Den här veckan har varit fylld av ”sista”-grejer innan vi skulle lämna Busan, och det kändes, precis som förra gången, otroligt vemodigt att lämna staden i går. Framför allt nu när den också befolkas av människor man tycker så mycket om och som man verkligen vill fortsätta umgås med!
Jag har hunnit med att säga hej då till flera av mina favoritställen (och favoritmänniskor) denna vecka; stranden vid Gwangalli, templet i Beomosa, tanten som är inkastare vid ssiat hotteok-vagnen nere på BIFF-torget, lokala lunchstället som bara serverar den traditionella Busan-specialiteten gukbap med fläsk (fläsksoppa som kokas länge, länge på fläskben vilket gör soppan mjölkvit), soondae (blodkorv) och inälvor – för övrigt mums om ni undrar…
Vi tog också en sista lunch-bibimbap (alltid bulgogi med ost på) hos favoriten vid skolan. Vår snälla lunchkompis David från Taiwan hann vi också ha en sista hej då-lunch med så klart.
Sedan var det också dags att säga hej då till skolan, vilket jag inte var så ledsen över. Denna sista vecka har vi bara haft lektioner under förmiddagen för att kunna hitta på lite på eftermiddagen och det var helt rätt beslut.
Den här gången har pluggandet varit svårt, svårt och det har känts komplicerat, snurrigt med all grammatik och alla nya ord har flugit in och ut ur huvudet. Jag tycker inte det har fastnat något men ibland inser man att nåt ord och nån böjningsform ändå sitter där det ska.
Man klarar sig dessutom förvånansvärt långt med en- eller två-ordsmeningar har jag insett och alla blir så glada bara över att man försöker. Så jag ska inte ge upp, även om jag ibland sliter mitt hår i förtvivlan och undrar varför jag utsätter mig för detta frivilligt.
Vi har dessutom haft en magisk vecka med vår nya fina värdfamilj, och jag blir både rörd och glad när jag hör dem, och andra nya vänner, kalla mig unnie och noona (ungefär äldre syster) – det är familjekänsla det! Och vi har blivit så välkomnade, jag är så tacksam över den värme och glädje och kärlek de har visat oss, två ajumma från Sverige.
Vi försökte därför visa vår tacksamhet tillbaka genom att bjuda på svensk middag; kålpudding, kokt potatis och svenska köttbullar. 
De åt vänligt nog med god aptit trots att den inte riktigt smakade som när jag gör det hemma, men det var gott nog. Lingonsylten saknade jag dock, det fanns inte ens att få tag på på IKEA.
Och roligast var så klart att få följa med Ji Yong och handla innan, en koreansk mataffär är ett paradis för en matintresserad. Åh vad jag önskar att vi hade samma sortiment hemma i Sverige, vilken lyx!
De hade så klart en hel avdelning med soju – jag köpte med mig sparkling soju med citronsmak till middagen, otroligt gott och utan tillstymmelse till alkoholsmak trots sina 5 procent – och de hade säkert ett tiotal sorter med Absolut Vodka i spritavdelningen (där gick dock min gräns med att gå över ån efter vatten…).
Vi tog också årets sista bad i torsdags eftermiddag, nere på vår nya ”hemstrand” Gwangalli. Ljuvligt så klart och vi var nästan ensamma i havet, det är för kallt för koreanerna nu uppenbarligen (det var ju ”bara” 26 grader och lite moln och sol blandat). Åh vad jag kommer sakna den stranden, och inte minst den magiska utsikten från vår lägenhet sista veckan.
I fredags, vår sista dag i Busan, tog vi en snabb sväng till vår nya vän den orientaliska doktorn i Ulsan. Han lyckade ju i förra veckan med det som inte lyckats i Sverige, det vill säga att få bort nästan hela inflammationen i min arm med sin supernålarnas supernål; jakchim (typ) så han fick en ny chans i fredags. Vi hann också med en snabb fika med Annelies fina kompis Myong Hwa som är gullig och översätter åt oss när vi är hos den orientaliska doktorn.
De körde också ännu en omgång där de brände torkad malört i ett rör riktat mot magen som de då påstår ska vara särskilt bra för kvinnor, fråga mig dock inte varför. Den här gången fick de dock lite väl bra fart på sitt eldningsrör så jag blev alldeles sönderbränd, så vi får väl se vilken effekt det har den här gången, jag har inte märkt så mycket än i alla fall.
Vi avslutade sedan kvällen med stil med street food och en sista ssiat hotteok nere vid BIFF-torget, lyxigt!
Igår var det så dags att med sorg i hjärtat lämna Busan. Bästa Annelie rattar vår söta lilla hyrbil som ett proffs och vi styrde först resan mot Daegu, där vi åt kalaslunch tillsammans med Annelies fina kompis Jack. 
Lunchen avslutades sedan på Daegus coolaste cafe och med absolut bästa läget precis vid en nationalpark, Gradience, med en smarrig mango-bingsu (shaved ice som är ungefär finstrimlad frusen mjölk toppad med frukt.) Bingsu-säsongen håller på att ta slut nu när hösten snart är här, men eftersom sommaren varit så het och lång fanns den som tur var fortfarande på menyn.
Vi fick sedan en tur till ett av risfälten vid sidan om restaurangen, där Jack berättade om hela processen. Och de där risstråna står verkligen med fötterna i blöt för att kunna växa sig stora.
Vi körde sedan längs med kusten till Seokbyeong, på en halvö strax söder om Pohang, för att vi fått rekommendation om att det var så fint. Och det var otroligt vackert. Det var dessutom lite maffigt att vara på en av Koreas östligaste punkter.
Hela kuststräckan på östra sidan av Korea är magiskt vacker, och fylld med cafeer, små restauranger, otroliga stränder och hav, berg och risfält så lång ögat kan se. Landskapet är otroligt dramatiskt och man sitter andlös nästan hela tiden för att det är så vackert.
Vi tillbringade en kväll och en natt i Pohang på ett airbnb som vi inte ska orda nåt om, riktigt creepy. Så halv sju i morse packade vi bilen igen och drog vidare norrut längs kusten, med siktet inställt på Sokchong. 
Och vilken fin dag vi har haft! Vi har tagit små avstickare hela dagen, och startade med ett tidigt stopp vid minnesmonumentet som hyllar landstigningen och motattacken av (syd)koreanska och amerikanska trupper vid Jangsa under Koreakriget, enligt uppgift den händelse som vände nordkoreanernas krigslycka och bidrog till att Busan kunde hållas fritt från nordkoreansk ockupation och Seoul kunde återtas. Där finns bland annat en replika av det enorma landstigningsskepp som användes, och det är otroligt pampigt.
Vi stannade också till vid otroliga Deunggi Mountain Skywalk, söder om Ulji. Som vanligt behöver man ta på sig tossor på fötterna för att inte smutsa ner bron och glaset.
Det blåste dessutom 8 sekundmeter så det var rejält svajigt där uppe. Så till och med jag som inte har svindel kände hur knäna darrade när jag tittade ner genom glasgolvet på de enorma vågorna under och kände hur hela bron svajade i vindbyarna. Havet var vilt idag och vågorna slog emot stränderna. Ett fantastiskt skådespel!
Men när man är i dessa kuststäder så inser man också vilken naturkraft havet är. På varje ställe vi passerat finns skyltar uppsatta med hänvisning till de platser där byborna ska samlas vid en tsunami, och hur höga olika punkter är och vilken tid det tar att komma dit från olika delar av byn och så vidare. Så naturens krafter är verkligen alltid närvarande och ett verkligt hot.
Det finns också en krabbrestaurang var hundrade meter typ utefter hela kusten, dock till otroligt dyra priser, och det är krabbor avbildade precis överallt. 
Jag var inom en livsmedelsbutik i Pohang och där såldes krabba för typ 9 kronor/100 gram så tillagar man den själv är det däremot billigt.
Vi har försökt leva ut alla våra koreanska drama-drömmar denna helg så vi var förstås tvungna att stanna på två olika rastplatser. Koreanska rastplatser är kända för sin goda ”ressnabbmat”, och vi blev inte besvikna. 
Det var särskilda nudel-automater där man själv kunde fixa sina nudlar, det var korvar i friterad deg, fiskkakor av alla de slag, friterad potatis, tteokbokki, grytor och allt man kan tänka sig. Älskar att maten, trots att det egentligen inte är särskilt bra mat i sig, ändå alltid håller så hög kvalitet. Och till ett bra pris.
Vi har dessutom lyckats med konststycket att få en hel vägtullstation – och vi själva – att frysa till is av fasa när vi utlöste sirenlarm och blinkande ljus. Vi lyckades nämligen köra i fel fil genom biltullstället, som var obemannat, och eftersom vi inte hade det Easypass som man skulle ha i den filen utlöstes larmet. Vi fick heller inte den biljett vi borde ha fått med oss. Oops.
Tyvärr gick det inte att vända och ångra sig utan vi fick med skammens rodnad på kinderna fortsätta köra på.
Men det löste sig som tur var, med en ytterst barsk dam i biltullsbåset några mil framåt som rynkade ögonbrynen och krasst meddelade oss vilket ställe vi missade ta biljett på (jo tack, det märkte vi också) – som sagt, i Korea har man koll på alla invånare hela tiden och överallt – och vi behövde bara betala den vanliga avgiften. Tur för oss men ytterst pinsamt och vi kände oss som värsta förbrytarna när sirenerna kom igång.
Till slut kom vi då i eftermiddags fram till dagens mål – Sokchon. En populär kuststad med otroliga stränder, härliga restauranger, utmärkt surfing och enligt uppgift magiska soluppgångar. Dessutom är stan fylld av unga militärer, som får besök och blir omhuldade av flickvänner och mammor och pappor när de har permis, det ligger ett stort regemente i stan.
Jag förstår varför det är ett populärt tillhåll för både koreaner och andra, det är en väldigt fin stad. Och eftersom det nu dessutom är slut på högsäsongen gick det att få hotellrum för några hundralappar.
De har också ett av de långsammaste Pariser-hjul jag någonsin har sett men det ger ju i alla fall valuta för pengarna, tänker jag.
Imorgon drar vi vidare igen till sista anhalten Suwon innan vi på tisdag anländer till Seoul, och lämnar tillbaka vår lilla söta Hyundai igen.