I förmiddags tog vi tåget från Daegu till Busan – och jag är äntligen, äntligen hemma i mitt älskade Busan igen!
Det känns helt fantastiskt och det känns verkligen som att komma hem, märkligt nog, för denna medelålders svenska ajumma (det vill säga en gift medelålders kvinna – den ryggrad som hela det koreanska samhället bygger på!).
Att ta tåget i Korea kan vara både snabbt och enkelt och lite omständligt, beroende på var man vill ta sig. Men Daegu är en knutpunkt för nästan alla resvägar så det går snabbt, enkelt och billigt att ta sig därifrån nästan var som helst i landet.
Resan till Busan kostade ungefär 65 kronor och tog en och en halv timme, men då tog vi det billiga tåg som stannar vid varje station i stället för det mer än dubbelt så dyra snabbtåget som gör resan på mindre än en timme. Så ska ni resa omkring här i Korea, kolla upp tågtider och bolag för det skiljer ganska mycket i pris mellan dem.
Eftersom en i ressällskapet bara är kvar i Busan typ 36 timmar så kastade vi oss över turistandet så snart vi kom av tåget.
Annelie och jag visade henne alla våra ”måste-ställen” att besöka – Nampo-området med Gukje marknad och snabblunch (nygrillade spett och pajeon, en sorts pannkakssmet gjord på mjöl, rismjöl, ägg, schalottenlök).
Och, så klart kunde jag inte motstå att ta resans första ”riktiga”ssiat hotteok som de gör den här i Busan – en söt pannkaka med brunt socker, kanel och nötter. Ljuvligt gott och alltid alldeles nyrullad och friterad!
Gukje är den bästa tycker jag av de marknader jag har besökt för de blandar skräp-kläder med riktigt bra kvalitet och moderna kläder med traditionella koreanska snitt. Och allt till bra priser! Så det går alltid att göra roliga fynd.
På vägen dit kikade vi på Busan tower som är ett bra ställe att få fin överblick över stadens södra delar.
Men fortfarande är fiskmarknaden fylld till bredden med de mest märkliga fiskar och havsvarelser.
De flesta har jag i ärlighetens namn aldrig varken sett eller hört talas om innan, och en del av dem som jag gjorde bekantskap med förra gången jag var här – min värdfamilj är stora älskare av fisk och skaldjur, som sig bör om man bor i Busan – är inga bekantskaper jag vill möta igen, om man säger så.
Så förutom att doften är speciell, för att uttrycka sig milt – och i synnerhet i 30-gradig hetta – inne på marknaden (det finns både en ute- och innedel med lite olika inriktning) så ska jag villigt erkänna att det är inte ett ställe där jag skulle vara storkund om jag bodde här. Men det beror sannolikt mest på att jag inte har tillräcklig kunskap för att ta hand om det som erbjuds.
Är man i Nampo-området får man inte missa takterrassen på Lotte Department store, det är utan jämförelse stället med allra finast utsikt över nästan hela Busan tycker jag. Och dessutom alldeles gratis! (Och har man spenderarbyxorna på kan man så klart även shoppa loss i affären, det är som NK ungefär, men vi var utan spenderarbyxor idag.)
Och alldeles intill Lotte finns en av Busan märkligaste smågator – en hel gata full med små butiker som bara säljer fiskenät, bojar och torkat fiskbete.
Förhoppningen var att sedan hoppa i badet vid Gwangalli strand, en av de finaste stränderna, inramad av berg, supermoderna höghus och den magnifika Diamant-bron (Gwangandaegyo-bron). Bron är vackert upplyst på natten och under sommarhalvåret har de varje lördag en drönarlasershow som tydligen ska vara en av de bästa i världen. Väl värt ett besök tycker jag!
Men eftersom det var full storm idag gick vågorna höga och det var badförbud. Äldre herrar gick omkring på stranden och viftade med laserbatonger och visslade på alla som doppade fötterna för långt ut. Så vi får spara vårt premiärdopp till lugnare dagar.
Däremot så fick vi se en magisk regnbåge över havet, som ett riktigt välkomnande av oss.
Kvällen avslutades med, ja ni har gissat det, ännu en matfavorit: dakgalbi med ost. 
Dakgalbi är kyckling i strimlor som ofta tillagas i en gjutjärnspanna med grönsaker och gochujang-sås (röd koreansk chilipasta gjord på torkade chiliflingor och röd bönpasta och en riktig stapelvara i det koreanska köket).
Och när kyckling, grönsaker och sås kombineras med bland annat tteokbokki (en sorts riskakor) och ost (koreaner äter verkligen ost till de mest möjliga och omöjliga rätter) så blir det rent himmelskt gott.
Särskilt om man virar in det med olika banchan (sidorätter, ikväll bland annat kimchi, inlagd rättika och groddar) i perillablad och äter det som ssam, det vill säga som en liten grönskaswrap.
Himmel, det är så gott att man inte kan sluta äta när man väl börjat!
Så jag känner att jag har inlett mina fyra och en halv veckor i Busan i helt rätt stil – nu ska det bara fortsätta lika bra så kommer det här bli magiska veckor för mig och min reskompis Annelie!