FIXA_BILD
Ett magnoliaträd jag passerade förbi på väg till Geumjeongsanseong-fortet.
Den här veckan har jag återigen fått bevisat för mig att Karin Boye hade helt rätt i att nog finns det mål och mening i vår färd men det är vägen som är mödan värd. Och det kan man applicera på allt tycker jag, inte minst på livet självt.
Kände häromdagen att jag skulle ut och få lite luft och tänkte att jag tar mig till ett fort här i närheten som jag varit nyfiken på. Jag kollade in hur jag skulle ta mig dit, såg att det krävdes två bussbyte och en kort 20-minuters promenad och det kändes helt ok.
Så glad i hågen traskade jag iväg och kom precis i tid till första bussen. Härligt, tänkte jag, det här blir en perfekt lagom lång tur – kul att komma lite utanför stan och se lite nytt också. Bussen kör sedan in i en mörk tunnel som går rakt igenom berget, chauffören kör som om han har stulit bussen – och kör sedan ut ur tunneln typ 20 skumpig minuter senare, som tur är precis där jag ska av. Så ingen sightseeing där inte.
Nå, tänker jag, nu blir det väl en härlig busstur rakt uppför berget i alla fall, det kommer bli vackert. Och så börjar jag traska till närmaste busshållplats, som tydligt syns på kartan. Tyvärr är det dock bara där den syns. Hur jag än letar och irrar runt så inte sjutton finns nån busshållplats i verkligheten.
Äsch, tänker jag, full av tillförsikt – jag är ju van att traska så jag tar mig väl helt enkelt en bit uppför berget till nästa hållplats.
Så jag börjar gå längs den alpslingrande vägen uppåt. Det är brant. Soligt. Och svettigt. Och brant. Vansinnigt brant. Och soligt. Och svettigt. Fullt med vackra körsbärsträd. Och en hel del koreanska pensionärer som är på väg i motsatt riktning, det vill säga nedför berget. Jag möter ingen som är på väg åt samma håll som jag. Och ser inte heller en enda busshållplats i rätt riktning. Så jag tänker att jag får väl gå lite till.
FIXA_BILD
Ständig uppförsbacke på denna vandring.
Och jag går och går. Till slut har jag traskat i över en timme, längs blommande körsbärsträd, porlande bäckar och vattenfall och den vackraste grönska. Det är vansinnigt vackert. Men fortfarande ingen busshållsplats.
Men precis då, som en hägring, dyker både en busshållplats OCH den fantastiska Geumgang-parken upp, mitt ute i ingenting. Det är en otroligt fin botanisk trädgård med utsikt över vattenfall, berg och dalar. Det är fortfarande för tidigt på året för att den ska vara i sin fulla prakt men jag är glad jag sprang på den.
FIXA_BILD
Geumgangs botaniska trädgård.
Men när jag botaniserat klart och ska ta bussen så inser jag att det bara är tio minuters bussresa kvar innan jag ändå ska hoppa av. Så då bestämmer smålänningen i mig att jag minsann ska spara mina 12 (!!) kronor för bussresan och fortsätta gå den bit som var kvar – det var ju strålande sol och strålande vackert!
Så jag fortsätter min vandring så där en 50 minuter till, och när jag äntligen börjar närma mig fortet känner jag mig så nöjd med dagens insats och ser verkligen fram emot att få se detta omtalade underverk.
Fortet räknas som ett av Koreas viktiga nationella minnesmärken och byggdes under Silla-perioden för de munkar som skulle försvara Korea från fienden (läs japaner) som kom till havs.
Det finns ett litet tempel en bit innan fortet som jag gör snabb visit vid, och jag blir fint nog inbjuden på lite mat av de trevliga kvinnor som håller tempelverksamheten vid liv. Jag är dock redan lite stressad av att vandringen hit tagit så lång tid så jag hoppar över deras fina inbjudan – men jag blir glad att de ställer frågan!
Jag hoppas istället att det finns nån smarrig matvagn i närheten av fortet för lite snabb energipåfyllning för efter bergsbestigningen uppför Geumjeongsan-berget är jag ärligt talat lite matt.
Jag passerar en liten stenmur längs vägen och blir glad över att fortet verkar sträcka sig över flera delar.
Men plötsligt upptäcker jag på Naver Maps – för övrigt den bästa kartappen i Korea, Google Maps är alldeles för osäker – att jag gått förbi fortet. Hur är det möjligt att passera ert fort, undrar ni. Och ja, det undrar jag också – men det är det uppenbarligen.
Men efter lite irrande fram och tillbaka hittar jag till slut en liten, liten skylt vid vägkanten. Och en liten, liten stig bakom en stor buske med en liten, liten till skylt där det står 450 meter, med riktning in i skogen.
Och det går ju inte att ge upp nu, med (förhoppningsvis) bara 450 meter kvar så jag trasslar mig in på stigen bakom busken och börjar gå. Rakt uppför berget i 450 meter. Efter en promenad på nästan två timmar, som också den gick uppför berget.
Vid sista etappen ser jag nåt skymta uppe på toppen och då börjar jag känna mig som Gert Fylking vid avslöjandet av Nobels litteraturpris – ÄNTLIGEN! Så jag släpar mig genomsvett upp de sista 50 metrarna tills jag till slut står 523 meter över havet. Vid en modern liten replika av ett utkiksskjul och utan ett endaste fort i sikte. Men med en stor skylt där det står att här stod en gång i tiden en utkikspost…
Det var säkert en fantastisk utkikspost med full översyn över både hav och dalar en gång i tiden. Men nu är ju utsikten full av uppvuxna träd så det går inte att se ett smack.
Och där fanns inget fort, uppenbarligen är det nån helt annanstans.
FIXA_BILD
Och så klart fanns varken mat eller dricka där mitt i skogen. Dock passerade jag en getfarm på tillbakavägen, med en massa fina getter och killingar, som också hade en liten servering. Dock serverades bara getgryta och jag var inte riktigt redo att äta de getkompisar jag precis gullat över.
Så efter – bokstavligen – tre minuters vistelse vid den utkiksplats som inte längre finns där, utan att hitta fortet, hungrig, törstig, trött och svettig klättrade jag ner igen till det intilliggande samhället. Där det fanns en busshållplats. Med en buss som åkte i rakt motsatt riktning jag kom ifrån.
Och på 30 minuter var jag hemma igen, och då stannade jag ändå och köpte en kimbap på vägen för att inte förgås. Så slutade alltså denna episka halvdagsutflykt som jag då bara skulle göra lite sådär i förbifarten.
Så vad har jag då lärt mig av denna utflykt? Jo, kolla ordentligt hur kollektivtrafiken går dit du ska så du hamnar rätt. Och på rätt håll. Och att de har busshållsplatser.
Och kolla gärna upp detaljerad information om utflyktsmålet innan avfärd så du har kalibrerat rätt förväntningar.
Och glöm inte ta med ordentligt med vatten och snacks om du ska gå uppför ett berg på 523 meter och ägna några timmar åt det i strålande solsken.
Och om du vill ha en vacker promenad rakt uppför ett berg, i en fantastisk omgivning, ska du definitivt göra samma vandring som jag gjorde. Men om du bara vill se ett fort och känna historiens vingslag så är det kanske bättre att åka nån helt annanstans – eller åtminstone till rätt ställe.
Men det viktigaste av allt är den lärdom jag redan försöker praktisera efter bästa förmåga: njut av vägen till ditt mål och din mening, var öppen och nyfiken på det du möter längs vägen, var tacksam över alla avbrott, nya möten, människor och nya vägar som du hamnar vid och ta emot alla nya upplevelser med en öppen famn.
Ibland tänker jag att jag måste ha mest tur i hela världen som får möta så många nya människor, ta emot sån värme och se och uppleva så mycket fantastiskt bara för att saker och ting inte går exakt som det var tänkt. Vilken ynnest att få vara jag. Och det är verkligen vägen som är mödan värd på denna resa vi gör tillsammans!
FIXA_BILD
Om jag inte hade traskat utan tagit bussen hade jag inte heller fått se Busans gulligaste brandstation, mosaikmålningen på ett av byhusen och de enorma kar med olika sorters kimchi som stod utanför den lilla serveringen. Så ibland har man tur!