FIXA_BILD
Idag har jag haft min sista lektion på Lexis här i Busan. Och himmel vad sorgligt och tomt det redan känns! Och vad obegripligt fort det har gått, jag har nästan varit här i en månad.
Jag har lärt mig mer än jag nånsin trodde (men kanske ändå lite mindre än vad jag innerst inne hade önskat). En stor bidragande orsak har varit mina helt fantastiska sonsaengnim. Framför allt har en av dem haft en ängels tålamod. Hon har haft mig alla fyra veckorna antingen på förmiddag eller eftermiddag, och vi har skrattat och skojat, hon har peppat när jag förtvivlat har slitit mitt hår och framför allt har hon tålmodigt förklarat, förklarat och förklarat igen.
Och varje gång jag skulle fota tavlan när det var lite mer avancerade beskrivningar så kröp hon ihop för att inte störa bilden. Kan man annat än älska en sådan fin människa?!
FIXA_BILD
Nu är jag ju visserligen en människa som är snabb att knyta band och känna närhet till både människor och platser men jag ska erkänna att det var med tårar jag idag sa farväl till henne, och till de fina tjejerna i receptionen. Om jag är ganska nöjd med min egen insats, så är jag helnöjd med de flesta av lärarna och personalen.
Jag känner verkligen att det jag drömde om i form av mina studier har uppfyllts till punkt och pricka. Det har stundtals varit svårt och frustrerande, det har varit jobbigt att gå tillbaka till att sitta i en skolbänk igen från 9-15.30 och sedan plugga hemma minst en timme varje dag och ha minst tre prov i veckan. Men det har också varit vansinnigt roligt!
Det har också varit en crash course i språket, i kulturen, i historien som jag aldrig hade kunnat få någon annanstans. Och jag har knutit fantastiska vänskapsband som jag aldrig kommer släppa, jag har fått uppleva massor, jag har ätit gudomligt gott och jag har skrattat mycket och ofta. Jag kan ärligt säga att jag har varit lycklig, på riktigt, varenda dag. Så det har varit värt varenda sekund och varenda krona.
Min stora, stora dröm har med råge blivit uppfylld. Och för det är jag evigt tacksam till familjen därhemma som utan knot har låtit mig få följa mitt hjärta och göra denna stora drömresa.
Jag är också tacksam för den tant på CU (snabbköpet) mitt emot skolan som varje dag bugat och hälsat när jag köpt min dagliga iste för att klara av eftermiddagens lektioner. Kommer sakna den där isten – och tanten – också!
Efter en sista lunch med mina fina kompisar på skolan idag hade jag egentligen tänkt krama ur det sista av mina upplevelser denna lediga fredag och ta mig ut på äventyr. Men så insåg jag att jag varit så fokuserad på vardagen och skolarbetet att jag inte har tagit mig tid att njuta på riktigt av ”mina” kvarter i skolan. Somyeon är ett fantastiskt område; massor med unga, caféer och ”kaffehål i väggen”, coola butiker, bra restauranger och kul atmosfär. Man hittar alltid nåt kul att se i denna delen av stan.
FIXA_BILD
De har också en liten men mycket bra restauranggata med bara bra streetfood. Så jag har unnat mig själv att lyxa till det i eftermiddag och levt i nuet efter dessa hårdfokuserade veckor.
Jag har bara strosat omkring i solen, shoppat ansiktsmasker på rea (självklart med snigelslem) i utmärkta NC-gallerian – för övrigt en riktigt bra galleria med kläder även för oss som passerat stadiet med magtröja och kortkort för några decennier sedan – spanat in allt roligt och så klart köpt hem mandu (kimchi och fläsk) från en av de bästa gatuförsäljarna på matgatan. Där står pappa i köket och tillverkar mandun medan resten av familjen ångar och serverar. Två stycken kostar typ 40 kr och en är mer än nog till lunch. Billig och god lyx!
FIXA_BILD
Jag tänker att det vi deltog i igår kväll får bli ett passande avslut för mina studier i Busan, om än inte för själva staden riktigt än. Som en del av Busans kamp att få arrangera World Expo 2030 arrangerades igår kväll ett stort evenemang för att visa att Busan är redo för värdskapet, inför delar av kommittén som utser värdstad.
Tusentals Busan-bor samlades vid den vackra Gwangalli-stranden – och så klart var även jag där med mina fina kompisar. På första parkett längs strandbrynet, med perfekt utsikt över Diamant-bron och den magiska fyrverkerishowen där bron spelade en viktig del. Fyrverkerierna höll på i en halvtimme och kombinerades med musik från k-drama och k-popgrupper. Och det var utan tvekan det mest påkostade, storslagna fyrverkeri jag någonsin har sett.
Lika imponerande var säkerhetsarbetet innan, under och efter firandet. Det fanns poliser och volontärer precis överallt på stranden och gatorna vid sidan om och de höll vänligt koll och hjälpte till så allt gick säkert till.
Efteråt stod det poliser och volontärer vid varje tunnelbanenedgång och vid varje dörr till tunnelbanetåget både på de närmaste t-banestationerna och vid tre-fyra stationer efter det, för att säkert slussa människor ned och på tågen utan att det blev köigt eller trångt. Det gick med otrolig effektivitet och vi behövde knappt vänta alls.
Jag blev djupt imponerad över den effektivitet och säkerhet som uppvisades, det har jag aldrig sett vid stora evenemang någon annanstans. Jag vet att den är sprungen ur tidigare tragiska händelser och att Korea har ögonen på sig med anledning av önskan om värdskapet – men jag känner mig helt trygg med att lämna över ansvaret för säkerheten till koreanska myndigheter i just denna aspekt.
FIXA_BILD
FIXA_FILM
Några av de vackraste fyrverkerierna under kvällen.
FIXA_FILM
FIXA_BILD
Och med de explosionerna avslutar jag mina koreanska studier för denna gång. Ikväll hämtar jag min älskade stora unge på flygplatsen och sen börjar vi vårt gemensamma äventyr imorgon. Då ska jag visa henne det bästa av Busan – jag är säker på att hon kommer bli lika förälskad i denna stad som jag har blivit.
Och åh vad jag längtar efter att få krama om min modiga, kloka, starka lilla stora unge som ensam och utan knot har vågat resa i över 24 timmar, byta plan i både Paris och Seoul, och tagit sig över halva jordklotet för att komma hit och dela sin mammas drömresa. Mirakel sker varje dag, glöm inte det!
FIXA_BILD