Vi startade måndagsmorgonen extra tidigt med en magisk soluppgång i Sokcho. Det var perfekt väder, 23 grader varmt och bara några små molntussar på himlen. Att stå på en paradisvacker strand tillsammans med andra man inte alls känner, men som också vill se världen långsamt vakna till liv, är en mäktig upplevelse.
Att den sedan kröntes med en kimbap-frukost på strandpiren – snacka om breakfast with a view – och årets sista bad i ett ljummet hav gjorde inte upplevelsen sämre. Så här är livet när det är som bäst tänker jag.
Vi var sedan redo att lämna Sokcho – denna härliga sommarstad full med energi och glädje – för Suwon, en mytomspunnen stad några mil från Seoul som många gör dagstripper från Seoul till.
Men vi ville göra ett stopp till innan dess; vi ville se det omtalade muhly-gräset. Det vill säga de rosa grässtrån som vajar på flera ställen i Korea under slutet av september och oktober och som folk vallfärdar för att se, ungefär som med körsbärsblomningen i april. Instagram i Korea i oktober är fullt av bilder på rosa fält.
I utkanten av Seoul finns Misari Speed Boat Park, en rodd-arena omgiven av en vacker park och som har en av de finaste muhly-fälten i Seoul. Vi visste inte om de börjat blomma än, eftersom sommaren och hösten varit helt annorlunda än andra år, men vi gjorde ändå omvägen och stannade till där på chans. Och oj vilken syn som mötte oss, fantastiskt!
Vi fick dessutom en enorm flygshow då det flög krigsflygplan i formationer hit och dit och i flera varianter och storlekar under hela besöket, sannolikt som förberedelse inför uppvisningarna under tisdagens helgdag Soldaternas dag.
Transportsträckan till Suwon tog sedan bara en timme, så det var värt en omväg.
Suwon är framför allt berömt för sin välbevarade fästning från 1700-talet. 
Det tar ett gäng timmar att gå runt den och det är stundtals ganska tuff klättring med många stentrappor och uppförsbackar, så vi gick typ halva. Men den omgärdar hela den gamla delen av stan, och överallt finns små befästningar och bastioner, allting väl bevarat.
De har också ett av de vackrast målade tempel jag någonsin sett, mitt inne i den gamla delen av stan.
Den gamla delen är väldigt fin och pittoresk, det känns ungefär som att komma till typ Trosa eller Mariefred (med Visby ringmur runt om) och det är väl värt ett besök. Men det är också väldigt turistigt och hela samhället är uppbyggt kring turismen och muren. Med rätta.
Och det var fint att se muren, inte minst när den är vackert upplyst på kvällen. De hade också en fin ljusshow på en av vaktposterna. Men det känns lite som att har man sett en del av muren har man sett hela, och det är inte en plats jag behöver se två gånger i mitt liv.
Igår var det sedan dags att styra kosan mot Seoul, men eftersom vi hade kort resväg och tid kvar innan vi skulle lämna vår fina lilla bil så bestämde vi att stanna till vid det av koreaner välbesökta Korean Folk Village i utkanten av Seoul. 
Där har man samlat 270 bostäder från alla delar av Korea och byggt upp en park med dels bostäder som visar hur olika delar av befolkningen bodde, dels små bodar där de (enligt uppgift) skulle göra hantverk och visa hur man gör siden, träfigurer, flöjter etc. Det finns också en liten del med karuseller för barnen. Typ som Skansen fast utan djur tänkte vi.
Inträdet var osedvanligt dyrt för att vara Korea men vi hoppades på en bra förmiddag.
Men himmel vad deprimerande det var. Det var lerigt och grått och gamla plastfigurer, fejkade dekorationer där färgen flagnat, moderna matvagnar och inte en endaste liten hantverkare nånstans. Jag har sällan blivit så modfälld av en kulturupplevelse och kan inte förstå storheten i denna plastiga uppbyggnad. Det enda roliga var väl telefonkiosken vi hittade.
Det var en kamp att ens hitta bra foton att ta på detta ställe, därav frånvaron av det.
Så vi gav upp och drog till Seoul istället, för att tillbringa sista veckan här.
Men först skulle Annelie bestå eldprovet och dels köra till vårt guesthouse och lämna vårt bagage mitt i den allra mest vältrafikerade delen av stan, dels köra till Seoul station och lämna bilen. Med tiofiliga vägar (!!), otroligt snabb och aggressiv trafik, begränsad förståelse av de koreanska texterna på vägskyltar och svettiga handflator gav vi oss in i denna mångmiljonstad. Med nästan 10 miljoner invånare bara i staden och 26 miljoner om man räknar in förorterna räknas det som det fjärde största storstadsområdet i världen och omkring hälften av Koreas befolkning bor här. Det är alltså större än både London och New York.
Jag är därför otroligt imponerad av min duktiga reskompis Annelie som har lyckats ratta runt vår lilla bil i detta myller av trafik utan att tappa humöret eller få stressanfall, och vi har dessutom bara kört fel i den här stan två gånger. DET är stort det! 
Och en av gångerna var när vi skulle leta efter en mack och fylla tanken med sista skvätten bensin, och den bensinstation vi trodde vi hittade inte såg ut att ha någon pump. Vilket den visst visade sig ha när vi kom förbi andra gången – slangarna hängde dock i luften (!!) och bensinen kom någonstans inifrån den pyttelilla byggnaden på nåt märkligt (och läskigt) sätt så det gills inte riktigt. 
Så när bilen var lämnad firade vi med en ordentlig lunch i ett av de många små ”hål i väggen”-ställen som finns i det här landet; jag åt kalguksu – knivskurna nudlar – och det är en liten extra väntetid för att de ska hinna skära nudlarna för hand men det är alltid värt väntan. 
Och tanten på stället blev så glad över att Annelie berömde den hemgjorda kimchin att hon genast hämtade en jättestor skål till. Som vi så klart åt upp, den också.
Så kan jag rekommendera bilkörning i det här landet? Absolut, om du kan några ord koreanska så att du kan göra dig förstådd i de många biltullsstationerna, och när du har lärt dig hur de funkar. (Det är nämligen en mindre vetenskap att göra rätt för de funkar olika på olika vägar.)
Själva körandet är dock inga problem, det är tydligt skyltat, färgkodningar i vägarna för att man ska hitta rätt avfart och, förutom i Seoul och Sokcho, är medtrafikanterna väldigt vänliga och tålmodiga och generösa i trafiken. Så absolut!
Hur är då Seoul? Ja, det är som alltid en chock att komma till denna mångmiljonstad. Otroligt mycket folk ute, det var dessutom helgdag igår så det var extra många ute på vift. En massa trafik och stress och ljud överallt, trängsel på tunnelbanan och många linjer att hålla reda på.
Men det är också nåt häftigt med den här staden.
Vi gick dessutom ut hårt med ett besök i kvarteren där vi bor i Myeongdong, och där är det alltid FULLPACKAT med människor och extra många en ledig dag som igår.
Jag hittade dessutom en liten surprise inne på Line store i Myeongdong – avtryck av BTS-killarnas händer där jag kunde konstatera att jag är rätt liten ändå i jämförelse för det var inte en enda hand som var i min storlek.
Dagens bästa var dock att jag äntligen, äntligen fick tag på ett exemplar av den koreanska fotobok Are you sure? som jag har längtat efter att få tag på sedan i juli. Den välsorterade bokaffären Kyobo har allt!
Boken släpptes i måndags och har redan sålt slut två gånger, men den finns nu väl nedpackad i min resväska. Det var en bra avslutning på våra första timmar i Seoul!