FIXA_BILD
Idag var vi uppe i ottan för att hänga med på en guidad tur till DMZ, den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea. Ska man göra ett besök där behöver man vara med på en guidad tur, det är stenhård kontroll av pass vid både in- och utfart och alla deltagare fick skriva upp sig på en lista och vi prickades av personligen av två koreanska soldater på både dit- och hemväg. Det har varit spänt vid gränsen de senaste månaderna då Nordkorea skickat upp både missiler och drönare och ett antal turer har ställts in utan förvarning. Men idag fungerade det och vi fick komma in.
FIXA_BILD
Det är totalt fotoförbud i DMZ, förutom utanför den tunnel man hittat från Nord till Syd. Sydkorea har hittills hittat fyra tunnlar, utsprängda i berget hundra meter ned, men man tror det finns minst 20 till baserat på berättelser man fått från nordkoreanska avhoppare. Vi var i den tredje tunnel man hittat, som man fann i oktober 1978.
Det går att gå ner i tunneln, och då går man ganska brant ner drygt 73 meter i en gång som är typ 2×2 meter, och möter då dessutom alla som är på väg upp. Tunneln är 1 635 meter lång, och går drygt 435 meter in på Sydkoreas sida, blott fem mil från Seoul. Det finns tre utgångar på den sydkoreanska sidan och tunneln är dimensionerad för att 30 000 nordkoreanska soldater per timme ska kunna ta sig igenom den från norr. Nordkorea har hela tiden hävdat att Sydkorea själva grävt tunneln, dock är alla spränghål riktade mot syd vilket innebär att det sprängts från nordlig riktning. Tunneln är nu effektivt barrikaderad med tre avdelare och dessutom försedd med både 24-timmars tv-övervakning och en vattentank för att kunna fylla tunneln, ifall lede fi ändå skulle dyka upp.
Vår guide nämnde redan på bussen från Seoul att tunneln är trång och har man klaustrofobi ska man undvika att gå ner. Så jag, med min visserligen lätta men dock klaustrofobiska läggning, började svettas och oroa mig redan innan vi lämnat Seouls stadsgräns.
Men det var bara att bita ihop och djupandas när ångesten började göra lungorna trängre och förklara för mitt klappande hjärta och mina darrande ben att rädslan satt i mitt huvud och ingen annanstans. Och jag är så glad att intellektet vann över känslan denna gång, för det var så häftigt – och märkligt – att stå i den där tunneln 100 meter från en nordkoreansk vaktpost ovan jord. Närmare än så lär jag aldrig komma Nordkorea i alla fall!
FIXA_BILD
Vi fick också chansen att köpa (!!) nordkoreansk valuta, växlad i en kinesisk bank, och titta ut över Nordkorea från ett observationsdeck i DMZ. De hade superstarka kikare så vi såg nordkoreanska soldater som gick runt kring vakttornet och bybor som höll till nere vid den flod som delar länderna. Det är helt sjukt egentligen att det inte finns nån (knappt) kontakt mellan ledare eller människor i de båda länderna men att vi ändå kan kika in i varandras vardag. Dessutom slipper båda sidor nu lyssna till den propagandamusik som till för några år sedan dånade från högtalare på respektive sida. Vår guide berättade att hon tröttnade på att försöka överrösta Psy och Oppa Gangnam Style som gick på repeat…
I Nordkorea är man tvingad att göra militärtjänst från 16 års ålder, berättade vår guide. I tio år! I Sydkorea behöver man göra militärtjänst under 18-22 månader, beroende på i vilken del av försvaret man är, mellan man är 19-30 år. Nordkorea, med en befolkning på gissningsvis 24 miljoner, lär ha 1,2 miljoner aktiva soldater. Sydkorea, med cirka 50 miljoner invånare, har ungefär 600 000 aktiva soldater. Det ger lite perspektiv.
Även i DMZ uppmärksammas de cirka 200 000 flickor (gissar man eftersom det inte finns några officiella papper sparade i Japan kring detta och man fortfarande förnekar att man fört så många koreanska unga flickor med våld till Japan och tvingat dem till prostitution) som rövades bort under den japanska ockupationen 1910-1945. De flesta lär bara ha varit 13-16 år gamla och hölls inspärrade och våldtogs flera gånger dagligen. Få av dem vågade/orkade berätta om sina öden efter hemkomsten till Korea efter krigets slut eftersom skammen var för stor, blott ett femtio-hundratal kvinnor har vittnat om sina trauman. Nu finns bara nio av dem fortfarande i livet.
Och som jag skrivit om tidigare, fortfarande samlas människor utanför Japans ambassad varje onsdag för att uppmana Japan att officiellt be dessa kvinnor om ursäkt. Det vore ju verkligen på tiden.
Vår guide berättade också om de odlingar som sker i DMZ. Där odlas primärt ris, ginseng som växer under jord i sex år innan den skördas vilket är unikt för den koreanska ginsengen, och sojabönor. Efter att man skördat ginseng måste jorden ligga i träda i tre år innan man kan börja med att odla sojabönor, för de kräver minst näring. Först efter sju års odling med sojabönor är det tillräckligt mycket näring i jorden för att kunna odla ginseng igen. Och så börjar kretsloppet om igen. Då förstår man varför det är så dyrt med ginseng i det här landet.
Efter den nerviga för- och eftermiddagen i DMZ bestämde vi oss för att strosa i kvarteren kring Hongdae och Hongik-universitetet under sen eftermiddag/kväll. Och vilken fullträff det var, en varm sommarkväll med 28 grader varmt.
Dottern utropade det genast till sitt favoritområde i Seoul och jag måste nog hålla med. En massa coola och kul caféer och restauranger och härliga Gyeongui Forest Line Park som är perfekt för att lyssna på spontankonserter och kolla in folk. Det märks att det är studentkvarter för det var liv och puls i kvarteren. Hela området ända bort till Hapjeongs t-banestation är en fest för ögat, örat och själen. Dessutom ligger en grym vintage-butik där, End Street.
FIXA_BILD
Att jag dessutom sprang på Jimin och Jungkook i naturlig storlek i form av pappfigurer samt ett våffelkafé som bara skyltade med bilder på Jimin och hans nya skiva gjorde ju inte saken sämre. Det är mina sorters neighborhood det!
FIXA_BILD
FIXA_BILD
Roligaste butiken idag var nog annars den lilla affär som enbart hade som målgrupp koreaner som vill köpa så kallade couple outfits. Det vill säga likartade kläder som visar att man hör ihop med sin partner. Har svårt att se att det konceptet skulle funka i Sverige men här älskar man sina paruniformer!
På hemvägen ramlade vi också på en riktigt bra damklädesbutik, 09Women. Den ligger vid tunnelbanestationen Hapjeong, precis vid exit 3 om jag minns rätt.
Jag, som är en tvärhand hög, har egentligen inga större problem med att hitta kläder i Korea. Mina kurvor får inte plats i allt men det finns ju bra alternativ. Det enda jag har problem med är att det ofta ska vara magkort och det är ju ett par decennier sedan jag slutade med det, om man säger så.
Men om man är längre och ståtligare än vad jag är, eller om man behöver större storlekar, så är det inte helt lätt. Och numera, inte minst i efterdyningarna av pandemin, finns det även i Korea både kvinnor och män som behöver lite större storlekar, även om övervikt fortfarande är betydligt mer sällsynt än på många andra håll i västvärlden. Och där kommer 09Women in. Fina kläder, även i större storlekar, till väldigt bra pris. Rekommenderas!
FIXA_BILD