Halv sex i morse packade vi bilen och drog till havet för att möta soluppgången. För är det nånstans där man vill möta solens första strålar så är det så klart på Jejus östra sida.
Seongsan Ilchulbong, som ligger precis i utkanten av Seongsan, är känt för att vara öns bästa utsiktspunkt för soluppgången. Det är en 182 meter hög vulkankrater med ungefär 600 trappsteg upp till toppen, och när solen går upp (klockan 06.03 i morse) samlas stora skaror på toppen för att se solens första strålar.
Vi hade dock ett flyg att passa så vi skulle inte hinna både upp och ner för kratern och se soluppgången och hinna i tid till planet. Så vad gör man då?
Jo, då går man tillbaka till den strand där vi badade igår, Gwangchigi som ligger bara några minuter från Ilchulbong, tillsammans med alla koreaner – för det var där de var – och inväntar solens uppgång. För den kommer nämligen dit strax efter att den gått upp vid Ilchulbong och det är en lika magnifik vy att se solen spegla sig i havet när den kämpar sig upp.
Så vi hann med vår soluppgång och det var en trött men nöjd trio som tog sig med hyrbilen tillbaka till flyget och lyfte mot Daegu på fastlandet. Och jag kan verkligen inte nog betona hur otroligt bra det har varit att ha hyrbil under dagarna på Jeju. Vi hade inte hunnit med att se ens en bråkdel av ön utan bil, det är glest med bussar och kollektivtrafiken är dåligt utbyggd. Så jag är så glad att jag hade turen att ha med proffsföraren Annelie denna gång.
Fyra dagar är en lagom lång tid att tillbringa på Jeju tycker jag, så det kändes lagom att ta sig till Daegu idag.
Och Daegu är något helt annat än Jeju, kan jag lova. Det är landets tredje eller fjärde största stad, beroende på hur man räknar, med cirka 2,5 miljoner invånare och har bland annat fem universitet. Tempot är högt, husen höga och moderna, bilarna många och det är mycket märkesshopping – Shinsegae som är typ Koreas svar på NK har till exempel en stor galleria. Och när de fina dyra märkena ska öppna butiker utanför Seoul är det oftast hit till Daegu de kommer.
Det finns lämningar här från förhistorisk tid i form av bosättningar och begravningar från 1500-300 år före Kristus. Man har hittat fynd även från bronsåldern i staden. Och redan på 1200-talet blev det en militär knutpunkt, vilket det fortfarande verkar vara. Staden fick sitt nuvarande namn redan år 757. Under Korea-kriget utkämpades dessutom en av de viktigaste striderna längs med floden Nakdong i Daegu, men staden lyckades hålla sig kvar under Syd-koreanskt styre under hela kriget.
Ni som kan er BTS-historia vet också att två av medlemmarna i bandet kommer från Daegu, V och Suga. Ett kanske inte lika imponerande fakta är att Daegu var epi-centrum för covid-19 i Korea när det härjade.
Den militära delen av flygplatsen i Daegu är betydligt större än den civila delen och vi passerade hangar efter hangar med svarta slimmade stridsflyg – ok, det heter säkert inte så men de såg i alla fall ut som nåt ur Top Gun, så ni förstår bilden – och helikoptrar från flygvapnet när planet taxade in till gaten efter landning. Och det var soldater ur koreanska flygvapnet (Air Combat Command) överallt på landningsfältet.
Dessutom flyger det plan med överljudseffekter (och ja, jag fattar att det inte heter så heller men ni förstår nog vad jag menar ändå…) över stan i tid och otid, och eftersom ingen här verkar bry sig nämnvärt så förstår jag att det sker ganska ofta.
Daegu ligger som i en liten sänka vilket gör att det räknas som Koreas varmaste stad. Och just nu, när det är 34 grader varmt (känns som 40) och en luftfuktighet på 50 så blir det som en kittel – helt galet varmt och kvavt. Staden har satt upp stolpar som skickar ut ångmoln och fuktsprayar förbipasserande för att man ska stå ut i värmen, och de dropparna var väldigt välkomna!
Förra gången jag var här – jag gjorde ett snabbt bussbyte här på väg till Seoul förra året – berättade en herre att Daegu, som varit känt i decennier för sina fantastiska äppelodlingar, inte längre klarar av att producera äpplen i samma mängd som förr. Miljöförstöringen och klimatförändringarna har gjort att det är för varmt för äppelodlingarna så dessa har behövt flyttas längre upp i bergen. Vilket ju är en tragisk utveckling för de många familjer som haft äppelodlingarna som levebröd under decennier.
Vi har haft en ganska stillsam eftermiddag och kväll i Daegu idag efter att vi anlände, den tryckande värmen tär lite på själen. Men vi har hunnit med att pricka in en riktig koreansk traditionell snabbmatslunch på stående fot på Dongdaegu station (där finns för övrigt ett brett utbud av både mat- och fikaställen) – tteokbokki och odong/eomuk – det vill säga riskakor och fiskkakor (det är betydligt godare än vad det låter!).
Riskakorna är ungefär som ihoppressat klibbigt ris (rismjöl och vatten) med tuggmotstånd och stark sås. Fish cakes är typ som pressad puread fisk ofta uppträdd på träspett serverad tillsammans med en kopp buljong. Och jag ÄLSKAR buljongen till eomuk, jag behöver ingen fisk utan skulle verkligen kunna klara mig på bara buljongen. Och det bästa är att man får hur många koppar buljong som helst när man beställer eomuk – lyllos mig!
I Korea ses tteokbokki och även eomuk som riktig comfort food, och perfekt mat att snabbt få i sig på stående fot. Det är billigt också, en tallrik med tteokbokki, sås och ett ägg kostade mig typ 25 kronor idag och det står jag mig på en eftermiddag.
På stationen träffade vi också en av Koreas många servicerobotar, som finns på större tågstationer och flygplatser för att hjälpa resenärer som behöver fråga något eller hitta till saker. Otroligt smidigt och de är dessutom alltid väldigt artiga!
Vi dök också in i en av Koreas många obemannade glassbutiker – men mest för att vi behövde svalkan, ska erkännas. Jag tycker det är nåt fint i att man litar så på sina medmänniskor att man låter en hel butik stå obemannad och full med glass och snacks och litar på att alla betalar vad de tar. och det gör man också, för koreaner är generellt sett ett otroligt samvetsgrant och ärligt folk.
Vi hann också med en sväng på Seomun marknad en station bort från Dongdaegu station. En behändig liten marknad med stort fokus på banchan, de sidorätter som alltid serveras vid en koreansk måltid. Ett av marknadsstånden hade en av det största utbudet banchan jag någonsin har sett, det var helt otroligt.
Om jag bodde här skulle jag vara storkund hos henne varje dag, det är då säkert!
Och dessutom hade de en enorm låda med friterade kycklingfötter – mums filibabba (eller inte)…
Dagens höjdpunkter, förutom solnedgången, var däremot att jag idag lyckades beställa både lunch och senare en jordgubbsjuice alldeles själv helt på koreanska och blev dessutom förstådd.
OCH jag fick dessutom beröm av den snälla damen i juiceståndet för min koreanska – fast det förstod jag inte förrän efteråt, för jag blir fortfarande så stressad när de pratar koreanska tillbaka att jag knappt hör vad de säger.
Men det är motivation nog för att jag ska orka kämpa lite till för att lära mig detta svåra, svåra språk – även om hon bara var snäll så blev jag jätteglad och stolt. Och det är värt mycket!