FIXA_BILD
Gårdagens utflykt bjöd på både stilla flanerande med en mängd koreanska familjer i magiskt blomsterhav och full genomblåsning och stormbyar vid en av Busans sydligaste uddar.
Vi – och några tusen koreanska besökare till fast inte alla samtidigt – inledde dagen med ett besök på körsbärsblomfestivalen i vackra Daejo ekopark som ligger i den nordvästra delen av stan. Körsbärsblomningen var visserligen inne på upploppet men tulpanerna stod i sin yppersta prakt och rapsen, som enbart verkar odlas för sin skönhet här, både doftade och såg fantastiska ut.
FIXA_BILD
Det var magiskt att promenera omkring i parken och längs fälten, och det var full folkfest med marknadsknallar, snabbmatsförsäljning och en ung duktig jonglerare som fick alla på gott humör.
FIXA_BILD
Min nyfunna härliga huskompis Annelie – som jag gör de flesta av mina äventyr med – och jag bestämde oss sedan för att ta oss söderöver till Nam-gu. Där finns dels Oryukdo skywalk, ännu ett av Busans många utsiktspunkter över havet, dels ett flertal fina – och otroligt kuperade, som allting är i denna bergiga stad – vandringsleder.
Men vi blev en aning snopna när vi efter knappt en och en halv timme på två olika bussar kom fram och insåg att det var full storm ute vid havet. Så den sista lilla biten ut på Oryukdo var avstängd på grund av vinden.
Dessutom blåste det så mycket så man knappt kunde hålla sig upprätt, så vi nöjde oss med att hålla oss kring Oryukdo och tog bara en liten promenad längs berget.
FIXA_BILD
Nam-gu och området kring Oryukdo är otroligt vackert. Jag vet att jag säger det vid varje strand- och havsremsa jag möter i den här staden men det ÄR verkligen så vackert precis överallt. Det är så storslaget och mäktigt när det stora, stora havet möter klippor slipade av tusentals år av vågor och stränder fyllda av gyllene sandkorn att jag ibland nästan måste hålla andan av vördnad.
FIXA_FILM
Och ännu ett plus med Oryukdo – som jag inte visste om innan – är att det är berömt för att BTS-Jimin, som ju är född och uppvuxen här i Busan, har spelat in ett avsnitt av en vlogg just här. När Annelie var här förra året stod det en markering på marken, den var dock övermålad nu. Men tur för mig så hade Annelie koll på var det var så jag kunde ställa mina 38:or på samma fläck där Jimin stått. Lucky me!
FIXA_BILD
Jag vet att jag har skrivit om Busans önskan att få arrangera World Expo 2030 förut. Denna vecka har den kampanjen intensifierats, tydligen är representanter från den kommitté som fattar beslutet här denna vecka. Så hela stan är uppbrandad med allsköns reklam för World Expo och Busans kampanj och flera aktiviteter som är direkt kopplade till detta äger rum denna vecka. En av dem sker precis utanför vårt hus, nere vid kanalpromenden.
Flera stora upplysta sagofigurer står placerade längs med promenaden, och de som ville fick skriva en lycka till-önskan på en sten och klistra fast. Så det gjorde vi så klart – för mitt mål med mina koreanska studier är ju att komma hit och arbeta för Sverige under World Expo 2030. Så då behöver vi ge Busan alla lyckönskningar vi kan fram till att beslutet fattas i november-december!
FIXA_BILD
FIXA_BILD
Som en extra liten bonus idag måste jag också berätta om mitt besök på vårt pyttelilla postkontor nu i eftermiddag. Av nån mystisk anledning har sakerna i min resväska förökat sig så det var dags att skicka hem lite av mina vinterkläder.
Så jag kommer in till postkontoret där det sitter ett gammalt par i 70-årsåldern. Jag är helt övertygad om att de har skött det där postkontoret i hela sina vuxna liv och kommer fortsätta med det tills de inte längre står på benen.
FIXA_BILD
Så kommer där in en förvirrad liten svenska som inte riktigt har koll. Så vad gör tanten och farbrorn då? Jo de plockar fram största lådan, monterar och tejpar lådan, hjälper till att stoppa ner alla mina saker, håller sedan ihop och tejpar lådan som om det inte fanns nån morgondag – lycka till, älskling, att få upp den för övrigt – och hjälper mig texta på innehållsdeklarationen samt gör en helt egen koreansk version av innehållsdeklarationen. Utan att kunna mer än nåt ord på engelska. Och utan att jag kan mer än några ord på koreanska.
Men på nåt sätt förbrödras vi ändå mitt i detta uppdrag: att få plats med mina saker, kunna stänga lådan och få iväg mitt paket med rätt innehåll till rätt adress på rätt tid. Dessutom med en fantastisk service från deras sida. Det är kommunikation i sin allra renaste form och det är helt underbart att det funkar!
Dessutom fick de ett samtal på telefonen mitt i alltihopa. Då tittade tanten på klockan, konstaterade att det var 15 minuter kvar till stängning, svarade och deklarerade iskallt att hon var upptagen och att de fick återkomma imorgon. Priceless!
Så om jag inte får bli en stencool koreansk ajumma i mitt nästa liv, som ger onda ögat till alla som inte uppför sig på tunnelbanan, då vill jag bli en stencool 70-årig posttant på ett pyttelitet postkontor i Busan. Kan det bli bättre än så?