FIXA_BILD
Va, har hon inte redan kommit hem från Korea kanske ni tänker nu. Och ska hon verkligen fortsätta blogga om sin resa? Och ja, det ska jag! Fast detta blir nog mitt sista blogginlägg om min koreanska odyssé. För denna gång…
För jag lovade ju återkomma med en text om alla bra och smarta saker jag har mött i Korea som jag tycker vi borde införa här.
Men innan dess vill jag verkligen säga tack! Jag vet att ni ändå är några stycken som har valt att följa med på min resa hemifrån soffan, och dela min tid i Korea, och det värdesätter jag mycket. Jag hoppas att ni har fått något nytt och användbart med er från mina stundtals vimsiga texter, om inte annat hoppas jag att åtminstone någon av er har blivit inspirerad att följa ert hjärta och uppfylla era drömmar. Mer än så kan man inte begära, så tack igen för att du velat lägga din dyrbara tid på att läsa mina tankar! Jag uppskattar det verkligen.
Och ja, det har väl inte kunnat undgå någon efter dessa månader att jag älskar detta mitt andra hemland – dess fantastiska kultur, historia, språk, mat och framför allt alla de underbara människor som befolkar detta land (hej koreanska ambassaden och koreanska kulturföreningen i Stockholm, jag borde ju få bli er hedersmedlem snart, tycker jag, så mycket gott som jag pratar om Korea 😊).
Och ni vet ju vad man säger: av det hjärtat är fullt talar munnen. Så jag kommer fortsätta min mission att dela med mig av min kärlek till detta land.
Men jag tänkte inleda med en liten gissningslek (där ni inte vinner nåt annat än äran men dock!).
Nedan ser ni två, för oss medelålders människor inte minst, nödvändiga funktioner. Den ena finns precis överallt i hela Korea, den andra lyser konstant med sin frånvaro. Så nu får ni fem sekunder på er att gissa vad som är vad…
FIXA_BILD
Nå vad säger ni? Toaletter eller soptunnor – vad finns det ett överflöd av i Korea?
FIXA_BILD
Rätt svar är toaletter. Det finns toaletter precis överallt i detta land. Och de är fräscha, välstädade, väl underhållna, ofta fint utsmyckade och trygga, väl uppskyltade och de är framför allt gratis. I love it!
FIXA_BILD
Jag gillar särskilt mycket de avancerade självspolande toaletterna med uppvärmd sittring, med blås och sprut både här och där. Jag fick en reprimand av dottern på ett av hotellen när jag var tvungen att testa alla finesser två gånger var för hon tyckte jag tog för lång tid på mig på toaletten. Men det var ju så spännande att se vad som skulle ske och öka hastighet och strålar och styrka och allt man kunde ställa in! Det gick inte låta bli att testa.
Ibland måste man dock komma ihåg att ta med toapapper från en gemensam hållare på de offentliga toaletterna, och ibland får man vänta lite i kö om man vill ha sittoalett – ofta finns även ståbidé att välja på men riktigt så pricksäker är jag inte så jag vill testa det – men det finns verkligen alltid en toalett när man behöver det. Jag önskar så att det vore samma här i Sverige!
Dessutom är de offentliga toaletterna påfallande ofta utrustade med borstar, locktång, kam och ibland med hårsnoddar och annat för att bistå i fixandet innan man går ut. Och så klart gratis tandborstar på flera toaletter på restauranger – koreaner tar det där med Karius och Baktius på största allvar och många borstar tänderna ofta. Roligast var när jag kom från lunchrestaurangen en dag och sprang på tre byggjobbare som stod på rad och borstade tänderna utanför en butik de höll på att renovera.
När vi var på tempel stay på Jogyesa-templet fick vi till och med specialgjorda tandborstar enkom gjorda för tillfället. Det är en fantastisk service tycker jag!
FIXA_BILD
Soptunnor däremot finns det aldrig. Jag vet inte hur många mil jag sammanlagt har gått i Korea med händerna och fickorna fulla med skräp, för att jag inte har hittat nånstans att slänga det. Det gör mig (och varenda västerlänning jag talat med) galen och det gör också att när det väl står en soppåse längs vägen så blir den genast överbelamrad av alla förbipasserandes skräp och det spiller över på trottoaren. Vilket är så trist i detta annars så rena land.
Mina koreanska bekanta hävdade att koreaner skulle lägga sina hushållssopor i behållarna om det fanns fler publika soptunnor, därför är de begränsade i antal. Jag vet inte om det är så men det gör det svårt att sopsortera och ta ett hållbarhetsansvar, vilket Korea säger sig vilja fokusera på. (Och det gör man också på vissa ställen men inte tillräckligt.) Då behöver man snabba på och steppa upp sin sophantering hävdar jag. Så där finns det förbättringspotential.
Nå, vad finns det då fler för smarta saker jag älskar som vi borde införa i Sverige? Ja till exempel blås för att få bort smuts och jord från skorna efter besök i parker eller på stränder, fri insektsspray vid ingången till nationalparker, och obligatoriska fottossor att låna när man ska gå ut på utsiktsplatser med glasgolv, för att spara underlaget.
FIXA_BILD
Lika smarta är de dropptorkare för paraplyer som finns vid många entréer till hotell och restauranger, paraplyställ vid ingången till butiker, uppvärmda väntrum vid tåg och tunnelbana, solparasoll för att skydda när man väntar för att gå över vid övergångsställen, ladduttag för telefoner överallt, humidifiers på hotellrummen, vätskepåsar på träden för att hålla dem vid liv, smarta system på långfärdsbussar som gör att chaufförer inte behöver kontrollera biljetter, röda och gröna lysen i gatorna vid övergångsställen för dem som har näsan över mobilen och caféer med djur att klappa för dem som bor för trångt för att ha eget husdjur (fast jag har sett caféer med både surikater och får så det kanske är att stretcha husdjursfokuset något…).
Jag uppskattar också de uppmuntrande uppmaningarna som sitter i trapporna på vissa stationer som berättar hur många kalorier jag gjort av med hittills i trappan och hur många sekunder extra jag kommer leva av att ha tagit dessa steg i trappan. Genialiskt!
FIXA_BILD
Och så inte minst den helt fantastiska appen Naver Maps som talar exakt om hur du tar dig mellan platser med kollektivtrafik, vilka stopp det är, vad resan kostar, hur lång tid det tar, vilken utgång på stationen du ska ta för att komma rätt (alla är tydligt numrerade), var du ska stå i tåget för att snabbast hitta rätt utgång och vilken station som kommer före och efter ditt stopp så du vet att du åker åt rätt håll. Inte minst det senare har varit min räddning många gånger!
Dessutom är både buss och tunnelbana i Korea otroligt billigt. De är rena, trygga och effektiva även om busschaufförerna generellt sett kör som om de stulit bussen och öppnar dörrar i farten så de stackars pensionärerna får slänga sig både på och av i full galopp. Trafiken i Korea är inte att leka med och det är mycket köer och snäva omkörningar.
Då är det suveränt att det dessutom bara behövs ett kort i hela Korea för att kunna åka kollektivt. Med ett T-money card som laddas tar man sig runt överallt. En briljant uppfinning!
FIXA_BILD
Och om vi ska prata om fler positiva saker jag önskar vi kunde införa här i Sverige så är den kanske viktigaste den stora tilliten till varandra och till samhället. Plånböcker, datorer och handväskor ligger framme på cafébord när man går på toaletten. Tappade eller kvarglömda kreditkort lämnas där de ligger eller ges till kassan, telefoner som glöms på bänkar får ligga kvar tills den som tappat kommer tillbaka och hämtar, påsar eller väskor som glöms på tunnelbanan lämnas in till kvarglömt-avdelningen.
Jag har inte känt mig otrygg en enda sekund när jag har gått hem ensam om kvällar eller genom skräniga kvarter. Korea är utan jämförelse det mest ärliga land jag nånsin har varit i och det gör mig varm om hjärtat.
(Sen finns det så klart undantag från det: det sker mord och överfall även i Korea förstås, män och kvinnor som slår sina barn och partners, och trakasserier på arbetsplatser och inte minst skolor, där örfilar och knuffar (förr) sågs som naturligt, har varit samtalsämnen under många år och fortsätter dessvärre. Fler än en kändis har fått karriären haltad då det framkommit att de var mobbare under sin skoltid. Och cybertrakasserier av inte minst kändisar och idoler är väl utbrett och skapar inte minst psykiska påfrestningar. Vilket naturligtvis är extra bekymmersamt i ett land där man inte vill/vågar prata om mentala problem och mental hälsa och där yta och intryck är så viktigt. Men det har ändå blivit bättre på många håll och det talas mer eller mindre öppet om exempelvis skoltrakasserier numera.)
FIXA_BILD
Annat att uppskatta är de obemannade fotoautomater med tillhörande accessoarer som finns överallt och är omåttligt populära, norebang – typ karaokerum – som flitigt besöks, obemannade glassbutiker där man har full tillit till att alla betalar, alla sorter av fantastisk sojamjölk och laktosfri mjölk i olika smaker som finns. Besticklådor vid bordet på restauranger så man plockar det man behöver själv, gratis vatten till maten på (praktiskt taget) alla ställen – enda stället de tog betalt på var glasstället Baskin Robbins.
Och lyxen att till en billig penning kunna köpa en mugg med is och iste/kaffe i varenda litet snabbköp (typ 20 kr) och kunna komplettera med en billig men rätt god kimbap lika billigt i samma butik.
Och yakult-tanterna, som åker runt med sina vagnar överallt och säljer yoghurt – yakult – och iskaffe och annat hela dagarna är fantastiska. De väjer inte för nåt när de kommer körandes på gatan och är alltid stencoola.
Och polisen som, åtminstone på papperet, vill ha direktdialog med sina medborgare och visar det med humor. Och tunnelbanevagnarna som är särskilt trygga för kvinnor som åker ensamma vissa tider och där det går säkerhetspersonal mellan vagnarna och håller koll.
Och, inte minst, all fantastisk k-pop – läs BTS – som produceras i landet. Ofta till stora uppoffringar för idolerna själva, jag har fått höra från de som har koll hur omänskligt livet som trainee och idol är i Korea och det skulle jag tveka att låta mina barn vara en del av – men drömmen om att lyckas och bli en stjärna och en stolthet för sin familj är så stor hos så många unga i Korea att det för en del är värt alla uppoffringar.
Men det är inte bara k-pop man kan bli musikstjärna i som ung i Korea numera. Ett av mina bästa knep för att lära mig mer om ett land och dess språk är att se på TV. Och TV:n var ofta på under kvällarna hos min värdfamilj. En av mina första veckor i Busan sändes finalen av Mr Trot – tre unga killar som tävlade om att vara bäst i Korea på en helt unik sångstil och musikinriktning kallad trot, särskilt älskad av den äldre generationen. Det var imos älsklingsmusik, exempelvis. Googla på Youtube så hittar ni en massa fina exempel på trot, det är värt att spana in!
Trot har sitt ursprung i den japanska ockupationen 1910-1945 och fokuserade framför allt på sorgliga nedstämda texter från början, men har utvecklats under det senaste seklet. Det förde dock en ganska tynande tillvaro de senaste decennierna och sågs som mossigt, fram till pandemin då det återigen fick ett uppsving, inte minst genom diverse TV-shower. Jag hörde det bland annat sjungas live på en kulturfest under en körsbärsfestival och flera gånger på tv och radio. Och det är roligt att det fortfarande efter 100 år finns en plats för denna musikgenre i samhället och en återväxt även bland de yngre!
FIXA_BILD
En annan sak jag älskar är koreanernas fokus på krisberedskap, riskbedömning och säkerhetsfokus. Det är visserligen skapat av årtusenden av krig, kriser, svält, ockupationer, översvämningar och naturkatastrofer och har inte alltid lyckats, jag tänker till exempel på den tragiska olyckan i Itaewon vid Halloween förra året då ett stort antal unga klämdes/trampades ihjäl. Men de har ett ”what if”-tänk som får till och med en krishanteringsnörd som mig att bli djupt imponerad.
Jag har beskrivit tidigare hur de systematiskt har hanterat stora evenemang jag deltagit i, hur de prioriterar säkerhet på hotell och andra ställen och det känns tryggt.
Jag gillar också att de även i förebyggande syfte vill lära medborgarna att göra rätt för att saker ska hanteras smidigt. Som till exempel uppmaningarna i kön till incheckningen på flyget.
FIXA_BILD
Denna bloggpost är ju redan alldeles för lång men jag måste ändå nämna några saker till jag älskar med Korea. Maten är förstås en viktig del.
FIXA_BILD
Jag behöver väl inte upprepa mig men allt jag har ätit dessa sju veckor har varit otroligt vällagat med bra kvalitet, oavsett pris och var det har inhandlats. Sen har jag inte älskat precis allt men närapå.
Mat är livsviktigt i Korea och viktigaste frågan är på riktigt om man har ätit, och uppmaningarna att äta väl och äta mycket. Det är en form av kärlek och omtanke som jag känner igen från kärva arbetarhem i forna dagar som rör mitt hjärta.
Och jag har på fullaste allvar sjuk abstinens just nu efter riktigt vällagad koreansk husmanskost – hittills har bara Go Choo i Stockholm kommit upp i den nivå jag längtar efter men hoppet lever och jag har ju inte testat alla koreanska restauranger i stan än…
Koreanernas vurm för estetik, kultur, konst och att saker även ska vara vackert för ögat och inte bara praktiskt önskar jag också vi kunde överföra mer till svenska förhållanden. Kanske beror det på den djupa fattigdom som har präglat stora delar av landet under många århundraden, eller så är det en nedärvd önskan att se även det vackra i tillvaron i konfuciansk anda. Oavsett så älskar jag det förhållningssättet.
FIXA_BILD
FIXA_BILD
Detsamma gäller den stora stoltheten över koreansk kultur och inte minst den vackra traditionella hanboken och den, skulle man kunna tycka, kulturappropriering alla vi turister gör när vi envisas med att bära hanbok i tid och otid och lajva koreanska kungligheter under Joseon.
Likadant är det när jag och mina kompisar på stapplande koreanska med brytning och fel i både prepositioner och tempus har försökt kommunicera. Jag har bara mötts av tacksamhet och ibland glad förvåning över att vi har en önskan om att ta till oss av kultur, språk och traditioner hur knasigt vi än kan uppträda och låta i deras ögon. Man kan inte annat än älska ett land och invånare som känner sån stolthet över sitt land och sin historia att man vill dela med sig så generöst, öppet och oförblommerat till resten av världen. Den kärlek och värme jag mötts av överallt i Korea som svensk och turist har jag aldrig mött någon annanstans i världen.
FIXA_BILD
En annan sak att älska är den blomsterprakt och fina omvårdnad man har av parker, grönområden och nationalparker. Koreaner i gemen älskar sina blommor, parker, berg, hav och inte minst vandringsleder och tar väl hand om dem.
Det är vandringar i bergen, picknick vid Hangang, fotografering bland körsbärsträden och tittande på solnedgångar vid havet, nästan oavsett ålder. Livet är fyllt av naturupplevelser av olika slag. Och det är fint tycker jag.
FIXA_BILD
Nu har jag ju framför allt tillbringat mina veckor i underbara, underbara Busan där havet är bland den viktigaste källan till både inkomst, glädje, försörjning och turism. Men det finns få ställen jag har varit där just hav, sol och berg har definierat en hel mångmiljonstad som i just Busan. Det är ett paradis för en Västkust-brud som mig.
Jag kan just nu, efter en dryg vecka på fast svensk mark, inte tänka mig nåt vackrare än en solnedgång över havet vid Dadaepo i södra delen av Busan. Eller över Hangang, sett från Banpo. Eller kanske över Haeundae. Eller…ja ni fattar.
FIXA_FILM
Jag drömmer redan om den stund när jag får åka tillbaka igen, och återigen bo i ”mitt rum”, i min andra hemstad, i mitt andra hemland. Och jag längtar ärligt talat varenda dag efter Korea. Det är klyschigt, jag vet, men en del av mitt hjärta blev verkligen kvar i Busan och det jag bär med mig från min resa kommer jag aldrig att glömma.
Så jag säger det igen: tack Korea för några av de viktigaste och mest värdefulla veckorna av mitt liv och vi ses snart igen!
Nu ska jag fortsätta min mission att dela med mig av min stora kärlek till detta land till alla som vill lyssna. Hör av dig om du vill veta mer, jag pratar mer än gärna! Och än en gång tack om du har orkat läsa hela vägen hit, det uppskattar jag mycket.
FIXA_BILD