter i nästan hela landet ett flertal gånger senaste tiden – ja egentligen hela sommaren – och den senaste kom häromdagen. Vädervarningar ges när man förväntar sig mer än 33 grader i minst två dagar i rad eller när det finns risk för allvarliga hälsoproblem på grund av värmen. Alerter ges när man förväntar sig temperaturer på minst 35 grader i fler än två dagar i rad.

Flera gånger om dagen får jag SMS om värmen och man ger rekommendationer vad man bör göra för att hålla sig hälsosam, det kommer även SMS hur man ska undvika covid (och tyvärr även SMS alltför ofta om försvunna personer som man ska hålla utkik efter men de är inte lika upplyftande). 

Det är första gången sedan 2010 som Korea har haft vädervarningar i september och värmerekorden för september månad har slagits flera gånger om över hela landet. 

Det är ytterst oroande att den globala uppvärmningen får såna extrema konsekvenser i det här landet. Den påverkar inte bara människors liv och hälsa negativt utan ger också stora effekter på landets livsmedelsproduktion, med fruktodlingar som inte längre bär sig för att klimatet blivit för varmt och så vidare.

De har haft tropisk värme i flera delar av landet i över 30 dagar i rad, och även om det vissa dagar har gått ner nån grad under 30 så har temperaturen allt som oftast legat kring 32-33, vilket känns som omkring 40.

Lägenheten vi bor i har ingen AC utan vi får förlita oss på en fläkt i respektive rum vilket är helt galet när det är 40 grader – bokstavligt talat – inomhus mest hela tiden. 

Så ni förstår att vi försöker tillbringa vår mesta tid på annan plats än i lägenheten, för att inte försmäkta.

Och så verkar det vara för de flesta koreaner – man drar nytta av AC på jobbet eller i skolan, i kollektivtrafiken, butiker och inte minst i de många och stora shoppingcenter som finns under jord i tunnelbanegångarna. De underjordiska centrumen, och inköp av hämtmat, har fått ett rejält uppsving denna varma sommar. Men trots det så är alltså konsumtionen lägre än förväntat. 

Jag gör i alla fall mitt för att bidra till att höja Koreas BNP, genom all dricka jag inhandlar varje dag för att ta mig igenom värmen.

Eftersom solen har skinit så fint hela dagen så bestämde vi oss för att göra ett nytt försök att se den magnifika solnedgången i Dadaepo ikväll, då det ju var ett ettrigt moln i vägen i lördags kväll.

Och nu blev vi rikligt belönade. Vilken magisk kväll! 

Det går inte att fånga på bild över huvud taget, men det var fantastiskt att se solen gå ner stående i vattenbrynet i Koreasundet, där Gula havet och Östra havet (Japanska havet) möts, tillsammans med andra glada människor och bara känna magin.

Stranden fylls med människor när solnedgången närmar sig. Det är en massa fotografer, både proffs och amatörer, ett flertal bröllopsföljen som ska fota sig och barn och gamla om vartannat som leker eller traskar längs med stranden tills solen går ner. Och alla fotograferar hela tiden, den ena posen för att få till det perfekta fotot efter den andra.

Där sanddynerna börjar lämnar folk sina skor, och hämtar dem sen en timme eller två senare, när de vandrat färdigt i sanden. Och ingen kommer ens på tanken att stjäla dem, det är fantastiskt tycker jag.

Och vid sanddynernas början finns också hammockar och bänkar, en fin strandpromenad, skogsdungar och vindlande små stigar – allt är som gjort för en njutbar dag eller kväll vid havet. 

Dadaepo är, av olika skäl som jag skrivit om innan, min favoritplats i den här stan och jag skulle kunna tillbringa timmar där varje gång. En stunds stilla gungande i en av hammockarna blickandes ut över sand, hav och solnedgång kan läka den sköraste själ, och det är en plats jag ständigt drömmer om. Så jag njuter nu när jag har möjlighet.

Dessutom ser vi ofta hägrar på stranden eller flygandes över stranden, så jag känner jag får påfyllning av tur varje gång. Ikväll kom fem stycken i flock flygandes förbi. Fantastiskt!

Och efter strandvandring krävs antingen fottvätt eller fotblås, beroende på i vilket skick fötter och skor är. Det finns nästan alltid möjlighet att tvätta fötterna vid varje strand i den här stan, precis som det vid besök i botaniska trädgårdar eller nationalparker finns blåsgrejer så att man kan blåsa bort grus, barr eller löv och smuts från sina skor. Vid Dadaepo finns både ock. Det är sådan service in i minsta detalj i det här landet!

Och om man inte är nöjd med sin strandvandring så kan man alltid ta omvägen förbi de otaliga utegym som finns överallt i den här stan, även vid Dadaepo, och som oftast utnyttjas av pensionärer.

Eftersom det är så varmt om dagarna och äldre varnas för att vara ute och göra ansträngande aktiviteter, så kommer de ut vid kvällningen i stället och då är det full fart i gymmen och på promenadstigarna. Jag har aldrig sett ett folk röra på sig så mycket som man gör här, oavsett ålder. Och det är fantastiskt.

Efter en intensiv och väldigt svettig – i alla bemärkelser – första vecka i skolan var det ljuvligt att äntligen få lite fredagsledigt. På fredagar slutar vi nämligen redan kvart över tolv för lunch, och sedan anordnar skolan en eftermiddagsaktivitet där alla är välkomna.

Eftersom chuseok (en av Koreas största helgdagar som jag skrivit om tidigare här under årets resa) närmar sig så var fredagens aktivitet att tillverka songpyeon, små riskakor (även kallade tteok) som görs av rismjöl och fylls med exempelvis röd bönpasta, socker, kastanjer. De formas som små halvmånar, blommor eller annat fint och många familjer gör dem tillsammans och äter just vid chuseok, nyår (seollal) eller vid andra stora helgdagar och högtidligheter. 

Ni som är flitiga läsare av bloggen minns kanske att vi i Daegu passerade två butiker specialiserade just på fantastiskt utformade songpyeon, som fiskar, frukter och annan mat. Jag kan säga att min beundran är numera ännu större över dessa konsthantverk, när jag vet hur svårt det är att göra dem vackra. 

Vid chuseok förr i tiden gjorde man songpyeon av det nyligen skördade riset och gav som gåvor till sina förfäder men nu för tiden finns det färdig songpyeon-mix att knåda och färdig fyllning att ha i.

Och det sägs att svärmödrar kan testa sina blivande svärdöttrar genom att se hur de gör songpyeon – för ju vackrare man gör dem, desto lättare har man att bli gift och gör man fula songpyeon får man fula barn. (Och låt mig säga så här efter fredagens tillverkning: det är en himla tur för mig att jag redan är gift. Och det är en himla tur för mina barn att jag inte testade att göra songpyeon innan de föddes – så förstår ni ungefär nivån på mina skapelser…)

De smakar helt ok men det är inget jag skulle längta mig galen efter en fredagskväll. 

Men som en av mina lärare, som för övrigt åt upp de flesta av våra habila halvmånar, uttryckte sig: Jag älskar songpyeon, det ligger i mitt koreanska DNA att jag måste äta det här när det är fest.

Efter fredagspysslet var det dags att ge sig ut i storstaden igen. Eftersom vi bara har fläktar i lägenheten och det är kokande varmt därhemma så försöker vi vara ute på vift så mycket vi kan. 

Jag hade hört om en särskild del som kallades för Lego-byn i en stadsdel som heter Mandok.  Husen är kända för sina vackra tak och färger och ska se ut lite som legoklossor.

I Mandok skulle det dessutom finnas en hel gata med restauranger som serverade anka, så vi tänkte det skulle vara en lagom eftermiddagsutflykt.

Mandok ligger en bit västerut i Busan, fågelvägen är det inte särskilt långt från varken skolan eller där vi bor. Men Busan är uppbyggd i ganska bergsrika områden, så det är ibland lite pyssligt att ta sig från en del till en annan, i synnerhet i de områden som inte har direkt tillgång till tunnelbanan. Mandok är ett av dessa områden. 

Förr i tiden hade de inte ens nån rejäl genomfartsväg till andra sidan av staden, men det finns numera, och dessutom både tunnlar som går rakt igenom berget som delar staden här och där, och en massa lokalbussar. 

Det var verkligen som att förflytta sig till en annan del av världen att hoppa på bussen vid Seomyeon, som är fullt av studenter, liv, rörelse, affärer, moderna byggnader och en massa människor varav många turister, och hoppa av 50 minuter senare i Mandok. 

Mandok är verkligen byggt på bergssidan och nivåskillnaderna är jättestora, det är antingen upp- eller nedförsbacke, det finns liksom inget mellanting. Det märks också att här aldrig kommer några turister. 

Jag känner mig väldigt sällan uttittad i Korea, trots att jag ofta rör mig i områden där jag är ensam eller en av få som inte är asiat. I området där vi bor, Jangjeon som ligger i norra Busan, är vi nästan alltid de enda icke-asiaterna. Likaså på tunnelbanan. 

Det ser dock helt annorlunda ut nere i södra delarna av Busan, och vid turistattraktionerna. Många som besöker Busan är dock från Kina, och en del från Japan, även om det finns en hel del européer, amerikaner och andra också nere i turistkvarteren.

Jag är ju dessutom i samma höjd som de flesta andra här, vilket säkert gör sitt till. Men i Mandok gick folk nästan förbi mig och Annelie, min ståtliga amazon till reskompis, med gapande munnar och stora ögon och tyckte vi var oerhört exotiska. Framför allt de äldre var nyfikna. 

När vi dessutom lyckades klämma ur oss lite koreanska fraser och ord, och bli hyfsat förstådda, så tyckte de sannolikt att vi var ännu märkligare. Det var en ganska bisarr känsla.

Det var också uppenbart att vi kommit till ett område där inkomsterna är betydligt lägre än i andra delar av denna 3,5-miljonerstad, och vi såg betydligt fler överviktiga än i andra områden. 

Korea har alltid varit ett av de mest hälsosamma länderna i världen men covid har delvis förändrat detta. När människor isolerade sig och inte längre hade socialt umgänge på samma sätt som tidigare så snabbades den förändring på som redan börjat ske av koreanernas matvanor, och övervikten har ökat markant de senaste åren. Jag tycker det är stor skillnad bara sedan förra våren när jag var här, om man tittar på den generella stadsbilden.

Men det är dock inte bara dystert i Mandok, utan denna del av Busan är känd för en helt annan sak och det är att Jungkook i BTS är född och uppvuxen här. 

Och jag svär att det INTE var huvudanledningen till att åka dit, jag ville verkligen se Lego-byn och äta anka – men när vi nu ändå var här så kunde vi ju lika gärna passa på och kika på lite Jungkook-ställen…

Så jag tvingade med den stackars ovetande Annelie att se både Baekyang Elementary School och Baekyang Middle School, där då Jungkook tillbringade hela sin skoltid – så nu har jag gjort det så ni slipper!

Jag brukar ju skoja om att de två gånger jag har haft turen att få möta Jimins pappa på hans kafé är det närmaste jag någonsin lär komma BTS, men jag ska villigt erkänna att det faktiskt var lite ”Jag mötte Lassie”-känsla att stå utanför Jungskooks skolor också. 

Det känns ändå lite skönt att man även vid 50+ kan känna lite idolbeundran och få lov att bibehålla lite barnslig entusiasm och förväntan. Det gör ändå livet lite roligare så det ska jag nog fortsätta med tror jag!

Dessutom låg faktiskt Lego-byn vid Jungkooks andra skola, så det fanns en legitim anledning att befinna sig just där. 

Dock var det omöjligt att se varför de kallades lego-bitar, det måste man nog ha en drönare som flög över taken för att kunna uppfatta. Men det var otroligt vackra och färgglada hus, många fina detaljer och en riktig upplevelse att se dem. Det var traditionellt, färgstarkt, historiskt och annorlunda på en och samma gång och en dröm för arkitekturintresserade tänker jag. Så bara det var faktiskt värt besöket!

På väg därifrån blev vi dessutom avlusade, då det kom en lastbil körande gata upp och gata ned och blåste ut insektsmedel över gatorna. Det var ett stort moln bakom lastbilen som luktade förfärligt, och det spelade ingen roll om han körde förbi människor eller marknadsstånden med frukt och grönt – han sprutade lika mycket överallt.

Däremot hittade vi inte någon ankgata med restauranger, trots att vi både letade, googlade och frågade. Så det får bli en helig graal till mitt nästa besök i Busan…

Så vi åkte hem till vårt område och åt på en fantastiskt kyckling BBQ-restaurang istället, det var fantastiskt det med!

Och på väg hem såg jag nästan den första lilla civila olydnad jag sett under mina resor till Korea: någon hade ritat små kattöron på flera av stoppknapparna på bussen och skrivit upplyftande citat, typ ”Du är väldigt fin när du ler” och ”Lämna dina sorger på bussen när du går av”. Det var lite härligt ändå!

Lördagen utlovade sol och badväder, så då styrde vi först kosan mot en av de turistattraktioner jag (obegripligt nog) valde bort förra gången; Hunnyeoul kulturby. Det är en uppfräschad del av staden i södra Busan, på den lilla ön Yeongdo. Det är vindlande små, små gator, en promenadväg precis längs med havet – tyvärr håller de på och bygger och renoverar längs gångvägen just nu så stora delar var avstängd – och en massa fantastiska små söta butiker och kaféer med magisk utsikt.

Det ser ut lite som en grekisk by med blåa hus, färgglada fasader, uteplatser, mosaik och är en fin liten upplevelse.

Utsikten in mot centrum av Busan och inte minst den underbara stranden i Songdo är fantastisk. 

Och även om det är turistiskt så är det lagom turistiskt – butikerna tar inga ockerpriser, armbanden är handgjorda och mitt längs promenadvägen bor och jobbar en farbror som spår händer och berättar om din hälsa och din framtid (mot bra betalning så klart).

Så det var en härlig förmiddag!

Efter lunchstopp vid Gukje marknad med ramyeon och pajeon (en sorts pannkaka gjord på vetemjöl, ägg, salladslök och lite vad som finns i kylskåpet) och den obligatoriska ssiat hotteok var vi så varma att vi bara orkade ta oss till stranden, denna gång valde vi Songdo. Det är en liten pärla som framför allt befolkas av lokalbor och familjer.

Det är fullt med konst ute i havet och i närheten går en linbana där man har fantastisk utsökt över bukten, den tog vi förra året. Kan rekommenderas!

Generellt sett så är min bild att många (framför allt äldre) koreaner undviker stranden för att bada, deras simkunnighet är dessutom bristfällig. Många skyr dessutom solen som pesten och är fullt påklädda med täckta armar, ben, huvud, ansikten, fötter och händer när de går på stranden. Och de koreaner som badar är även de fullt påklädda med solskyddskläder eller t-shirt och shorts. 

Och det är solparasoll och särskilda solparaplyer – med svart tyg på undersidan av paraplyet för att skydda mot sol och värme – på både strand och stadsgatorna. 

Och jag ska erkänna att jag tyckte det kändes lite märkligt med dessa paraplyer, men efter att ha testat själv ska jag aldrig mer raljera kring det. Jag kan svära på att det är tio graders skillnad mellan att stå under eller utanför dessa paraplyer, de är sannerligen en genialisk uppfinning.

Jag känner mig dock ibland som ett UFO när jag är den enda med baddräkt på stranden, i synnerhet när vi badar där det inte är turister. De tycker nog jag är helt galen som frivilligt lägger mig mitt i solen och dessutom, som ett brev på posten, blir knallröd då solen är så stark oavsett hur mycket solkräm man har.

Nå, vattnet var ljuvligt, sanden fin och skön mellan tårna och vi hade några underbara timmar på stranden.

Dessutom underhölls vi av en medelålders man som ägnade minst 45 minuter åt att sätta upp och rikta in perfekt flera parasoll, en minihammock och skyddsnät för sin lilla hund och sin lilla katt som han hade tagit med sig dit i, så klart, en liten barnvagnsliknande tingest.

(Som vi för övrigt ser överallt, och alltid med en djupt älskad liten hund med kläder, prydnader och alla möjliga accessoarer i – i ett land där det föds allt färre barn blir de små husdjuren verkligen behandlade som bebisar.)

Man måste beundra hans engagemang för den lilla hunden trillade ur den lilla hammocken flera gånger och blev då lite sandig. Och varje gång det hände traskade han ned med hunden till havet, sköljde av den, gick upp och torkade torr och la tillbaka i hammocken igen. Och efter några minuter hade hunden återigen trillat ned i sanden och det blev samma procedur igen och igen.

Men till slut gav han upp, satte sig med sin kylboxkalla öl och sin kimbap-middag och lät hunden och katten sitta i skuggan vid hans fötter i stället. Så även hans eftermiddag verkade vara tillfyllest till slut.

Eftersom solen höll i sig bestämde vi oss för att sluta kvällen vid Dadaepo-stranden, som är känt för att den har Busans vackraste solnedgångar.

Eftersom det var lördag var stranden full med familjer och förälskade par, unga som gamla (och förstås proffsfotografer) som promenerade och lekte på stranden och inväntade solnedgången. 

Vi åt middag – triangelkimbap och en ny smaskig bekantskap i form av ananasprobiotika – stilla gungande i en av de många hammockar som vette mot strandkanten och folklivet, det blir liksom inte en bättre kväll än så.

Tyvärr så kom det plötsligt ett nesligt molnkluster in och la sig precis där solen skulle gå ner, så det blev inte den glödande solnedgång vi hoppats på. Vilket ju egentligen bara betyder att vi snart behöver åka dit igen. Men det var ändå ett perfekt avslut på en underbar ledig lördag.