FIXA_BILD
Med 27 timmars resväg och ingen sömn i kroppen var det på lätt matta ben jag efter ett par timmars försening äntligen landade i Busan.
Inflygningen var fantastisk – sandstränder och solglittrande hav på ena sidan och magnifika berg på den andra. Och i mitten en stad med cirka 3,4 miljoner invånare.
Första intrycket när jag for genom stan i taxi är att Busan är både storstad och småstad samtidigt, både modern och traditionell, både avancerad teknologi och gammaldags fokus på fiske och hamnindustri. Höghus och låghus, blänkande glasfasader och tvätt hängd mellan slitna hus. Jag ser verkligen fram emot att gå på upptäcksfärd imorgon!
En glad och trevlig herre tog emot utanför porten. Vilket var en evig tur med tanke på att det är si så där med numreringar och vägsystemet lämnar en hel övrigt att önska.
Vi är tre studenter som bor här, en fransyska, Annelie från Sverige och jag. De andra är dock på utflykt i helgen så vi får se när vi träffas.
Det är inte helt enkelt att föra en konversation när vi inte delar språk: men med lite vilja, ett block att rita i och engelska som förstärkning kämpar vi på.
Och det viktigaste togs förstås upp direkt i vårt första samtal över en tallrik ramyon vid köksbordet: vilket år är vi födda, så vi vet vilken relation och ställning vi ska ha till varandra. Jag var yngre än herr och fru, då blir de samcheon och imo, aunt och uncle.
Vi konstaterade också att vi båda var födda i Grisens år enligt den asiatiska astrologiska kalendern, vilket bådar gott!
FIXA_BILD
Herrn i huset kom genast med några barnböcker han trodde kunde vara bra att öva språket med.
Så efter nån timmes sömn, med den talande riskokaren som ackompanjemang i köket, så känns livet just nu ganska spännande – trots att två nätter i rad utan nästan nån sömn tär på krafterna hos den medelålders svenska ajumman som nu äntligen är i Korea.