Blogg

FIXA_BILD

Idag har jag haft min sista lektion på Lexis här i Busan. Och himmel vad sorgligt och tomt det redan känns! Och vad obegripligt fort det har gått, jag har nästan varit här i en månad.

Jag har lärt mig mer än jag nånsin trodde (men kanske ändå lite mindre än vad jag innerst inne hade önskat). En stor bidragande orsak har varit mina helt fantastiska sonsaengnim. Framför allt har en av dem haft en ängels tålamod. Hon har haft mig alla fyra veckorna antingen på förmiddag eller eftermiddag, och vi har skrattat och skojat, hon har peppat när jag förtvivlat har slitit mitt hår och framför allt har hon tålmodigt förklarat, förklarat och förklarat igen.

Och varje gång jag skulle fota tavlan när det var lite mer avancerade beskrivningar så kröp hon ihop för att inte störa bilden. Kan man annat än älska en sådan fin människa?!

FIXA_BILD

Nu är jag ju visserligen en människa som är snabb att knyta band och känna närhet till både människor och platser men jag ska erkänna att det var med tårar jag idag sa farväl till henne, och till de fina tjejerna i receptionen. Om jag är ganska nöjd med min egen insats, så är jag helnöjd med de flesta av lärarna och personalen.

Jag känner verkligen att det jag drömde om i form av mina studier har uppfyllts till punkt och pricka. Det har stundtals varit svårt och frustrerande, det har varit jobbigt att gå tillbaka till att sitta i en skolbänk igen från 9-15.30 och sedan plugga hemma minst en timme varje dag och ha minst tre prov i veckan. Men det har också varit vansinnigt roligt!

Det har också varit en crash course i språket, i kulturen, i historien som jag aldrig hade kunnat få någon annanstans. Och jag har knutit fantastiska vänskapsband som jag aldrig kommer släppa, jag har fått uppleva massor, jag har ätit gudomligt gott och jag har skrattat mycket och ofta. Jag kan ärligt säga att jag har varit lycklig, på riktigt, varenda dag. Så det har varit värt varenda sekund och varenda krona.

Min stora, stora dröm har med råge blivit uppfylld. Och för det är jag evigt tacksam till familjen därhemma som utan knot har låtit mig få följa mitt hjärta och göra denna stora drömresa.

Jag är också tacksam för den tant på CU (snabbköpet) mitt emot skolan som varje dag bugat och hälsat när jag köpt min dagliga iste för att klara av eftermiddagens lektioner. Kommer sakna den där isten – och tanten – också!

Efter en sista lunch med mina fina kompisar på skolan idag hade jag egentligen tänkt krama ur det sista av mina upplevelser denna lediga fredag och ta mig ut på äventyr. Men så insåg jag att jag varit så fokuserad på vardagen och skolarbetet att jag inte har tagit mig tid att njuta på riktigt av ”mina” kvarter i skolan. Somyeon är ett fantastiskt område; massor med unga, caféer och ”kaffehål i väggen”, coola butiker, bra restauranger och kul atmosfär. Man hittar alltid nåt kul att se i denna delen av stan.

FIXA_BILD

De har också en liten men mycket bra restauranggata med bara bra streetfood. Så jag har unnat mig själv att lyxa till det i eftermiddag och levt i nuet efter dessa hårdfokuserade veckor.

Jag har bara strosat omkring i solen, shoppat ansiktsmasker på rea (självklart med snigelslem) i utmärkta NC-gallerian – för övrigt en riktigt bra galleria med kläder även för oss som passerat stadiet med magtröja och kortkort för några decennier sedan – spanat in allt roligt och så klart köpt hem mandu (kimchi och fläsk) från en av de bästa gatuförsäljarna på matgatan. Där står pappa i köket och tillverkar mandun medan resten av familjen ångar och serverar. Två stycken kostar typ 40 kr och en är mer än nog till lunch. Billig och god lyx!

FIXA_BILD

Jag tänker att det vi deltog i igår kväll får bli ett passande avslut för mina studier i Busan, om än inte för själva staden riktigt än. Som en del av Busans kamp att få arrangera World Expo 2030 arrangerades igår kväll ett stort evenemang för att visa att Busan är redo för värdskapet, inför delar av kommittén som utser värdstad.

Tusentals Busan-bor samlades vid den vackra Gwangalli-stranden – och så klart var även jag där med mina fina kompisar. På första parkett längs strandbrynet, med perfekt utsikt över Diamant-bron och den magiska fyrverkerishowen där bron spelade en viktig del. Fyrverkerierna höll på i en halvtimme och kombinerades med musik från k-drama och k-popgrupper. Och det var utan tvekan det mest påkostade, storslagna fyrverkeri jag någonsin har sett.

Lika imponerande var säkerhetsarbetet innan, under och efter firandet. Det fanns poliser och volontärer precis överallt på stranden och gatorna vid sidan om och de höll vänligt koll och hjälpte till så allt gick säkert till.

Efteråt stod det poliser och volontärer vid varje tunnelbanenedgång och vid varje dörr till tunnelbanetåget både på de närmaste t-banestationerna och vid tre-fyra stationer efter det, för att säkert slussa människor ned och på tågen utan att det blev köigt eller trångt. Det gick med otrolig effektivitet och vi behövde knappt vänta alls.

Jag blev djupt imponerad över den effektivitet och säkerhet som uppvisades, det har jag aldrig sett vid stora evenemang någon annanstans. Jag vet att den är sprungen ur tidigare tragiska händelser och att Korea har ögonen på sig med anledning av önskan om värdskapet – men jag känner mig helt trygg med att lämna över ansvaret för säkerheten till koreanska myndigheter i just denna aspekt.

FIXA_BILD

FIXA_FILM

Några av de vackraste fyrverkerierna under kvällen.

FIXA_FILM

FIXA_BILD

Och med de explosionerna avslutar jag mina koreanska studier för denna gång. Ikväll hämtar jag min älskade stora unge på flygplatsen och sen börjar vi vårt gemensamma äventyr imorgon. Då ska jag visa henne det bästa av Busan – jag är säker på att hon kommer bli lika förälskad i denna stad som jag har blivit.

Och åh vad jag längtar efter att få krama om min modiga, kloka, starka lilla stora unge som ensam och utan knot har vågat resa i över 24 timmar, byta plan i både Paris och Seoul, och tagit sig över halva jordklotet för att komma hit och dela sin mammas drömresa. Mirakel sker varje dag, glöm inte det!

FIXA_BILD

FIXA_BILD

Idag har regnet vräkt ned i mängder precis hela dan, så det är inte läge för nån utflykt. Så himla tur vi gjorde en storslagen sådan igår efter skolan, så jag har nåt roligt att tänka på.

Jag har varit sugen ett tag på att ta mig till Geumgang-parken som ligger vid foten av ett av Busans högsta berg, Geumjeongsan i norra delen av Busan. Där finns nämligen en fin linbana som för cirka 70 kr (tur och retur) på typ 7 minuter tar dig upp till bergets topp på drygt 800 m.ö.h. (Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag redan vandrat uppför en annan del av detta berg tidigare, då på jakt efter ett gäckande fort. Men mer om det snart.)

Parken är fin i sig själv och både Folkkulturmuseet och Busans marinhistoriska museum ligger i parken. Och som överallt annars i Busan finns fantastiska promenadvägar som ständigt befolkas av Busans äldre generationer. Jag har aldrig sett en befolkning som är så besatt av att vandra, gymma, spela tennis, promenera och vara ute i naturen. Jag förstår varför koreaner lever länge!

(Däremot har jag heller aldrig sett så många arbeta så hårt, så mycket och så länge och ta till vara på varje sekund för att få en gnutta sömn. Hälften av alla som åker tunnelbana eller buss gör det sovande, oavsett tid på dygnet. Så jag förstår att dessa koreanska pensionärer, som väl för första gången i livet har tid att tänka på sig själva, njuter till fullo av sin frihet.)

FIXA_BILD

Nå tillbaka till linbanan då. Den är 1 260 meter lång och invigdes redan 1966. Annelie och jag hade tur när vi kom sent på eftermiddagen och fick egen kupé hela vägen upp.

Och vi blev helt golvade av utsikten över staden redan på vägen upp, den bästa hittills faktiskt. Och då har jag ju som ni vet sett en hel del magiska utsikter denna resa! Skillnaden denna gång var att det var över stad och skog och berg och inte havet.

FIXA_BILD

Väl uppe på fast mark på toppen fanns det flera fina leder, varav en förbi templet ska vara rätt svår. Det går också att vandra hela vägen nedför berget.

Och – hör och häpna – det fanns en vandringsled till det där fortet som har gäckat mig en dryg vecka. Det finns alltså på riktigt, nånstans på detta berg. Men det får bli en utflykt för nästa gång jag kommer till Busan…

Eftersom vi kom fram till parken sen eftermiddag köpte vi en tur och returbiljett med kabinbanan, för att vara säkra på att komma hem innan det blev mörkt.

Sista turen ned vid den här tiden på året går 17.30 så vi hade lite snålt om tid. Vi bestämde oss därför att inte ge oss ut på nån längre vandring utan istället att ta oss till bergets bästa utkiksplats, 250 meter bort.

Easy peasy tänkte jag – man skulle ju ha kunnat tro annars att jag lärt mig nånting av min famösa vandring uppför en annan bergssida i förra veckan när jag letade efter det där fortet som jag aldrig hittade, men uppenbarligen icke – medan Annelie, som är både van och skicklig vandrare, var mer skeptisk. Och så klart hade Annelie helt rätt. Det var 250 meter rakt uppför berget, svårtrampat och brant och inte helt enkelt. Men gissa om det var värt det när vi väl kom upp. MAGISKT är ordet – MAGISKT!!!

FIXA_BILD

Vi hade utsikt över hela stan, och långt, långt borta vid horisonten kunde vi skymta en liten, liten strimma av havet. Vi var bokstavligt talat på samma höjd som fåglarna och jag insåg hur stor denna 3,4-miljoner stad egentligen är.

FIXA_BILD

Bilderna från toppen gör verkligen inte stan rättvisa men det är mer än väl värt besväret och tiden att ta sig dit. Dessutom är det underbart att vara där just nu då kameliorna blommar, allt är grönt och det fortfarande finns blommande körsbärsträd längs bergssidan upp mot toppen – nere i stan har de flesta körsbärsträden redan blommat över.

FIXA_BILD

Så slutsatsen av gårdagens utflykt är kort och gott att var du än kommer i den här stan så tappar du andan av naturen och dess skönhet. Varje gång!

Och tappade andan, det gjorde för övrigt även min sonsaengnim idag. Helt enkelt för att hon skrattade så mycket åt mina koreanska felsägningar…

Men jag hävdar bestämt att det är inte helt logiskt det här språket och inte helt lätt att hålla koll på vad igår, idag och förra året heter och verbformer och vokabulär.

Igår lyckades jag med konststycket att svara på frågan vad jag skulle vilja göra till helgen att jag vill gå på norebang (typ karaoke) och gå på nattklubb – när jag egentligen skulle säga att jag ville gå på ett fik jag gillar.

Idag svarade jag på frågan när jag senast duschade att jag gjorde det förra året (!!). Jag tvättade tydligen också håret senast förra året…🤷‍♀️

Och jag berättade också stolt att jag går och lägger mig och sover vid halvsex på kvällen och vaknar vid 11 på förmiddagen vilket fick min sonsaengnim att få stora ögon. Tills hon fattade att jag så klart menade precis tvärtom… och nästan dog av skratt.

Jag har också svarat henne att jag studerar Korea – inte koreanska – och förväxlar ständigt ordet ben med arm, för att det låter nästan exakt likadant.

Så ni som undrar över min framgång i mina studier, så kan jag väl erkänna att den är måttligt begränsad. Men jag har fortfarande roligt – därför är det lite sorgligt att jag bara har en och en halv dag kvar i skolan. Dessa fyra veckor har verkligen flugit förbi.

Jag kommer sakna mina fina nya kompisar och mina fantastiska lärare. Men det ska också bli otroligt kul att efter fyra hårt arbetande veckor göra min och äldsta barnets efterlängtade rundresa – för om 48 timmar kommer min älskade stora unge hit till Busan. Och det längtar jag mycket efter!

FIXA_BILD

Gårdagens utflykt bjöd på både stilla flanerande med en mängd koreanska familjer i magiskt blomsterhav och full genomblåsning och stormbyar vid en av Busans sydligaste uddar.

Vi – och några tusen koreanska besökare till fast inte alla samtidigt – inledde dagen med ett besök på körsbärsblomfestivalen i vackra Daejo ekopark som ligger i den nordvästra delen av stan. Körsbärsblomningen var visserligen inne på upploppet men tulpanerna stod i sin yppersta prakt och rapsen, som enbart verkar odlas för sin skönhet här, både doftade och såg fantastiska ut.

FIXA_BILD

Det var magiskt att promenera omkring i parken och längs fälten, och det var full folkfest med marknadsknallar, snabbmatsförsäljning och en ung duktig jonglerare som fick alla på gott humör.

FIXA_BILD

Min nyfunna härliga huskompis Annelie – som jag gör de flesta av mina äventyr med – och jag bestämde oss sedan för att ta oss söderöver till Nam-gu. Där finns dels Oryukdo skywalk, ännu ett av Busans många utsiktspunkter över havet, dels ett flertal fina – och otroligt kuperade, som allting är i denna bergiga stad – vandringsleder.

Men vi blev en aning snopna när vi efter knappt en och en halv timme på två olika bussar kom fram och insåg att det var full storm ute vid havet. Så den sista lilla biten ut på Oryukdo var avstängd på grund av vinden.

Dessutom blåste det så mycket så man knappt kunde hålla sig upprätt, så vi nöjde oss med att hålla oss kring Oryukdo och tog bara en liten promenad längs berget.

FIXA_BILD

Nam-gu och området kring Oryukdo är otroligt vackert. Jag vet att jag säger det vid varje strand- och havsremsa jag möter i den här staden men det ÄR verkligen så vackert precis överallt. Det är så storslaget och mäktigt när det stora, stora havet möter klippor slipade av tusentals år av vågor och stränder fyllda av gyllene sandkorn att jag ibland nästan måste hålla andan av vördnad.

FIXA_FILM

Och ännu ett plus med Oryukdo – som jag inte visste om innan – är att det är berömt för att BTS-Jimin, som ju är född och uppvuxen här i Busan, har spelat in ett avsnitt av en vlogg just här. När Annelie var här förra året stod det en markering på marken, den var dock övermålad nu. Men tur för mig så hade Annelie koll på var det var så jag kunde ställa mina 38:or på samma fläck där Jimin stått. Lucky me!

FIXA_BILD

Jag vet att jag har skrivit om Busans önskan att få arrangera World Expo 2030 förut. Denna vecka har den kampanjen intensifierats, tydligen är representanter från den kommitté som fattar beslutet här denna vecka. Så hela stan är uppbrandad med allsköns reklam för World Expo och Busans kampanj och flera aktiviteter som är direkt kopplade till detta äger rum denna vecka. En av dem sker precis utanför vårt hus, nere vid kanalpromenden.

Flera stora upplysta sagofigurer står placerade längs med promenaden, och de som ville fick skriva en lycka till-önskan på en sten och klistra fast. Så det gjorde vi så klart – för mitt mål med mina koreanska studier är ju att komma hit och arbeta för Sverige under World Expo 2030. Så då behöver vi ge Busan alla lyckönskningar vi kan fram till att beslutet fattas i november-december!

FIXA_BILD

FIXA_BILD

Som en extra liten bonus idag måste jag också berätta om mitt besök på vårt pyttelilla postkontor nu i eftermiddag. Av nån mystisk anledning har sakerna i min resväska förökat sig så det var dags att skicka hem lite av mina vinterkläder.

Så jag kommer in till postkontoret där det sitter ett gammalt par i 70-årsåldern. Jag är helt övertygad om att de har skött det där postkontoret i hela sina vuxna liv och kommer fortsätta med det tills de inte längre står på benen.

FIXA_BILD

Så kommer där in en förvirrad liten svenska som inte riktigt har koll. Så vad gör tanten och farbrorn då? Jo de plockar fram största lådan, monterar och tejpar lådan, hjälper till att stoppa ner alla mina saker, håller sedan ihop och tejpar lådan som om det inte fanns nån morgondag – lycka till, älskling, att få upp den för övrigt – och hjälper mig texta på innehållsdeklarationen samt gör en helt egen koreansk version av innehållsdeklarationen. Utan att kunna mer än nåt ord på engelska. Och utan att jag kan mer än några ord på koreanska.

Men på nåt sätt förbrödras vi ändå mitt i detta uppdrag: att få plats med mina saker, kunna stänga lådan och få iväg mitt paket med rätt innehåll till rätt adress på rätt tid. Dessutom med en fantastisk service från deras sida. Det är kommunikation i sin allra renaste form och det är helt underbart att det funkar!

Dessutom fick de ett samtal på telefonen mitt i alltihopa. Då tittade tanten på klockan, konstaterade att det var 15 minuter kvar till stängning, svarade och deklarerade iskallt att hon var upptagen och att de fick återkomma imorgon. Priceless!

Så om jag inte får bli en stencool koreansk ajumma i mitt nästa liv, som ger onda ögat till alla som inte uppför sig på tunnelbanan, då vill jag bli en stencool 70-årig posttant på ett pyttelitet postkontor i Busan. Kan det bli bättre än så?

FIXA_BILD

Dagens tema har varit utsikt över den fantastiska 3,5-miljoners stad som Busan är. Vi inledde förmiddagen med att ta t-bana och buss till Songdo-stranden, ännu en av dessa fantastiska stränder som finns runt hela Busan.

FIXA_BILD

Stranden är lika fin och ljus som i Halmstad och jag är lite ledsen att det inte riktigt är badväder än, även om vi idag haft svensk sommar: 23 grader varmt och sol.

Songdo är Koreas första publika strand och invigdes redan 1913. Så i över 100 år har människor samlats där för lek, bad och människospaning.

Nu finns även en sagolikt vacker ganska måttfull utsiktsplats byggd vid stranden, Songdo Cloud Walk, som är värt ett besök i sig.

I Songdo finns dessutom Koreas första linbana, som tar passagerare över hela viken och till den södra delen av halvön Songdo. Självklart åkte Annelie och jag banan för att verkligen få se delar av Busan från ovan. En makalös upplevelse!

FIXA_BILD

Man kan välja att åka linbanan tur och retur eller en av vägarna. Vi valde att åka från stranden bort till Amnan-parken och sedan promenera genom delar av den vackra parken tillbaka mot stan. Varning utfärdas dock för att det är en brant uppförsklättring i början för att sedan bli ganska brant utförsgång andra halvan då man vänder ner från berget igen.

Tur då att imo skickat med lite snacks, yakgwa – en traditionell koreansk honungskaka – så att vi säkert skulle orka promenera hela vägen runt.

FIXA_BILD

Vi bestämde oss sedan för att kolla på ytterligare en utsiktsplats – 13:e våningen på Lotte departement store i Gwangbok, en liten pärla till utsiktsplats som ligger lite i skymundan.

Där får man en otrolig utsikt – helt gratis – över hela stan som man inte hittar nån annanstans i Busan. Ta hissen till våning 11 och leta dig sedan ut på taket och ta trapporna (eller ytterligare en hiss) två våningar till. (På taket finns för övrigt även Busans vackraste hundrastgård – bara en sån sak!)

Men innan vi klev ut på slottets tak valde vi att spana in ett annat område precis framför Lotte som är otroligt typiskt för Busan – marknaden för torkad fisk. (Och för fiskenät passande nog!) Och där erbjöds bokstavligt talat bara torkad fisk, i alla storlekar och sorter. Förstår inte riktigt att det kan finnas så stort behov av en uppsjö marknadsknallar som bara säljer torkad fisk, men uppenbarligen finns det en köpsugen målgrupp.

FIXA_BILD

Det var stilla och ganska folktomt på 13:e våningen i Lotte departement store när vi väl kom dit, trots att hela affären var fullproppad av lördagsshoppare.

Är ni där vid rätt tidpunkt kan det vara värt att kolla in vattenfontänshowen som de har varje hel timme, på bottenvåningen. Den pågår typ 5-6 minuter och är lite fin, men jag kanske inte skulle gå dit enkom för just det.

Däremot så är våning 13 väl värt ett besök. Utsikten var helt magisk! Allt rymdes; havet, bergen, stränderna, hamnarna – som världens näst största hamnstad har Busan så klart flera olika – de höga skyskraporna, låghusen som trängs och klättrar längs bergen, de dubbelfiliga vägarna och de vindlande enbilsgatorna. Och över allt sken solen och det solglittrande havet visade sig från sin allra bästa sida. Har jag sagt att jag älskar den här stan av hela mitt hjärta?!

FIXA_BILD

Eftersom Lotte praktiskt taget ligger på krypavstånd till BIFF-torget – där universums bästa ssiat hotteok-försäljare finns – så hade vi förstås inget annat val än att avsluta dagens kulturevenemang med en varm, nylagad hotteok. Igen… Sån himla otur för oss att det råkade bli precis så!

Men vi hade desto mer tur när vi längs den fina promenadvägen längs kanalen, som ligger bara några minuter från lägenheten där vi bor, såg både en gråhäger och dess tydligen mer ovanliga kusin ägretthäger.

FIXA_BILD

(Och OBS! För mig var detta alltså enbart en vit fågel av nåt slag – hade inte jag haft naturproffset Annelie med hade jag naturligtvis inte vetat varken att det var en häger eller vilken sort, ifall ni nu undrar över hur jag helt plötsligt kunnat införskaffa dessa förbluffande och imponerande fågelkunskaper.)

Hägern sägs ge påbud om glada nyheter och eftersom vi hade turen att se två sorters hägrar så tänker optimisten i mig att det måste vara dubbla goda nyheter vi har att se fram emot – eller kanske dubbelt så goda nyheter? Spänningen är olidlig och jag lovar återkomma om det slår in!

FIXA_BILD
Busans medborgarpark, inklusive skön sandstrand , i full blomning.

Men åh, har hon gjort två inlägg idag, undrar ni och tänker att det är er lyckodag – och så klart att det är det! Det har nämligen varit så snärjigt de senaste dagarna att jag inte har hunnit med att berätta om alla mina upplevelser. Så därför får ni nu två berättelser på samma dag!

Och tackar som frågar, studierna går bra – för första gången känner jag att jag faktiskt börjar fatta. Jag gjorde veckans andra prov idag och fick beröm av min sonsaengnim som skojade att hon var stolt och tårögd över mina framsteg och att jag skulle få flytta upp en nivå nästa vecka.

Det är tveksamt om jag verkligen förtjänar det men jag gör som de säger – det blir enklast så. (Hon har dessutom den gruppen också på eftermiddagen så jag hoppas hon vet vad hon gör…).

Men det var ju inte studierna jag främst skulle berätta om idag utan om gårdagens jakt på ännu fler blommande körsbärsträd. Man blir lätt besatt av att njuta denna kortvariga skönhet!

Min fina kompis Annelie och jag hade siktet inställt på Busans medborgarpark, som är en blomstrande liten pärla mitt i stan. Man har gjort en miniversion mitt i parken av en av Busans berömda stränder, Haeundae, för att ge alla som inte kan ta sig till den riktiga stranden en chans till bad och sandlek.

Men innan vi hittade dit ramlade vi över en av de många fantastiska matmarknader som finns över hela stan, denna gång Bujeons marknad.

FIXA_BILD

Vi gick bara och njöt av allt vi såg: banchans i mängder (3 för 5 000 won, dvs typ 40 kr, hos en av tanterna), tofu i lösvikt, ett stånd som bara sålde vitlök, ett annat som bara sålde svamp. Kimchi i alla möjliga utföranden, mochi i lösvikt, chili i mängder, perillablad och alla kryddor och grönsaker man kan tänka sig. Och en explosion av syn, doft och smak – fantastiskt!

FIXA_BILD

FIXA_BILD

Mätta och färgtillfredsställda fortsatte vi sedan till Busans medborgarpark. Bästa tiden att besöka parken är verkligen nu; blommande träd, lagom med folk, fullt med pensionärer i utegymmet – och så ser demografin ut vid varenda utegym jag har passerat här i Korea – och strosande par som ska spana in körsbärsblomningen. Och så Annelie och jag som mest skrattar och har roligt hela tiden!

Dagens bästa tips till Polismyndigheten hemma i Sverige upptäckte jag på väg ifrån parken: en stor bild av en polis på stationsväggen, med en telefon med direktlinje till polisen monterad i örat. Genialiskt! Här finns inga ”Var god dröj” inte…

FIXA_BILD

Jag måste också visa dagens lunch på ett av Baek Jo Wongs ställen (minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag pratat lyriskt om hans restauranger förut): kalla bovetenudlar serverade med is (kallas tydligen soba i Japan berättade min japanska lunchkompis) eller hamheung naengmyeon – en rätt som jag har förstått har sitt ursprung i Nordkorea.

Det är egentligen för tidigt att äta dem redan nu, de passar bäst en varm sommardag eftersom både nudlarna och buljongen svalkar skönt. Men eftersom det var 18 grader och sol idag – det vill säga som svensk sommar – så tyckte jag det ändå var på sin plats. Så voilà!

FIXA_BILD
Kalla bovetenudlar serverade med is. Smarrigare än det låter!

Utöver lunchen var annars höjdpunkten inköpet av Jimins nya skiva.

Om jag köpte den version som kommer med en fotobok? Det kan ni hoppa opp och sätta er på. Om jag älskar både skivan och alla bilderna? Självklart. Och om jag, i smyg, dessutom funderar på nåt smidigt och oskyldigt sätt att lägga in nån av de medföljande foto-korten på Jimin i plånboken där jag har övriga bilder på min kära familj? Kanske, kanske inte…

FIXA_BILD

FIXA_BILD
Ett magnoliaträd jag passerade förbi på väg till Geumjeongsanseong-fortet.

Den här veckan har jag återigen fått bevisat för mig att Karin Boye hade helt rätt i att nog finns det mål och mening i vår färd men det är vägen som är mödan värd. Och det kan man applicera på allt tycker jag, inte minst på livet självt.

Kände häromdagen att jag skulle ut och få lite luft och tänkte att jag tar mig till ett fort här i närheten som jag varit nyfiken på. Jag kollade in hur jag skulle ta mig dit, såg att det krävdes två bussbyte och en kort 20-minuters promenad och det kändes helt ok.

Så glad i hågen traskade jag iväg och kom precis i tid till första bussen. Härligt, tänkte jag, det här blir en perfekt lagom lång tur – kul att komma lite utanför stan och se lite nytt också. Bussen kör sedan in i en mörk tunnel som går rakt igenom berget, chauffören kör som om han har stulit bussen – och kör sedan ut ur tunneln typ 20 skumpig minuter senare, som tur är precis där jag ska av. Så ingen sightseeing där inte.

Nå, tänker jag, nu blir det väl en härlig busstur rakt uppför berget i alla fall, det kommer bli vackert. Och så börjar jag traska till närmaste busshållplats, som tydligt syns på kartan. Tyvärr är det dock bara där den syns. Hur jag än letar och irrar runt så inte sjutton finns nån busshållplats i verkligheten.

Äsch, tänker jag, full av tillförsikt – jag är ju van att traska så jag tar mig väl helt enkelt en bit uppför berget till nästa hållplats.

Så jag börjar gå längs den alpslingrande vägen uppåt. Det är brant. Soligt. Och svettigt. Och brant. Vansinnigt brant. Och soligt. Och svettigt. Fullt med vackra körsbärsträd. Och en hel del koreanska pensionärer som är på väg i motsatt riktning, det vill säga nedför berget. Jag möter ingen som är på väg åt samma håll som jag. Och ser inte heller en enda busshållplats i rätt riktning. Så jag tänker att jag får väl gå lite till.

FIXA_BILD
Ständig uppförsbacke på denna vandring.

Och jag går och går. Till slut har jag traskat i över en timme, längs blommande körsbärsträd, porlande bäckar och vattenfall och den vackraste grönska. Det är vansinnigt vackert. Men fortfarande ingen busshållsplats.

Men precis då, som en hägring, dyker både en busshållplats OCH den fantastiska Geumgang-parken upp, mitt ute i ingenting. Det är en otroligt fin botanisk trädgård med utsikt över vattenfall, berg och dalar. Det är fortfarande för tidigt på året för att den ska vara i sin fulla prakt men jag är glad jag sprang på den.

FIXA_BILD
Geumgangs botaniska trädgård.

Men när jag botaniserat klart och ska ta bussen så inser jag att det bara är tio minuters bussresa kvar innan jag ändå ska hoppa av. Så då bestämmer smålänningen i mig att jag minsann ska spara mina 12 (!!) kronor för bussresan och fortsätta gå den bit som var kvar – det var ju strålande sol och strålande vackert!

Så jag fortsätter min vandring så där en 50 minuter till, och när jag äntligen börjar närma mig fortet känner jag mig så nöjd med dagens insats och ser verkligen fram emot att få se detta omtalade underverk.

Fortet räknas som ett av Koreas viktiga nationella minnesmärken och byggdes under Silla-perioden för de munkar som skulle försvara Korea från fienden (läs japaner) som kom till havs.

Det finns ett litet tempel en bit innan fortet som jag gör snabb visit vid, och jag blir fint nog inbjuden på lite mat av de trevliga kvinnor som håller tempelverksamheten vid liv. Jag är dock redan lite stressad av att vandringen hit tagit så lång tid så jag hoppar över deras fina inbjudan – men jag blir glad att de ställer frågan!

Jag hoppas istället att det finns nån smarrig matvagn i närheten av fortet för lite snabb energipåfyllning för efter bergsbestigningen uppför Geumjeongsan-berget är jag ärligt talat lite matt.

Jag passerar en liten stenmur längs vägen och blir glad över att fortet verkar sträcka sig över flera delar.

Men plötsligt upptäcker jag på Naver Maps – för övrigt den bästa kartappen i Korea, Google Maps är alldeles för osäker – att jag gått förbi fortet. Hur är det möjligt att passera ert fort, undrar ni. Och ja, det undrar jag också – men det är det uppenbarligen.

Men efter lite irrande fram och tillbaka hittar jag till slut en liten, liten skylt vid vägkanten. Och en liten, liten stig bakom en stor buske med en liten, liten till skylt där det står 450 meter, med riktning in i skogen.

Och det går ju inte att ge upp nu, med (förhoppningsvis) bara 450 meter kvar så jag trasslar mig in på stigen bakom busken och börjar gå. Rakt uppför berget i 450 meter. Efter en promenad på nästan två timmar, som också den gick uppför berget.

Vid sista etappen ser jag nåt skymta uppe på toppen och då börjar jag känna mig som Gert Fylking vid avslöjandet av Nobels litteraturpris – ÄNTLIGEN! Så jag släpar mig genomsvett upp de sista 50 metrarna tills jag till slut står 523 meter över havet. Vid en modern liten replika av ett utkiksskjul och utan ett endaste fort i sikte. Men med en stor skylt där det står att här stod en gång i tiden en utkikspost…

Det var säkert en fantastisk utkikspost med full översyn över både hav och dalar en gång i tiden. Men nu är ju utsikten full av uppvuxna träd så det går inte att se ett smack.

Och där fanns inget fort, uppenbarligen är det nån helt annanstans.

FIXA_BILD

Och så klart fanns varken mat eller dricka där mitt i skogen. Dock passerade jag en getfarm på tillbakavägen, med en massa fina getter och killingar, som också hade en liten servering. Dock serverades bara getgryta och jag var inte riktigt redo att äta de getkompisar jag precis gullat över.

Så efter – bokstavligen – tre minuters vistelse vid den utkiksplats som inte längre finns där, utan att hitta fortet, hungrig, törstig, trött och svettig klättrade jag ner igen till det intilliggande samhället. Där det fanns en busshållplats. Med en buss som åkte i rakt motsatt riktning jag kom ifrån.

Och på 30 minuter var jag hemma igen, och då stannade jag ändå och köpte en kimbap på vägen för att inte förgås. Så slutade alltså denna episka halvdagsutflykt som jag då bara skulle göra lite sådär i förbifarten.

Så vad har jag då lärt mig av denna utflykt? Jo, kolla ordentligt hur kollektivtrafiken går dit du ska så du hamnar rätt. Och på rätt håll. Och att de har busshållsplatser.

Och kolla gärna upp detaljerad information om utflyktsmålet innan avfärd så du har kalibrerat rätt förväntningar.

Och glöm inte ta med ordentligt med vatten och snacks om du ska gå uppför ett berg på 523 meter och ägna några timmar åt det i strålande solsken.

Och om du vill ha en vacker promenad rakt uppför ett berg, i en fantastisk omgivning, ska du definitivt göra samma vandring som jag gjorde. Men om du bara vill se ett fort och känna historiens vingslag så är det kanske bättre att åka nån helt annanstans – eller åtminstone till rätt ställe.

Men det viktigaste av allt är den lärdom jag redan försöker praktisera efter bästa förmåga: njut av vägen till ditt mål och din mening, var öppen och nyfiken på det du möter längs vägen, var tacksam över alla avbrott, nya möten, människor och nya vägar som du hamnar vid och ta emot alla nya upplevelser med en öppen famn.

Ibland tänker jag att jag måste ha mest tur i hela världen som får möta så många nya människor, ta emot sån värme och se och uppleva så mycket fantastiskt bara för att saker och ting inte går exakt som det var tänkt. Vilken ynnest att få vara jag. Och det är verkligen vägen som är mödan värd på denna resa vi gör tillsammans!

FIXA_BILD

Om jag inte hade traskat utan tagit bussen hade jag inte heller fått se Busans gulligaste brandstation, mosaikmålningen på ett av byhusen och de enorma kar med olika sorters kimchi som stod utanför den lilla serveringen. Så ibland har man tur!

FIXA_BILD
Körsbärsblommor och magnolia i ljuv förening i Samnak Ecopark.

Våren kallas för drottningen av årstider i Korea och Busan visar sig nu verkligen från sin allra vackraste sida.
I morse stod ett besök i Busan Tower, 120 meter högt, på dagordningen och från tornet har man en fantastisk utsikt över hela stan och mer därtill. Och det som dominerar stadsbilden just nu, och som var så tydligt 120 meter upp i luften, är att överallt över hela stan och upp på bergssidorna som omfamnar staden på nästan alla sidor (utom mot havet) lyser det rosa, rosa, rosa. Det är så vackert så man blir tårögd, detta rosaskimrande skira som omsluter hela staden. Det gav en extra dimension till besöket i tornet, som redan i sig själv är en fin upplevelse.

FIXA_BILD

FIXA_BILD

Eftersom det uppenbarligen är ansträngande att turista var det så klart dags för dagens första kulinariska upplevelse efter tornet – ni vet ju vid det här laget vad jag tycker: en dag utan vällagad mat är en förspilld dag i Busan!

FIXA_BILD
Åh, dessa underbara ajummas som älskar att se andra njuta av den mat de erbjuder. Annelie och jag fick en toppenlunch!

En av gatorna vid Gukje marknad (den har lite olika namn på kartan och i folkmun men Gwangbokdong Food Street är det namn som oftast nämns, det ligger inte så långt från BIFF- torget i Nampo-dong) består av ett gäng gaturestauranger som drivs av äldre damer. Där sätter man sig vid nåt stånd man tycker ser ut att ha god mat och blir serverad den rätt som erbjuds med ett gäng banchans till. För typ 40 kronor får man en braklunch och dessutom lite extra kärlek och uppskattning av dessa underbara ajummas som har som enda mål att man ska älska deras mat och bli mätt. And I love it!

En av mina absoluta favoriter är japchae, glasnudlar gjorda av sötpotatis, så vi satte oss hos de två damer som erbjöd just det. Och den var fantastisk, kan rekommenderas starkt!

FIXA_BILD

Varje måltid bör ju avslutas med stil så det blev en specialitet från Busan vid BIFF-torget: ssiat hotteok, en varm söt pannkaka fylld med solrosfrön, nötter, kanel och socker och just denna variant är speciell just för Busan. Det är verkligen min favorit av efterrätter i den här stan!

FIXA_BILD

Mätta och belåtna (och efter lite kul shopping på marknaden – området är bäst i stan på k-popgrejer och schyssta kläder tycker jag) bar det av till Samnak Ecopark i området Sasang. Och det var vi inte ensamma om idag. Det kändes som att halva Busan var där samtidigt som vi och gjorde samma sak, nämligen njöt av 1 400 blommande körsbärsträd i allén vid parken. MAGNIFIKT var det och det finns inga foton som på riktigt kan göra det rättvisa.

FIXA_BILD
Rosa så långt ögat kunde nå och massor av koreanska par och familjer. Allén vid Samnak ecopark.

FIXA_BILD

Promenad under blommande körsbärsträd är en folkfest i ordets rätta betydelse. Solen sken, det var 17 grader varmt och det såldes sockervadd, glass, massor av smarrig koreansk snabbmat och krimskrams. Det spelades musik och sjöngs, folk hade picknick under träden eller satt i de uppslagna restaurangtälten. Och man kom i tusental med sin familj eller sin partner och det togs bilder överallt, på längden och tvären. Och det var alldeles underbart!

Nästa helg håller de den årliga körsbärsblomsterfestivalen i parken och då lär det bli ännu fler besökare. Jag är så glad att jag får uppleva denna magiska blomning, kommer inte riktigt kunna känna mig tillfreds med att se körsbärsträden i Kungsträdgården framöver tror jag…

FIXA_BILD
Det är inte bara körsbärsträden som blommar utan magnolia, vallmo, tulpaner, penséer.

FIXA_BILD
En mil lång havspromenad kantad av blommande körsbärsträd.

En varning för körsbärsblomningsfotopornografi utfärdas härmed. För nu är körsbärsträden snart i full blomning, och det är underbart!

Idag har jag tillbringat dagen solokvist då alla kompisar varit på vift, och jag har haft en riktig toppendag. Lördagar är enda dagen jag inte pluggar, så då gäller det att maximera turistandet och se så mycket som möjligt.

Jag började morgonen med att ta mig så långt söderut jag kunde komma med tunnelbanans linje 1 vilket tog en timme och en kvart från lägenheten som ligger i norra delen av Busan, med utsikt mot bergen Cheolmasan och Geumjeongsan. Målet var Dadaepo-stranden som enligt uppgift är en lite lugnare strand med främst koreanska familjer, till skillnad från de lite röjigare stränderna inne i stan. Och även om det inte var sommarvärme så var det en hel del familjer på stranden, och många som fiskade.

Stranden vid Dadaepo är helt fantastisk. Dessutom går det att fortsätta förbi stranden och vandra runt hela den lilla halvön som börjar vid stranden. Det är stundtals rätt knepig terräng men väl värt besväret för utsikten och naturen är magnifik. Eftersom det blåste rätt bra idag så valde jag att bara gå en liten bit och sedan vända tillbaka men nästa gång ska jag komma dit när det är sommarvärme, och då blir det en hike runt hela halvön inklusive berömda Morundae Cliff.

Och det var en hel del vandrare. För koreaner i gemen tycks älska att vandra! De kommer gärna i grupp eller familjevis, alla iklädda vandringskläder och ibland med vandringsstavar, och njuter av naturen och den medhavda picknickkorgen fullmatad med banchans. Framför allt är det 50-plussare och äldre som är ute och rör på sig och jag ser dem ofta samlas på min station på morgonen, redo för en hike.

Korea har en lagstadgad maxtid för arbetsveckan på 52 timmar – president Yoon Suk-Yeol har för övrigt precis föreslagit att det ska öka till 69 timmar i veckan vilket inte direkt är populärt – och de flesta verkar arbeta hårt och väldigt mycket. Så sannolikt är det väl främst de som har utflugna barn som har tid och ork att ge sig ut och vandra.

FIXA_BILD
Dadaepo, Busans bästa strand om jag får bestämma!

Och de vill dessutom verkligen att man ska vandra i grupp. Jag blev tillfrågad av två olika sällskap om jag ville fortsätta varandra tillsammans – hamkke (!!) – med dem. Jag vet inte om de erbjöd sig för att jag traskade själv och tyckte synd om mig eller om det var för att jag var ensam kvinna, men fint kändes det i alla fall att bli tillfrågad även om jag tackade nej.

FIXA_BILD
Den vackraste lilla viken låg en bit bort från den stora sandstranden, längs en fin boardwalk som byggts upp längs klipporna.

FIXA_BILD

Efter en lång fridfull, magisk stund med havets brus i öronen och en del av livets mysterier lösta så bestämde jag mig för att promenera norrut några kilometer längs havskanten, längs fantastiskt vackra Gangbyeon-daero walkway, för att ta tunnelbanan nån station bort.
När jag kollade avståndet jag gått några timmar senare hade jag traskat 15 kilometer…

Men innan ni imponerat börjar mumla om hur ambitiös jag är ska jag erkänna att det definitivt inte var planerat, och inte ens självvalt. Men jag kunde inte komma över motorvägen till den sida tunnelbanan var på. Så jag fastnade på fel sida helt enkelt och fick fortsätta traska tills det äntligen kom en övergång – för jag kunde ju inte med att vända och gå tillbaka. Hade jag bara kollat lite noggrannare på kartan så hade jag ju sett att det inte gick komma över efter några kilometers promenad, men uppenbarligen har jag ingen som helst nytta av min tid i orienteringsklubben i mellanstadiet.

MEN jag fick faktiskt min belöning – för det var körsbärsträd planterade längs hela promenadvägen och efter typ 6-7 kilometer var det träd på båda sidor – i flera kilometer! Så jag fick förmånen att gå med havet direkt på ena sidan och mitt i ett moln av körsbärsblommor under en stor del av promenaden. Så då gick det lätt att vandra!

FIXA_BILD

FIXA_BILD
Tröttnar aldrig på blomsterprakten!

Efter en snabblunch och lite nödshopping av ”bra att ha”-grejer på Koreas Gekås – Daiso – så drog jag nästan så långt norrut man kan komma på tunnelbanans linje 1, till Beomeosa-templet. Templet har anor från 600-talet, även om det förstörts och byggts upp många gånger sedan dess.

Det krävs både tunnelbana och en bussresa – med livet som insats för busschaufförerna i den här stan kör som om de jobbar på ackord och det tutas och bromsas och gasas hej vilt – men det är värt varenda minut. Vägen upp är smal och slingrig men utsikten när bussen klättrar uppåt är fantastisk.

Templet ligger uppe på Geumjeongsan-berget och det är en magnifik utsikt både uppåt bergstopparna och ner mot Busans centrum. Dessutom är detta tempel, till skillnad från det jag besökte för en vecka sedan, betydligt mer levande och en plats för verkligt andlig fokus. Här var det lätt att andas och glädje i väggarna.

Även kring templet finns en rad magnifika vandringsleder så det var en hel del folk ute längs lederna på berget. Jag höll mig dock till templet denna gång.

FIXA_BILD
Beomeosa-templet med anor från 600-talet.

FIXA_BILD
Anna, Herr Kanin och Gwangalli beach i Busan.

Åh vilken dag som i sanning kommer gå till historien! Den minnesgoda läsaren kanske minns att jag var överlycklig tidigare i veckan när jag besökte Magnate, BTS-Jimins pappas café här i Busan. Jag lovade då återkomma med recension av bakverken och här kommer den: de är fantastiskt goda, och dessutom otroligt vackra att se på och väl värda ett besök i sig!

FIXA_BILD
Jungkooks födelsedagstårta på Jimins pappas café. Just saying…

Men jag kom ju inte till Magnate idag med andan i halsen för att inte komma för sent (och efter att dessutom ha bett om lov av min fröken att få sluta en kvart tidigare för att vara säker på att hinna!) för att fika, utan för att Jimin släppte sitt livs första soloskiva kl 13 idag. Och så klart skulle jag vara på plats här då!

FIXA_BILD

Det var förstås inte bara jag som ville det utan vi var ett gäng Jimin-älskare från skolan som satt och lyssnade på skivan, kollade in musikvideon – sittande bredvid Jimins pappa som för ovanlighetens skull var på plats. Och närmare BTS än så lär jag ju aldrig komma!

FIXA_BILD
Jimin och hans pappa.

FIXA_BILD
Notera gänget med medelålders damer!

Det roligaste var att medelåldern på cafet var minst 40+. Det fanns två stora gäng med koreanska ajummas som var lika exalterade som vi över släppet. Känns tryggt att han har en så stabil fan base tycker jag! 😎

Själv har jag inte varit så här uppspelt sen jag träffade bröderna Herrey – och fick en kram av Louis Herrey – på en vägkrog utanför Göteborg när vi skulle till Liseberg på skolresa i åttan. Och det säger inte lite det!

Skivan är för övrigt helt magnifik och i världsklass, jag är djupt imponerad av både djup och bredd och inte minst av Jimins talang som både låtskrivare och sångare. Han är en riktig renässansmänniska i ordets verkliga betydelse.

Men efter denna exalterande eftermiddag behövde vi svalka av oss lite. Så trots att badvädret lyste med sin frånvaro for vi till Gwangalli beach, en av Busans vackraste stränder och en perfekt plats att se solnedgången på. (Det var det dock för mulet för idag.)

Överallt i Busan finns det konstverk, oftast moderna, lekfulla och inbjudande. Så också på stranden förstås. Och även om det blåste rejält var det ljuvligt att få se vågorna slå mot stranden, höra bruset och känna doften av saltvatten. Det var nästan så jag längtade hem till Västkusten och Halmstad, men bara nästan. Nästa gång jag kommer till Busan får jag satsa på sommarvärme så jag också kan bada.

FIXA_BILD
Gwangalli-stranden.

Vi lyckades sedan, av ren flax, hitta ett matställe med bara två rätter på menyn – men oj vilka rätter! Det var lokala Busan-specialiteter: skaldjursgryta med nudlar och skaldjurspannkaka med vårlök, pajeon eller jji-jim som det heter på Busan satoori (den lokala dialekten), en gata upp från stranden. Att det sedan dessutom nog var den bästa måltid jag ätit här hittills gjorde det ännu bättre.

FIXA_BILD
God mat, blommande träd och publik konst – vad mer kan man begära här i livet?

På menyn presenterades nudlarna med tillägget 31 cm vilket ingen av oss, korkat nog, förstod faktiskt var en beskrivning av storleken på grytan. När maten kom in insåg vi att det var tillräckligt med mat för minst en koreansk familj till, men då var det ju redan för sent.

Så vi rullade mätta och trinda ut från restaurangen efter att ha ätit så mycket vi bara kunde – och då tvingades vi ändå lämna nästan hälften.

Och priset då undrar ni, vad kostade detta lyxiga kalas? Jo typ 190 kronor totalt – för fantastiskt vällagad mat med enorma mängder färska skaldjur och perfekt kokta nudlar med egengjord kimchi – dessutom den starkaste och godaste kimchi jag någonsin har ätit – och min favorit-banchan inlagd koreansk rättika. Har jag sagt att jag älskar att äta i den här stan?!?

FIXA_BILD
Äntligen ett område där jag kunde briljera med mina språkkunskaper!

Efter några jobbiga dagar där det har känts som att jag inte har lärt mig ett endaste dugg och inte fattar nåt alls, så var det äntligen en bra dag idag. Mitt andra prov för veckan (!!) gick förvånansvärt bra, och stavningen som varit KA- TA-STRO-FAL börjar äntligen lossna lite – med betoning på lite visserligen men dock!

Dessutom lyckades jag chocka min seonsaengnim med att kunna varenda ord vid dagens konversationsövningar. Ord för familjen stod nämligen på agendan och är det nåt jag har koll på efter mina tusentals timmar med k-drama och familjeintriger så är det vad farmor, dotter, kusin, brylling, äldsta broder och ingifta kusiner på mammas sida heter. Så äntligen var det min tur att få glänsa lite!

Den andra chocken min seonsaengnim fick var när jag skulle berätta om min egen familj, med antal syskon och egna barn. Dagens moderna Korea är inte riktigt redo att föreställa sig Cirkus Wennerstrand respektive Cirkus Karlsson, det är uppenbart…

Så för att fira dagens sköna känsla, och att jag för första gången är utan hemläxa, så bestämde jag mig för att utforska en ny del av Busan och gå dit näsan pekade.

Jag började vid Jakgalchi – fiskmarknaden om ni minns från tidigare inlägg – i området Gwangbok och traskade sedan norrut längs havet upp mot Busans tågstation.

FIXA_BILD
Fantastiskt vackert i hamnen.

Det finns en vacker promenadväg förbi det gigantiska Lotte shoppingcenter som ligger i Gwangbok, med bland annat skulpturer, den fina lekfulla fyren, fina fasader och inte minst magnifik utsikt mot bergen och Namhangdaegyo-bron.

FIXA_BILD

Jag passerade också Busan Tower, som bara är för nöjes skull och inte innehåller nån radioutrustning. Dock behöver jag vänta till en solig dag och inte molnig som idag för att verkligen kunna njuta av utsikten. Så det får bli ett äventyr för en annan dag!

FIXA_BILD

Busan är en av de städer som fightas om att få vara värd för World Expo 2030, tillsammans med Rom, Odessa och Riyadh. Överallt i staden på fasader, bussar, reklamtavlor, vepor och allt annat möjligt görs det reklam för att Busan är redo att ta emot världen. Beslutet fattas i november i år och jag för min del hoppas verkligen de vinner, av flera skäl!

Busan är en fantastisk stad som fler borde få upp ögonen för. Och om de får arrangera World Expo 2030 så kommer jag definitivt försöka se till att vara här och jobba med det, på ett eller annat sätt. Ett bättre mål för att hålla i mina koreanska studier finns väl inte?

FIXA_BILD

Efter den fina strandpromenaden fortsatte jag upp mot Busans tågstation. Det märks att körsbärsblomningen snart kommer explodera för det är rosa, rosa, rosa på träden varthän man går. Ja förresten, allt blommar just nu. Så till helgen blir det till att leta upp de bästa platserna i stan för att promenera i ett körsbärsblomsterhav. Körsbärsblomsterbildpornografi utlovas inom kort sålunda!

FIXA_BILD

Måste också lyfta en briljant sak som finns vid vissa övergångsställen i den här stan. Generellt sett får man alltid vänta alldeles för länge vid övergångsställena innan det blir grön gubbe. Det tog ett tag innan jag slutade stressa upp mig över den onödigt långa pausen vid varje övergång. Men på vissa ställen kan man nu se exakt hur många sekunder det är kvar att vänta innan det blir grönt. Supersmart, man slipper bli stressad och kan dessutom välja om det är ok att vänta 20 sekunder till på grön gubbe eller om man ändå vill riskera livet och gå mot rött. Det borde vi ha hemma så att såna som jag lär oss att livet försvinner inte förbi om man väntar 20 sekunder extra på att det ska bli grön gubbe!

Sista stoppet innan hemfärd till lägenheten i Jangjeon blev den lilla frukt-och grönsaksmarknaden Goryan vid Busans tågstation. Inte stor men otroligt fin. Här vill man handla all sin frukt och grönt!

FIXA_BILD