FIXA_BILD
Idag har regnet vräkt ned i mängder precis hela dan, så det är inte läge för nån utflykt. Så himla tur vi gjorde en storslagen sådan igår efter skolan, så jag har nåt roligt att tänka på.
Jag har varit sugen ett tag på att ta mig till Geumgang-parken som ligger vid foten av ett av Busans högsta berg, Geumjeongsan i norra delen av Busan. Där finns nämligen en fin linbana som för cirka 70 kr (tur och retur) på typ 7 minuter tar dig upp till bergets topp på drygt 800 m.ö.h. (Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag redan vandrat uppför en annan del av detta berg tidigare, då på jakt efter ett gäckande fort. Men mer om det snart.)
Parken är fin i sig själv och både Folkkulturmuseet och Busans marinhistoriska museum ligger i parken. Och som överallt annars i Busan finns fantastiska promenadvägar som ständigt befolkas av Busans äldre generationer. Jag har aldrig sett en befolkning som är så besatt av att vandra, gymma, spela tennis, promenera och vara ute i naturen. Jag förstår varför koreaner lever länge!
(Däremot har jag heller aldrig sett så många arbeta så hårt, så mycket och så länge och ta till vara på varje sekund för att få en gnutta sömn. Hälften av alla som åker tunnelbana eller buss gör det sovande, oavsett tid på dygnet. Så jag förstår att dessa koreanska pensionärer, som väl för första gången i livet har tid att tänka på sig själva, njuter till fullo av sin frihet.)
FIXA_BILD
Nå tillbaka till linbanan då. Den är 1 260 meter lång och invigdes redan 1966. Annelie och jag hade tur när vi kom sent på eftermiddagen och fick egen kupé hela vägen upp.
Och vi blev helt golvade av utsikten över staden redan på vägen upp, den bästa hittills faktiskt. Och då har jag ju som ni vet sett en hel del magiska utsikter denna resa! Skillnaden denna gång var att det var över stad och skog och berg och inte havet.
FIXA_BILD
Väl uppe på fast mark på toppen fanns det flera fina leder, varav en förbi templet ska vara rätt svår. Det går också att vandra hela vägen nedför berget.
Och – hör och häpna – det fanns en vandringsled till det där fortet som har gäckat mig en dryg vecka. Det finns alltså på riktigt, nånstans på detta berg. Men det får bli en utflykt för nästa gång jag kommer till Busan…
Eftersom vi kom fram till parken sen eftermiddag köpte vi en tur och returbiljett med kabinbanan, för att vara säkra på att komma hem innan det blev mörkt.
Sista turen ned vid den här tiden på året går 17.30 så vi hade lite snålt om tid. Vi bestämde oss därför att inte ge oss ut på nån längre vandring utan istället att ta oss till bergets bästa utkiksplats, 250 meter bort.
Easy peasy tänkte jag – man skulle ju ha kunnat tro annars att jag lärt mig nånting av min famösa vandring uppför en annan bergssida i förra veckan när jag letade efter det där fortet som jag aldrig hittade, men uppenbarligen icke – medan Annelie, som är både van och skicklig vandrare, var mer skeptisk. Och så klart hade Annelie helt rätt. Det var 250 meter rakt uppför berget, svårtrampat och brant och inte helt enkelt. Men gissa om det var värt det när vi väl kom upp. MAGISKT är ordet – MAGISKT!!!
FIXA_BILD
Vi hade utsikt över hela stan, och långt, långt borta vid horisonten kunde vi skymta en liten, liten strimma av havet. Vi var bokstavligt talat på samma höjd som fåglarna och jag insåg hur stor denna 3,4-miljoner stad egentligen är.
FIXA_BILD
Bilderna från toppen gör verkligen inte stan rättvisa men det är mer än väl värt besväret och tiden att ta sig dit. Dessutom är det underbart att vara där just nu då kameliorna blommar, allt är grönt och det fortfarande finns blommande körsbärsträd längs bergssidan upp mot toppen – nere i stan har de flesta körsbärsträden redan blommat över.
FIXA_BILD
Så slutsatsen av gårdagens utflykt är kort och gott att var du än kommer i den här stan så tappar du andan av naturen och dess skönhet. Varje gång!
Och tappade andan, det gjorde för övrigt även min sonsaengnim idag. Helt enkelt för att hon skrattade så mycket åt mina koreanska felsägningar…
Men jag hävdar bestämt att det är inte helt logiskt det här språket och inte helt lätt att hålla koll på vad igår, idag och förra året heter och verbformer och vokabulär.
Igår lyckades jag med konststycket att svara på frågan vad jag skulle vilja göra till helgen att jag vill gå på norebang (typ karaoke) och gå på nattklubb – när jag egentligen skulle säga att jag ville gå på ett fik jag gillar.
Idag svarade jag på frågan när jag senast duschade att jag gjorde det förra året (!!). Jag tvättade tydligen också håret senast förra året…🤷♀️
Och jag berättade också stolt att jag går och lägger mig och sover vid halvsex på kvällen och vaknar vid 11 på förmiddagen vilket fick min sonsaengnim att få stora ögon. Tills hon fattade att jag så klart menade precis tvärtom… och nästan dog av skratt.
Jag har också svarat henne att jag studerar Korea – inte koreanska – och förväxlar ständigt ordet ben med arm, för att det låter nästan exakt likadant.
Så ni som undrar över min framgång i mina studier, så kan jag väl erkänna att den är måttligt begränsad. Men jag har fortfarande roligt – därför är det lite sorgligt att jag bara har en och en halv dag kvar i skolan. Dessa fyra veckor har verkligen flugit förbi.
Jag kommer sakna mina fina nya kompisar och mina fantastiska lärare. Men det ska också bli otroligt kul att efter fyra hårt arbetande veckor göra min och äldsta barnets efterlängtade rundresa – för om 48 timmar kommer min älskade stora unge hit till Busan. Och det längtar jag mycket efter!