FIXA_BILD
Idag har vi haft en fantastisk rundtur – nio timmar lång (!!) – med ännu en rasande skicklig guide. Han har kört runt med oss kring hela Andong och delat med sig av en otrolig massa kunskap om både stort och smått, modernt och historiskt, kulturellt och samhällspolitiskt.
Vi började högst uppe på Byongdae-klippan, med fågelperspektiv över hela byn Hahoe.
FIXA_FILM
I närheten av klippan, vid foten av berget, ligger ett byhus helt för sig själv. Det var nämligen en av grundarens barnbarn som ville kunna studera i lugn och ro utan att bli störd. Så han byggde sin egen lilla man cave för att komma ifrån, med perfekt utsikt över floden till övriga i byn men på säkert avstånd så det inte bara var att knacka på. En av hans ättlingar bor fortfarande kvar i huset, det kändes lite märkligt när vi såg honom sitta och prata i mobiltelefon mitt i detta hus byggt 1567.
FIXA_BILD
Byn Hahoe grundades i början på 1500-talet av familjen Ryu och består fortfarande primärt av ättlingar till anfadern Ryu. Den är numera ett av UNESCOs världsarv.
Byn har tidigare blomstrat med egen skola och många barnfamiljer men i och med urbaniseringen från 1970-talet och framåt är det nu framför allt äldre som bor kvar. Det finns 150 hus bevarade och ca 160 invånare i byn. En del hus är byggda i traditionell stil i trä och har takpannor av tegel – så kallade hanok – där fick bara den högsta klassen bo. Alla övriga hus har risstråtak, och dessa hjälps hela byn fortfarande åt med att byta ut varje eller vartannat år, beroende på behov.
FIXA_BILD
Byn är också känd för sitt snart 650 år gamla zelkova-träd, som står mitt i byn och som alla hus är uppbyggda med baksidan av huset mot. Det är extremt ovanligt då koreanska hus historiskt sett är riktade åt samma håll (söder eller sydöst) i en by. Men redan för 500 år sedan när byn byggdes upp trodde man att gudinnan Samsin bodde i trädet och man ville ha henne bakom sig som skydd mot onda andar. Än idag kantas trädet av önskelappar från alla besökare, som en gång om året eldas upp i en uråldrig schaman-ritual och då är tanken att alla önskningar ska gå i uppfyllelse. Jag håller tummarna…😎
Främst är dock Hahoe känt för sina trämasker och den trämaskdans de fortfarande visar upp.
FIXA_BILD
Maskerna görs fortfarande lokalt och det finns en bestämd roll för varje mask, som den lärde, den noble mannen, den väna mön, slaktaren, munken och byns dåre. Värt att notera är att männens masker har öppna nederdelar (och olika ansiktsuttryck på respektive ansiktshalva) för att de ska kunna prata, sjunga och visa olika ansiktsuttryck. Kvinnomaskerna är däremot helt stängda och de kan inte tala. Vilket i sig är rätt talande för nykonfucianismens syn på hur kvinnor skulle föra sig för 500 år sedan.
FIXA_BILD
Vi hade tur och fick se en av föreställningarna idag, inklusive en oxe som kissade ner stora delar av publiken medelst vattenpistol, till allas glädje…
FIXA_FILM
Andong var en viktig stad för hovet och eliten under Joseon, en stor andel av de styrande och de lärde kom just från Andong. När de pensionerade sig flyttade de oftast hem och många startade läroplatser, så kallade seowon, skrev memoarer eller läroböcker för att utbilda de yngre eller fortsatte som rådgivare lokalt.
En av dessa var Ryu Seong-ryong som kom från Hahoe och startade en skola på andra sidan berget om byn i slutet av 1500-talet. När han dog 1607 omvandlade man skolan till en ny-konfuciansk läroplats och Byeongsan Seowon inrättades i hans ära.
FIXA_BILD
Efter vår rundtur i Gyeongju där allt var 1 300 år gammalt är ju fem-sex hundra år inte så mycket att skryta om kanske. Men det är värt att komma ihåg att det koreanska samhället fortfarande till stor del vilar på konfucianismen. Tre av de fyra sedlar som finns nu i modern tid, 1 000, 5 000, 10 000 och 50 000 won, är avbildade med fokus på konfucianismen – två lärda varav en från Andong- området och den tredje, på 50 000-sedeln, är en kvinnlig målare och kalligrafiker som dessutom är mamma till den lärde på 5 000-sedeln. (Jag SA JU att vi fick en massa fantastisk kunskap med oss från dagens duktiga guide!)
Inser nu att jag ju glömt skriva om dagens matintag! Självklart testade vi den mest kända lokala specialiteten: grillad makrill. Smarrigt minsann och den åtföljdes av tio olika sorters stabila banchan, ris och soppa. Kalasgott!
FIXA_BILD
Det kan tyckas märkligt att just makrill är höjdpunkten i Angdon, som inte alls ligger vid nån kust utan inåt landet. (Floden Nakdong omsluter dock Hahoe som ett S och rinner sedan hela vägen ner till mitt älskade Busan. Det gör Nakdong till Koreas längsta flod.)
Dagens guide förklarade det dock med att när försäljarna varit och hämtat fisk nere i Busan och trots att de noga saltat in den innan avfärd så var den ändå lite fermenterad när de, per fot, tagit sig till Angdon. Så då var den perfekt för att grillas över öppen eld och vips hade Andong fått sin lokala specialitet.
Det finns hur mycket som helst att berätta om Andong. Som till exempel att det är 2,5 gånger större till ytan än Seoul – men har bara 300 000 invånare jämfört med Seouls snart 10 miljoner. Och att det område där vårt hotell ligger – 45 minuters expressbussresa från centrum – är ett av de många nybyggda områden som skapats bara de senaste åren. Mitt ute på ett gigantiskt före detta risfält, och där det är stängt överallt och det inte syns en kotte i området – alltså bokstavligt talat är det helt öde, man tror man går omkring i en spökstad – fram till att barnen börjar gå hem från skolan vid halv tre, tre.
En annan mindre roligt fakta vi fick lära oss idag är att Andong, och Daegu som ligger en och en halv timme bort, var tidigare centrum för Koreas äppelodlingar. Men på grund av den globala uppvärmningen så är det numera för varmt i området så äppelodlingarna har flyttat norröver, och delvis upp i bergen, för att träden ska trivas.
Jag har inte pratat så mycket om Koreas hållbarhets-, miljö- och klimatarbete, framför allt för att jag verkligen inte är nån expert. Men så mycket har jag i alla fall förstått att Koreas miljömässiga uppvaknande är relativt nykommet och utmaningarna stora.
Deras skogshållning lämnar en hel del övrigt att önska, säger de som vet. Jag har också sett väldigt lite djurliv, insekter, fjärilar och fåglar under mina veckor här. Och praktiskt taget all frukt och grönt odlas i växthus inomhus, andelen bönder minskar stadigt. Det är också därför frukt och grönt här är så vansinnigt dyrt – till och med jämfört med Sverige. Och luftproblemen har jag redan nämnt och de är redan idag verkliga bekymmer.
De klimatrelaterade utmaningarna i kombination med att barnafödandet stadigt sjunker i landet – hej utbyggd barnomsorg, det skulle göra susen för födelsetalen i Korea – gör att många här jag pratar med oroas över framtiden. Kommer det finnas nåt Korea värt namnet om 50-100 år? Jag hoppas ju verkligen denna nedåtgående utveckling kan stoppas, men för det krävs politiskt mod och skicklighet och inte minst progressiva politiska beslut. Som en trygg skolmiljö för barnen och inte minst väl utbyggd barnomsorg. Koreas födelsetal låg 2022 på 0,78 vilket sägs vara lägst i världen. Så där finns det förbättringspotential minst sagt.
Imorgon styr vi färden till Jeonju, innan vi på måndag tar tåget till vårt sista stopp, Seoul.
FIXA_BILD
Här väntar ett av områdets många risfält på sådd om några veckor. Skörden blir sedan senare i höst.