Åh vilka fantastiska lediga dagar vi har haft här i Tongyeong i södra Korea!
Landskapet är fullkomligt magiskt – MAGISKT! Jag har aldrig sett något liknande.
Staden består som sagt av hundratals öar och är omgiven av hav och kust på tre olika sidor. Och det är berg och kullar precis överallt. Just nu är det dessutom fortfarande grönt även om man kan se att det bryter igenom pyttelite höstligt rött här och var. Ett vanligt år skulle hösten redan varit här, många räknar den från och med chuseok, men idag har det till exempel varit 34 grader varmt i skuggan. Så den där hösten verkar dröja lite i år.
Vår fina pensionatsvärd bestämde sig för att ge oss en heldagstur i måndags och tog först med oss till en av de mindre öarna som ligger en 15-minuters båttur bort. Eller det är snarare två öar som sitter ihop, förenade genom en hängbro, Manji do och Yeondae do. Alla dessa öar är en del av den marina nationalpark som Tongyeong består av, Hallyeohaesang nationalpark.
Innan man får sin färjebiljett måste man visa sitt idkort eller pass och skriva ned namn och telefonnummer så det är viktigt att ha med någon form av identifikation, annars får man inte åka med. Det beror dels på att de behöver ha koll vilka som är med ombord ifall båten sjunker (!!) dels för att det ska veta att alla som har biljett är ombord när man lämnar ön.
Ibland ändrar sig vädret snabbt här ute vid kusten och de tidtabeller man ska följa förändras plötsligt. Då ringer och messar man de som har köpt biljett och ser till att samla ihop alla som man lämnat på öarna. Smart och högt säkerhetstänk.
Båtresan ut till Manji do är kort men härlig. Det går att traska runt öarna men det är tyvärr för varmt för att göra den typen av vandringar just nu. Så vi nöjde oss med att gå över hängbron, med en fantastisk utsikt, till den andra ön.
Så här långt söderut växer en massa tropiska frukter, både pomelo, granatäpplen och fikon. Till och med kaktusar!
Vår värd tog med oss till en avskild strand han kände till för ett dopp innan lunch.
Han lovade att vi skulle vara nästan ensamma och det var vi – nästan. För i kanten av stranden, där berget började, stod en svart get och betade. Och när vi kom lite närmare så såg vi att det fanns tre till, det vill säga en hel liten vild getfamilj. Dagens trevligaste möte tycker jag! Och det var underbart att få ta ett dopp.
Och som vanligt vid lunch serverades vi en gourmetmåltid, pajeon med räkor och bläckfisk och två sorters bibimbap. En toppad med Tongyeongs stolthet sjögurka – sådär erkänner jag, jag är inte överförtjust i den där slimiga sjögurkan i vanliga fall och den lyfte inte direkt bibimbapen om man säger så – och en med abalone, som jag då hellre äter. 
Efter båtresan bar det av till Dal A, en av de finaste utsiktspunkterna här i Tongyeong. Jag är säker på att det är otroligt vackert att se solen gå ner därifrån, med hela havet och alla öar som kuliss.
Där hittade vi också många med koreanernas favoritaccessoar i värmen: solparaplyer med svart insida.
Jag har ju skrivit om det förut och även om jag tycker det ser lite bakvänt ut med paraply mot solen så är det förvånansvärt effektivt.
Tisdagen inleddes med en promenad i den gångtunnel som Japanerna byggde på 1930-talet när de styrde landet, belägen 13 meter under havsnivån.
På den tiden fick till och med bilar köra där – det måste dock bara ha varit åt ett håll i taget för den är väldigt smal – men numera är det en praktisk genväg under havet för att komma till andra delen av Tongyeong. 
Resten av dagen ägnade vi oss åt ytterligare ett öbesök, på Binji do. Det ligger längre ut i skärgården, typ 55 minuters båtresa från fastlandet. Och resan dit var otroligt vacker.
Det var dock ingenting mot den utsikt som mötte oss när vi kom i land på Binji – det var den vackraste placering av en strand jag någonsin har sett. 
Paradissand, två öar som sitter ihop med bara en sandtunga emellan, ett glittrande hav, strålande sol, knappt några människor, öar som fond och klarblått vatten på alla sidor. 
Det går inte att göra detta rättvisa i varken ord eller bild men det var magiskt, magiskt, magiskt att ligga och guppa i 30-gradigt vatten och bara se hav och sol och berg och öar. Jag kommer att minnas den vyn så länge jag lever.
Dock höll den på att sluta i en mindre katastrof. Avgångstiden för sista färjan hem var satt till 17.20 och vid 17 började Annelie och jag i sakta mak bege oss till hamnen fem minuter bort. Vi såg att färjan i full fart var på väg in men tänkte att vi hade gott om tid på oss, så jag hade inte ens tagit på mig shorts utan gick i baddräkt och sari för att torka och skulle byta om på toan bredvid färjan.
Men helt plötsligt börjar färjan tuta, folk går på och uppe från kommandobryggan hör man plötsligt kaptenen ropa i högtalarna till Annelie och mig (och en eller två andra eftersläntrare) att vi skulle sätta fart, ”Skynda, skynda, båten ska lämna” – allt till övriga passagerares stora glädje.
Det hör definitivt inte till god ton att publikt gå omkring i sari och baddräkt i Korea så samtidigt som vi joggar mot färjan i flip flops försöker jag förtvivlat få på mig shorts och linne och samtidigt leta fram biljetten utan att stå på öronen och utan att bli frånåkt.
Så efter en svettig insats lufsade vi till slut på färjan – jag dessutom med alla kläder hyfsat på rätt ställe vilket bara det var ett mirakel – och i samma sekund Annelie satte foten på färjan så drogs landgången in och båten backade ut, tio minuter före avgångstid.
De låg lite före i tidtabellen och hade väl helt enkelt ingen lust att vänta utan ville hem och fira chuseok. Och då hade de inget tålamod att vänta på två svenska ajumma som uppenbarligen inte hade vett nog att förstå att man måste vara i god tid innan om man ska åka färja i det här landet.
Kvällen slutade i alla fall sedan med ett härligt chuseok-firande med vår värd och övriga gäster på pensionatet, med kimchi-tillverkning och bulgogi, kkulpang (som är en sorts klibbigt traditionellt honungsbröd som fylls med till exempel röd bönpasta, pumpa eller sötpotatis), soju (det traditionella risbrännvinet) och somaek (en odrickbar blandning av soju och öl).
En av gästerna pratade bara lite engelska, jag pratar ju bara lite koreanska och övriga vid bordet pratade lite mer koreanska men det är fascinerande hur väl man ändå förstår varandra trots att vi möts från varsin sida av jordklotet.
Under förmiddagen idag har vi tagit Tongyeongs berömda linbana upp till toppen av berget Mireuksan. Eller rättare sagt, man kommer inte allra högst upp till den 461 meter höga toppen utan behöver klättra en 30-40 minuter till för att nå upp. Och i dagens 34-gradiga värme med 84 procents luftfuktighet kan jag meddela att det var en enorm bedrift att ta sig upp. Vi dog nästan av värmeslag, jag och min nyfunna franska klättringskompis, som också bor på pensionatet vi bor på.
Men hade jag tagit mig så långt så skulle jag upp till toppen.
Och jag kan säga att det var väl värt besväret. Utsikten är helt magnifik, åt alla håll. Vid toppen finns dessutom ett område med små stenrösen som människor byggt för att önska olika saker så jag passade på att bygga mitt eget pyttelilla stentorn, och skapa lite god energi.
Lunchen intogs sedan nere på marknivå igen på en av de många små familjerestauranger som serverar nudlar och kimbap, enkelt, superbilligt och gott. Och det är så klart inte den sortens påsnudlar som vi har hemma det handlar om utan en fantastisk anrättning med skaldjur i hemgjord buljong, tillsammans med sidorätter. 
För tre personer betalade vi 180 kronor och vi orkade inte ens äta upp allt. Ägaren bannade oss därför och sa att eftersom vi inte hade ätit upp all mat så fick vi definitivt inte gå till cafét och köpa en latte efteråt. Han kom dessutom med lite smaksatt yoghurt till efterrätt till oss bara för att han var glad att se oss – och jag älskar verkligen alla dessa vänliga människor i detta land. Så det var en bra lunch!
Imorgon är det dags att lämna Tongyeong så därför körde vår snälla pensionatsvärd oss i eftermiddags till det som stod högst på min önskelista; Miraesa-templet högt uppe på berget Mireuksan. Eftersom det är omöjligt att ta sig dit utan bil om man inte vill vandra över berget så var Annelie och jag extra tacksamma över skjutsen.
Jag har varit i många tempel i Korea men detta var helt annorlunda mot alla andra jag har besökt. För det första hade det en stor gräsmatta och stengångar som innergård, för det andra var det blygsamt i storlek. Och för det tredje fanns det noll kommers i templet – inga halsband eller armband till salu, inga rispåsar att köpa till munkarna, inga takpannor att skänka för trasiga tempeltak, inga nyckelringar eller böneskrifter man uppmanas att köpa. Utan det var bara en plats för stilla kontemplation, bön och eftertanke, på den vackraste plats man kan tänka sig. Fantastiskt tycker jag.
Dessutom simmade de sköldpaddor som får flytta in, för att hedra Buddhas minne, fritt omkring i dammen och låg och solade på stenarna med cypresser vajandes omkring. Så för mig kändes Miraesa-templet precis så som ett tempel ska kännas.
Imorgon blir det hemfärd till Busan igen, för att vi ska kunna göra ytterligare en resa på fredag. Men då blir det bara en dagstur till Ulsan, Hyundais ”hemstad”.
Jag är så nöjd med våra dagar i Tongyeong och kommer förhoppningsvis tillbaka igen.