Efter en intensiv och väldigt svettig – i alla bemärkelser – första vecka i skolan var det ljuvligt att äntligen få lite fredagsledigt. På fredagar slutar vi nämligen redan kvart över tolv för lunch, och sedan anordnar skolan en eftermiddagsaktivitet där alla är välkomna.
Eftersom chuseok (en av Koreas största helgdagar som jag skrivit om tidigare här under årets resa) närmar sig så var fredagens aktivitet att tillverka songpyeon, små riskakor (även kallade tteok) som görs av rismjöl och fylls med exempelvis röd bönpasta, socker, kastanjer. De formas som små halvmånar, blommor eller annat fint och många familjer gör dem tillsammans och äter just vid chuseok, nyår (seollal) eller vid andra stora helgdagar och högtidligheter.
Ni som är flitiga läsare av bloggen minns kanske att vi i Daegu passerade två butiker specialiserade just på fantastiskt utformade songpyeon, som fiskar, frukter och annan mat. Jag kan säga att min beundran är numera ännu större över dessa konsthantverk, när jag vet hur svårt det är att göra dem vackra.
Vid chuseok förr i tiden gjorde man songpyeon av det nyligen skördade riset och gav som gåvor till sina förfäder men nu för tiden finns det färdig songpyeon-mix att knåda och färdig fyllning att ha i.
Och det sägs att svärmödrar kan testa sina blivande svärdöttrar genom att se hur de gör songpyeon – för ju vackrare man gör dem, desto lättare har man att bli gift och gör man fula songpyeon får man fula barn. (Och låt mig säga så här efter fredagens tillverkning: det är en himla tur för mig att jag redan är gift. Och det är en himla tur för mina barn att jag inte testade att göra songpyeon innan de föddes – så förstår ni ungefär nivån på mina skapelser…)
De smakar helt ok men det är inget jag skulle längta mig galen efter en fredagskväll.
Men som en av mina lärare, som för övrigt åt upp de flesta av våra habila halvmånar, uttryckte sig: Jag älskar songpyeon, det ligger i mitt koreanska DNA att jag måste äta det här när det är fest.
Efter fredagspysslet var det dags att ge sig ut i storstaden igen. Eftersom vi bara har fläktar i lägenheten och det är kokande varmt därhemma så försöker vi vara ute på vift så mycket vi kan.
Jag hade hört om en särskild del som kallades för Lego-byn i en stadsdel som heter Mandok. Husen är kända för sina vackra tak och färger och ska se ut lite som legoklossor.
I Mandok skulle det dessutom finnas en hel gata med restauranger som serverade anka, så vi tänkte det skulle vara en lagom eftermiddagsutflykt.
Mandok ligger en bit västerut i Busan, fågelvägen är det inte särskilt långt från varken skolan eller där vi bor. Men Busan är uppbyggd i ganska bergsrika områden, så det är ibland lite pyssligt att ta sig från en del till en annan, i synnerhet i de områden som inte har direkt tillgång till tunnelbanan. Mandok är ett av dessa områden.
Förr i tiden hade de inte ens nån rejäl genomfartsväg till andra sidan av staden, men det finns numera, och dessutom både tunnlar som går rakt igenom berget som delar staden här och där, och en massa lokalbussar.
Det var verkligen som att förflytta sig till en annan del av världen att hoppa på bussen vid Seomyeon, som är fullt av studenter, liv, rörelse, affärer, moderna byggnader och en massa människor varav många turister, och hoppa av 50 minuter senare i Mandok.
Mandok är verkligen byggt på bergssidan och nivåskillnaderna är jättestora, det är antingen upp- eller nedförsbacke, det finns liksom inget mellanting. Det märks också att här aldrig kommer några turister. 
Jag känner mig väldigt sällan uttittad i Korea, trots att jag ofta rör mig i områden där jag är ensam eller en av få som inte är asiat. I området där vi bor, Jangjeon som ligger i norra Busan, är vi nästan alltid de enda icke-asiaterna. Likaså på tunnelbanan.
Det ser dock helt annorlunda ut nere i södra delarna av Busan, och vid turistattraktionerna. Många som besöker Busan är dock från Kina, och en del från Japan, även om det finns en hel del européer, amerikaner och andra också nere i turistkvarteren.
Jag är ju dessutom i samma höjd som de flesta andra här, vilket säkert gör sitt till. Men i Mandok gick folk nästan förbi mig och Annelie, min ståtliga amazon till reskompis, med gapande munnar och stora ögon och tyckte vi var oerhört exotiska. Framför allt de äldre var nyfikna.
När vi dessutom lyckades klämma ur oss lite koreanska fraser och ord, och bli hyfsat förstådda, så tyckte de sannolikt att vi var ännu märkligare. Det var en ganska bisarr känsla.
Det var också uppenbart att vi kommit till ett område där inkomsterna är betydligt lägre än i andra delar av denna 3,5-miljonerstad, och vi såg betydligt fler överviktiga än i andra områden.
Korea har alltid varit ett av de mest hälsosamma länderna i världen men covid har delvis förändrat detta. När människor isolerade sig och inte längre hade socialt umgänge på samma sätt som tidigare så snabbades den förändring på som redan börjat ske av koreanernas matvanor, och övervikten har ökat markant de senaste åren. Jag tycker det är stor skillnad bara sedan förra våren när jag var här, om man tittar på den generella stadsbilden.
Men det är dock inte bara dystert i Mandok, utan denna del av Busan är känd för en helt annan sak och det är att Jungkook i BTS är född och uppvuxen här.
Och jag svär att det INTE var huvudanledningen till att åka dit, jag ville verkligen se Lego-byn och äta anka – men när vi nu ändå var här så kunde vi ju lika gärna passa på och kika på lite Jungkook-ställen…
Så jag tvingade med den stackars ovetande Annelie att se både Baekyang Elementary School och Baekyang Middle School, där då Jungkook tillbringade hela sin skoltid – så nu har jag gjort det så ni slipper!
Jag brukar ju skoja om att de två gånger jag har haft turen att få möta Jimins pappa på hans kafé är det närmaste jag någonsin lär komma BTS, men jag ska villigt erkänna att det faktiskt var lite ”Jag mötte Lassie”-känsla att stå utanför Jungskooks skolor också.
Det känns ändå lite skönt att man även vid 50+ kan känna lite idolbeundran och få lov att bibehålla lite barnslig entusiasm och förväntan. Det gör ändå livet lite roligare så det ska jag nog fortsätta med tror jag!
Dessutom låg faktiskt Lego-byn vid Jungkooks andra skola, så det fanns en legitim anledning att befinna sig just där. 
Dock var det omöjligt att se varför de kallades lego-bitar, det måste man nog ha en drönare som flög över taken för att kunna uppfatta. Men det var otroligt vackra och färgglada hus, många fina detaljer och en riktig upplevelse att se dem. Det var traditionellt, färgstarkt, historiskt och annorlunda på en och samma gång och en dröm för arkitekturintresserade tänker jag. Så bara det var faktiskt värt besöket!
På väg därifrån blev vi dessutom avlusade, då det kom en lastbil körande gata upp och gata ned och blåste ut insektsmedel över gatorna. Det var ett stort moln bakom lastbilen som luktade förfärligt, och det spelade ingen roll om han körde förbi människor eller marknadsstånden med frukt och grönt – han sprutade lika mycket överallt.
Däremot hittade vi inte någon ankgata med restauranger, trots att vi både letade, googlade och frågade. Så det får bli en helig graal till mitt nästa besök i Busan…
Så vi åkte hem till vårt område och åt på en fantastiskt kyckling BBQ-restaurang istället, det var fantastiskt det med!
Och på väg hem såg jag nästan den första lilla civila olydnad jag sett under mina resor till Korea: någon hade ritat små kattöron på flera av stoppknapparna på bussen och skrivit upplyftande citat, typ ”Du är väldigt fin när du ler” och ”Lämna dina sorger på bussen när du går av”. Det var lite härligt ändå! 
Lördagen utlovade sol och badväder, så då styrde vi först kosan mot en av de turistattraktioner jag (obegripligt nog) valde bort förra gången; Hunnyeoul kulturby. Det är en uppfräschad del av staden i södra Busan, på den lilla ön Yeongdo. Det är vindlande små, små gator, en promenadväg precis längs med havet – tyvärr håller de på och bygger och renoverar längs gångvägen just nu så stora delar var avstängd – och en massa fantastiska små söta butiker och kaféer med magisk utsikt. 
Det ser ut lite som en grekisk by med blåa hus, färgglada fasader, uteplatser, mosaik och är en fin liten upplevelse.
Utsikten in mot centrum av Busan och inte minst den underbara stranden i Songdo är fantastisk. 
Och även om det är turistiskt så är det lagom turistiskt – butikerna tar inga ockerpriser, armbanden är handgjorda och mitt längs promenadvägen bor och jobbar en farbror som spår händer och berättar om din hälsa och din framtid (mot bra betalning så klart).
Så det var en härlig förmiddag!
Efter lunchstopp vid Gukje marknad med ramyeon och pajeon (en sorts pannkaka gjord på vetemjöl, ägg, salladslök och lite vad som finns i kylskåpet) och den obligatoriska ssiat hotteok var vi så varma att vi bara orkade ta oss till stranden, denna gång valde vi Songdo. Det är en liten pärla som framför allt befolkas av lokalbor och familjer.
Det är fullt med konst ute i havet och i närheten går en linbana där man har fantastisk utsökt över bukten, den tog vi förra året. Kan rekommenderas!
Generellt sett så är min bild att många (framför allt äldre) koreaner undviker stranden för att bada, deras simkunnighet är dessutom bristfällig. Många skyr dessutom solen som pesten och är fullt påklädda med täckta armar, ben, huvud, ansikten, fötter och händer när de går på stranden. Och de koreaner som badar är även de fullt påklädda med solskyddskläder eller t-shirt och shorts.
Och det är solparasoll och särskilda solparaplyer – med svart tyg på undersidan av paraplyet för att skydda mot sol och värme – på både strand och stadsgatorna.
Och jag ska erkänna att jag tyckte det kändes lite märkligt med dessa paraplyer, men efter att ha testat själv ska jag aldrig mer raljera kring det. Jag kan svära på att det är tio graders skillnad mellan att stå under eller utanför dessa paraplyer, de är sannerligen en genialisk uppfinning.
Jag känner mig dock ibland som ett UFO när jag är den enda med baddräkt på stranden, i synnerhet när vi badar där det inte är turister. De tycker nog jag är helt galen som frivilligt lägger mig mitt i solen och dessutom, som ett brev på posten, blir knallröd då solen är så stark oavsett hur mycket solkräm man har.
Nå, vattnet var ljuvligt, sanden fin och skön mellan tårna och vi hade några underbara timmar på stranden.
Dessutom underhölls vi av en medelålders man som ägnade minst 45 minuter åt att sätta upp och rikta in perfekt flera parasoll, en minihammock och skyddsnät för sin lilla hund och sin lilla katt som han hade tagit med sig dit i, så klart, en liten barnvagnsliknande tingest.
(Som vi för övrigt ser överallt, och alltid med en djupt älskad liten hund med kläder, prydnader och alla möjliga accessoarer i – i ett land där det föds allt färre barn blir de små husdjuren verkligen behandlade som bebisar.)
Man måste beundra hans engagemang för den lilla hunden trillade ur den lilla hammocken flera gånger och blev då lite sandig. Och varje gång det hände traskade han ned med hunden till havet, sköljde av den, gick upp och torkade torr och la tillbaka i hammocken igen. Och efter några minuter hade hunden återigen trillat ned i sanden och det blev samma procedur igen och igen.
Men till slut gav han upp, satte sig med sin kylboxkalla öl och sin kimbap-middag och lät hunden och katten sitta i skuggan vid hans fötter i stället. Så även hans eftermiddag verkade vara tillfyllest till slut.
Eftersom solen höll i sig bestämde vi oss för att sluta kvällen vid Dadaepo-stranden, som är känt för att den har Busans vackraste solnedgångar.
Eftersom det var lördag var stranden full med familjer och förälskade par, unga som gamla (och förstås proffsfotografer) som promenerade och lekte på stranden och inväntade solnedgången. 
Vi åt middag – triangelkimbap och en ny smaskig bekantskap i form av ananasprobiotika – stilla gungande i en av de många hammockar som vette mot strandkanten och folklivet, det blir liksom inte en bättre kväll än så.
Tyvärr så kom det plötsligt ett nesligt molnkluster in och la sig precis där solen skulle gå ner, så det blev inte den glödande solnedgång vi hoppats på. Vilket ju egentligen bara betyder att vi snart behöver åka dit igen. Men det var ändå ett perfekt avslut på en underbar ledig lördag.