Men varför är det så tyst från Anna undrar ni säkert (inte alls). Har hon redan gett upp med bloggandet?
Och självklart har hon inte det! Det har bara varit fullt fokus på skolarbetet dessa tre första dagarna, så jag har inte haft tid att göra någonting annat än att ägna mig åt det.
Och det är, precis som förra gången, en rejäl omställning för den här ajumman att sitta i skolbänken och verkligen ha 100 procent fullt fokus hela tiden under en hel dag på ett språk där man förstår så lite.
För tro inte att lärarna pratar engelska, icke sa Nicke – det är bara koreanska hela tiden, med något enstaka engelskt ord inslängt någon gång när de ser att vi alla sitter som fågelholkar och inte förstår nåt sammanhang.
Men det sjuka är att jag förstår så mycket mer än jag borde, även om det är kämpigt med att konversera själv.
Och kämpat det har jag gjort dessa tre dagar!
Vi är fem elever i min förmiddagsgrupp, där jag har min absoluta favoritlärare från förra året som dessutom kom ihåg mitt namn och blev jätteglad när vi sågs – bara en sån sak.
Där är det främst fokus på teori och att nöta in ord, grammatik och lite kulturell förståelse. Den klassen älskar jag och jag har redan lärt mig så enormt mycket, eftersom jag – hurra – fick flytta upp en nivå den här gången och inte längre är helt nybörjare.
På eftermiddagen har vi en annan av mina favoritlärare. Och då är vi tre elever, jag och två unga killar i 25-30-årsåldern. De är båda naturvetare och tekniker (varav en matematiker…) supersmarta och kan mer koreanska än mig, så ni kan ju gissa hur den här ajumman kämpar för att ens hänga med på en bråkdel av det som görs.
Fokus i både för- och eftermiddagsgrupperna har dessa tre dagar varit siffror och riktning.
För er som inte har koll så har Korea två sätt att räkna, ett gammalt kinesiskt och ett koreanskt.
De kinesiska räkneorden används till exempel för att räkna pengar, datum, årtal, telefonnummer, bankkontonummer. Och de koreanska används för typ resten.
Förutom när man ska säga tid, för då använder man båda systemen – de koreanska räkneorden för att ange timmar, de kinesiska för att ange minuter.
Anledningen till det, tror forskarna, är att under Joseon-eran så angavs bara timmar och det gjordes på koreanska. När man la till minuter så var det under kinesiskt inflytande och då tog man i stället de kinesiska räkneorden till det. Ja, det är ju komplicerat värre som ni hör!
Och det betyder alltså att man inte behöver lära sig bara ett utan två räkneord för varje siffra, och dessutom kunna skilja dem åt. Plus att i Korea räknar man i tusental vilket gör det omständligt att få fram siffrorna lätt om man som jag inte är nåt mattegeni.
Så ni förstår att jag kämpar och kämpar med att lära mig alla dessa siffror, och det känns ju liiite orättvist att dessutom behöva dela grupp med två mattegenier som inte ens behöver tänka efter när de rabblar sina jättelånga tal.
Men skam den som ger sig! Till tio tänker jag att jag väl ska kunna nöta in, i alla fall så man visar att man inte är helt tappad bakom en vagn, bara lite halvt…
Och de är båda supergulliga killar som gärna hänger med den här ajumman och lunchar – för Annelie och jag har ju så klart koll på alla bra lunchställen runt skolan och det uppskattar två hungriga ynglingar – så vi har det ändå roligt tillsammans trots att jag är gammal nog att vara morsa till dem båda två.
Idag hamnade vi till exempel på en sopprestaurang – som jag sagt innan så är många restauranger i Korea specialiserade på en sorts inriktning eller ingrediens, som soppor, fläsk, kyckling etc – och då serverades vi en Busan-specialitet: dwaeji gugbap – en mjölkvit soppa med ris och fläsk. Det sägs att soppan måste koka 24 timmar om dygnet, det vill säga att det alltid står en gryta på spisen i dessa restauranger, för grytan måste hela tiden koka för att själva buljongen ska vara tjock och välsmakande.
När man beställer så får man först ett gäng banchan efter bara några minuter, och sen kommer soppan nästan direkt. Så man kan tro att det är värsta snabbmaten men det är faktiskt precis tvärtom. Det tar en lång stund och är ett hårt arbete med buljong från fläskben och annat för att få till soppan.
Och banchan och såserna är ett kapitel för sig.
Vi hade en supergullig man vid bordet bredvid oss som så gärna ville att vi skulle få till rätt smak med kryddningen så han höll koll på hur vi kryddade soppan och hämtade påfyllning på såsen med saltade småräkor – som är till för att ge sälta och mer smak till soppan – för han tyckte att tanten som serverade snålade med den. Och han ville så gärna hämta mer sås och annat till oss för att vi skulle få rätt upplevelse.
Och jag vet att jag har sagt det förut, men jag vet inget folk som är så otroligt varma och vänliga som koreanerna, jag har alltid blivit bemött med värme, glädje och respekt. Jag vet att inte alla upplever det så som är här, men kanske har jag bara tur, kanske är det min ålder och att jag är kvinna eller så blir jag helt enkelt bemött som jag själv bemöter andra. Inte vet jag, men det är fantastiskt i alla fall att alltid få så fina upplevelser, var vi än går.
Nå tillbaka till skolarbetet då. Som sagt, jag kämpar och kämpar, ibland i förtvivlan. Trösterikt är dock att jag får beröm för mitt uttal – kanske är de bara snälla och vill ge lite uppmuntran när jag kämpar men oavsett vilket så tar jag tacksamt till mig det lilla beröm jag får – och jag känner att jag kan många fler ord och meningar, och jag förstår grammatiken betydligt bättre än när jag for härifrån förra gången. Så något verkar ha gått in under min koreanskakurs i vinter där hemma.
Och trots att jag klagar lite nu och det känns tungt ibland så är det ju ändå vansinnigt roligt! Det är sådan lyx att få fokusera på att lära mig mer, det är sådan lyx att få vistas i sammanhang där jag översköljs av språket hela tiden, det är sådan lyx att få uppleva kulturen, maten, människorna, havet, stränderna, naturen, omgivningen här i Busan.
Och jag är så evinnerligt tacksam att man och barn låter mig åka hit utan knot, det är en välsignelse att ha med mig att de vill och unnar mig att jag ska få göra det hjärtat brinner för.
Och vädret fortsätter att vara varmt, varmt, varmt och utan AC i lägenheten går fläkten för fullt varenda sekund vi är hemma. Och i ärlighetens namn är vi hemma så lite som möjligt, för annars försmäktar vi i värmen. (Det blir mycket shoppingcentrum och butiker och åkande med tunnelbanan, för där är det svalt och skönt.)
Men idag unnade vi oss en fikabulle på stranden efter skolan och ett skönt dopp. Det var dock ”bara” 25 grader i vattnet idag, det blåste lite, så det kändes nästan i svalaste laget tyckte mitt ressällskap…
Dock upptäckte vi att vi blev brända av mindre maneter med små trådar så det blev ett kortare dopp idag.
När vi kom upp på stranden igen så googlade jag så klart hur det kom sig och då visade det sig att det kommit in stora stim – eller vad det nu kan heta när maneter rör sig i flock – av supergiftiga jättemaneter från Kina som härjat utanför Busan hela sommaren. (Det var dock inte sådana vi mötte idag utan en betydligt mindre och icke alls särskilt farlig variant.)
Dessutom såg jag en rubrik om att de siktat haj utanför Busans kust för ett litet tag sedan. Så det blev bara ett dopp idag om man säger så…
Vi badade ju varje dag på Jeju, och ibland många gånger och länge. Och det var bara vid en strand som vi såg – på väg hem – att de varnade för haj. Så jag tänker att risken ändå är rätt minimal.
Men det vore ju sannerligen lite olyckligt att bli hajmat vid mina unga år, så jag får väl hålla lite bättre koll på nyhetsläget framöver innan vi badar igen.
Det ska för övrigt bli strålande sol och 32 grader igen de kommande dagarna och över helgen, så vi lär bada snart igen.
Men nu är det dags för kvällens uppgift: att skilja på hur man säger fem bananer och fem koreanska won och vad upp och ner och framför och bakom heter. Så wish me luck – eller FIGHTING som koreanerna säger när det är lite motvind i livet och man ska göra nåt svårt.