Nu har jag snart kommit halvvägs på min koreanska odyssé för denna gång. Tiden går vansinnigt fort när man trivs!
De senaste dagarna har främst ägnats åt lite mer praktiska saker snarare än turistande. Söndagen gick åt till att besöka en av mina favoritaffärer NC, som är en stor affär med en massa mindre märken som delar på utrymmet. Typ Åhléns city eller NK i Stockholm.
Den låg tidigare i närheten av skolan men jag upptäckte häromdagen att den numera ligger väldigt nära där vi bor. Ytterst praktiskt (men inte så bra för bankboken).
Men jag gillar verkligen NC och den blandning av (små)dyrt och billigt, och många koreanska märken, som finns där. Och det roligaste av allt är att det finns så mycket roliga kläder i det här landet som passar perfekt när man är en tvärhand hög!
Dock är det inte lika roligt att shoppa kläder här om man inte är en tvärhand hög eller drar större storlekar, då är utbudet ytterst magert.
Men jag är nöjd! Och ännu nöjdare är jag över att den stora rean inför chuseok nu har börjat. Så jag var inte direkt ensam i NC, det var fullt med folk i varje hörna.
Dock märks det att det är bistra ekonomiska tider, det hålls hårt i slantarna och det handlas betydligt mindre än vad det brukar den här tiden enligt officiell statistik.
Chuseok är annars en tid för gåvor, till både levande och de som gått före, och det finns presentförpackningar av oljor, songpyeon (de söta riskakorna), spam (skinka på burk) och en massa annat redo att tas med hem till familjen. För att öka konsumtionen har regeringen dessutom gjort Soldaternas dag den 1 oktober till nationell helgdag i år, för att folk förhoppningsvis ska handla mer. Jag är dock tveksam till om det kommer göra nån större skillnad.
På eftermiddagen blev det en fika på ett av de bättre kaféerna här i norra delen av stan, Momos coffee. Det är vida berömt för att ha 2019 års världsmästare i barista-VM anställd och det märktes. Det var en mängd olika sorters kaffevarianter, bönor och kaffetekniker som erbjöds med tjusiga bakverk till.
Jag dricker ju inte kaffe så dessvärre var de olika kaffeprocesserna bortkastade på mig, men det är en fantastiskt vacker lokal med en lika fin utegård, så det var värt besöket.
Efter en dag med shopping följer sedan en kväll på postkontoret, det är sen gammalt…
För hur ska man annars få hem det man handlat om man inte skickar det med postpaket hem till sig själv? Att skicka paket med båt härifrån är väldigt billigt, dock tar det typ tre månader så man får inte ha bråttom.
Men som min reskamrat Annelie uttryckte det – efter tre månader har man ju helt glömt bort vad man skickade, så det är som julafton igen att packa upp lådan.
Så jag ser redan fram emot allt kul jag (förhoppningsvis) får till advent.
Vårt lokala postkontor drivs av två ålderstigna pensionärer. Jag skrev om dem redan förra året jag var här – som av en händelse behövde jag skicka hem saker även då. Det roligaste med detta postkontor är att de också tillhandahåller läsglasögon i olika styrkor, som en service för att man ska kunna fylla i alla blanketter ordentligt.
Lite sött tycker jag och inte alls unikt i det här landet. Jag har varit på otaliga toaletter där det finns fön, locktång, hårsnoddar, borstar, ibland t o m tandborste och tandkräm, som en fin service till besökare.
Och det tar en evighet att få saker ivägskickade på detta postkontor, för allting sker manuellt och det ska skrivas in i datorn både det ena och det andra och innehållet behöver vara på både engelska och koreanska och det är ett himla pyssel som det tog oss nästan en och en halv timme att få rätsida på. Men trots allt besvär de får av oss så är de lika gulliga hela tiden och hejjar på oss när vi skriver fel och behöver göra om.
Språkförbistringen gör det inte enklare för deras engelska är ytterst begränsad. Så då är översättningsappen Papago en välsignelse.
Den kan både översätta via bild, genom skriven text och genom ljud som en diktafon och jag använder den flitigt, nästan lika flitigt som med Navers kartfunktion (men den senare är ämne för nästan ett helt eget blogginlägg så den återkommer jag till vid tillfälle).
Så genomsvettiga och tjugo minuter efter stängningstid så gick vi djupt och flitigt bugandes ut genom dörren, Annelie och jag, nöjda efter en maratonsession i Koreanska Postverkets famn.
Och svettiga är vi mest hela tiden. Det är fortfarande helt otroligt varmt här i Korea.
Det har utfärdats vädervarningar och värmealerter i nästan hela landet ett flertal gånger senaste tiden – ja egentligen hela sommaren – och den senaste kom häromdagen. Vädervarningar ges när man förväntar sig mer än 33 grader i minst två dagar i rad eller när det finns risk för allvarliga hälsoproblem på grund av värmen. Alerter ges när man förväntar sig temperaturer på minst 35 grader i fler än två dagar i rad.
Flera gånger om dagen får jag SMS om värmen och man ger rekommendationer vad man bör göra för att hålla sig hälsosam, det kommer även SMS hur man ska undvika covid (och tyvärr även SMS alltför ofta om försvunna personer som man ska hålla utkik efter men de är inte lika upplyftande).
Det är första gången sedan 2010 som Korea har haft vädervarningar i september och värmerekorden för september månad har slagits flera gånger om över hela landet.
Det är ytterst oroande att den globala uppvärmningen får såna extrema konsekvenser i det här landet. Den påverkar inte bara människors liv och hälsa negativt utan ger också stora effekter på landets livsmedelsproduktion, med fruktodlingar som inte längre bär sig för att klimatet blivit för varmt och så vidare.
De har haft tropisk värme i flera delar av landet i över 30 dagar i rad, och även om det vissa dagar har gått ner nån grad under 30 så har temperaturen allt som oftast legat kring 32-33, vilket känns som omkring 40.
Lägenheten vi bor i har ingen AC utan vi får förlita oss på en fläkt i respektive rum vilket är helt galet när det är 40 grader – bokstavligt talat – inomhus mest hela tiden.
Så ni förstår att vi försöker tillbringa vår mesta tid på annan plats än i lägenheten, för att inte försmäkta.
Och så verkar det vara för de flesta koreaner – man drar nytta av AC på jobbet eller i skolan, i kollektivtrafiken, butiker och inte minst i de många och stora shoppingcenter som finns under jord i tunnelbanegångarna. De underjordiska centrumen, och inköp av hämtmat, har fått ett rejält uppsving denna varma sommar. Men trots det så är alltså konsumtionen lägre än förväntat.
Jag gör i alla fall mitt för att bidra till att höja Koreas BNP, genom all dricka jag inhandlar varje dag för att ta mig igenom värmen.
Eftersom solen har skinit så fint hela dagen så bestämde vi oss för att göra ett nytt försök att se den magnifika solnedgången i Dadaepo ikväll, då det ju var ett ettrigt moln i vägen i lördags kväll.
Och nu blev vi rikligt belönade. Vilken magisk kväll!
Det går inte att fånga på bild över huvud taget, men det var fantastiskt att se solen gå ner stående i vattenbrynet i Koreasundet, där Gula havet och Östra havet (Japanska havet) möts, tillsammans med andra glada människor och bara känna magin.
Stranden fylls med människor när solnedgången närmar sig. Det är en massa fotografer, både proffs och amatörer, ett flertal bröllopsföljen som ska fota sig och barn och gamla om vartannat som leker eller traskar längs med stranden tills solen går ner. Och alla fotograferar hela tiden, den ena posen för att få till det perfekta fotot efter den andra.
Där sanddynerna börjar lämnar folk sina skor, och hämtar dem sen en timme eller två senare, när de vandrat färdigt i sanden. Och ingen kommer ens på tanken att stjäla dem, det är fantastiskt tycker jag.
Och vid sanddynernas början finns också hammockar och bänkar, en fin strandpromenad, skogsdungar och vindlande små stigar – allt är som gjort för en njutbar dag eller kväll vid havet.
Dadaepo är, av olika skäl som jag skrivit om innan, min favoritplats i den här stan och jag skulle kunna tillbringa timmar där varje gång. En stunds stilla gungande i en av hammockarna blickandes ut över sand, hav och solnedgång kan läka den sköraste själ, och det är en plats jag ständigt drömmer om. Så jag njuter nu när jag har möjlighet.
Dessutom ser vi ofta hägrar på stranden eller flygandes över stranden, så jag känner jag får påfyllning av tur varje gång. Ikväll kom fem stycken i flock flygandes förbi. Fantastiskt!
Och efter strandvandring krävs antingen fottvätt eller fotblås, beroende på i vilket skick fötter och skor är. Det finns nästan alltid möjlighet att tvätta fötterna vid varje strand i den här stan, precis som det vid besök i botaniska trädgårdar eller nationalparker finns blåsgrejer så att man kan blåsa bort grus, barr eller löv och smuts från sina skor. Vid Dadaepo finns både ock. Det är sådan service in i minsta detalj i det här landet!
Och om man inte är nöjd med sin strandvandring så kan man alltid ta omvägen förbi de otaliga utegym som finns överallt i den här stan, även vid Dadaepo, och som oftast utnyttjas av pensionärer.
Eftersom det är så varmt om dagarna och äldre varnas för att vara ute och göra ansträngande aktiviteter, så kommer de ut vid kvällningen i stället och då är det full fart i gymmen och på promenadstigarna. Jag har aldrig sett ett folk röra på sig så mycket som man gör här, oavsett ålder. Och det är fantastiskt.