Dagarna i Seoul bara rusar fram och snart är tiden i Korea slut för den här gången. Förra gången jag var här, med äldsta dottern, så bockade vi av alla viktiga besöksmål, upplevelser och turistattraktioner vi hann med och gjorde verkligen allt. Det var roligt men också lite stressigt, så den här gången har jag därför en lite annan approach.
Jag ska njuta och fokusera på att uppleva det jag passerar och inte bara hoppa från en grej till en annan. Jag fick aldrig riktigt någon känsla för Seoul förra gången så det tänkte jag försöka skaffa mig denna gång.
Första dagen, i onsdags, inledde vi med lyxig belgisk chokladvåffla på ett fik vid Seoul City Hall. Där finns många bra ställen där de serverar belgiska våfflor, den ena tjusigare och mer utsmyckad än den andra.
Vi satt så bra till att vi samtidigt kunde se vaktavlösningen vid Deoksugung-palatset. Och man kan säga vad man vill, men det är ändå nåt speciellt med den enorma stolthet över sin rika historia som präglar Korea. Och man känner sig direkt förflyttad till ett historiskt koreanskt drama så fort alla dessa män, för det är ju bara män, stiger ut ur palatsområdet i sina vackra kläder.
På förmiddagen tog vi oss till de tjusigare kvarteren i Gangnam, det vill säga COEX köpcenter och det fantastiska Starfield-biblioteket.
Eftermiddagen ägnade vi sedan åt studentområdena kring Hongiks universitet och Hongdae. Där är massor av shopping som passar studenters plånböcker, massor av unga och massor av billiga restauranger. På kvällarna spelar de musik och sjunger ute på gatorna.
Vi bestämde oss för att äta en sen lunch/tidig middag där och det är första gången vi har fått skäll när vi skulle beställa mat.
Det var en koreansk grillrestaurang och vi har ätit på det en massa gånger, och aldrig haft några problem med att beställa annat än grillat kött. Men här blev de mycket upprörda över att vi inte skulle äta grillat, utöver de två rätter vi ville beställa.
Kanske kom vi vid fel tid, kanske har vi bara haft tur alla de andra gångerna eller så hade ägaren en dålig dag – oavsett vilket så blev vi inte populära. Men vi fick till slut beställa ändå efter lite språkförbistring men man kan konstatera att vi fick noll service och inte ens en grytslev att sleva upp grytan med. Så de gjorde verkligen klart att vi inte stod högst på deras topplista.
Men min gryta med krabba var i alla fall, som alltid i det här landet, toppengod och Annelie åt de starkaste nudlar hon någonsin har ätit i Korea. Så vi var nöjda även om inte restaurangen var det.
Min reskompis Annelie gav sig igår iväg på egna äventyr några dagar och jag ska erkänna att det känns lite märkligt att helt plötsligt vara soloresenär när vi suttit ihop som siamesiska tvillingar i sex veckor.
Men det gör ju också att man får chansen att uppfylla sina innersta lustar utan att behöva skämmas inför nån annan. Därför har jag ägnat de senaste dagarna åt att traska, traska, traska runt hela Seoul och glo på och göra sånt som jag tycker är roligt, och slinka in på sånt som verkar kul på vägen från punkt A till punkt B.
Jag älskar ju att upptäcka en stad till fots, och även om Seoul har en kollektivtrafik i världsklass så har jag haft turen att hitta ett hotell som ligger perfekt till för promenader till de bästa, i mitt tycke, områdena i Seoul.
Igår ägnade jag mig därför åt långa promenader, snabba stopp vid gröna oaser och ohämmad shopping i både Insadong och Myeongdong.
Insadongs huvudgata är kantad av konstnärer, hantverkare, små butiker med koreanska kläder, stämpelhantverkare, antikhandlare och annat roligt. Där ligger också det finfina kulturcentret Ssamsisil, ett helt hus fyllt med unika konsthantverk, kulturupplevelser och hantverksworkshops.
Och längst upp i huset ligger en av de minst begripliga ställen jag stött på i Korea – bajskafét där inredning, bakelser och kaffe pryds med bajsdekorationer av olika slag. Det är inte my cup of tea, men det har säkert sin målgrupp. Det var i alla fall fullt av barnfamiljer där när jag gick förbi.
I övriga huset är det dock bättre kvalitet på hantverket, där finns bland annat en kvinna som gör de mest ljuvliga tovade små djur som jag någonsin har sett. Så det är väl värt ett besök.
Igår hade de också precis öppnat en konst- och antikvitetsmässa så där var jag naturligtvis tvungen att smita in. Och det var uppenbart att det var jag och Koreas samlade antikvitetselit som gick omkring där, och jag hade med råge allra minst plånbok av alla som traskade omkring i de där rummen.
Det var fantastiska saker som ställdes ut, det mesta fanns det inte ens en prislapp på. Och det var inte bara föremål som var upphängda eller uppställda utan varje liten monter var en konstinstallation i sig. Fantastiskt vackert!
Men när jag gick förbi en av montrarna och såg att några av föremålen hade prislappar kring 5-10 miljoner svenska kronor och uppåt så insåg jag att jag nog ändå inte riktigt passade in.
I Myeongdong var jag lite mer i klass med alla andra turister. Där har varje skönhetsbutik inkastare vid dörren och de tävlar om att erbjuda de bästa priserna. Det är därför utan tvekan bästa stället att köpa med skönhetsprodukter från.
Det är sjukt nog också det enda ställe jag har sett i Seoul där folk helt öppet går omkring med bandage kring hakor, pannor, öron, kinder efter att ha gjort diverse skönhetsoperationer. Man kan ju tycka att det skulle finnas bättre ställen att hänga på om man är nyopererad än i ett fullproppat shoppingkvarter men vad vet jag.
Eftersom det snart börjar bli dags att packa klart var det i alla fall dags att handla det sista i skönhetsväg och fylla de sista hålen i resväskan. Så nu är jag (och omgivningen) försedd för det kommande året i alla fall!
Kvällen avslutades sedan på ett av de många specialiserade restauranger som finns i Korea som bara serverar en sorts kötträtter, nämligen fläsk. Det blev en gryta med fläsk och den vansinnigt goda blodkorven, soondae jjigae, i sällskap med min nya fina vän Marianne från Frankrike, som jag träffade när vi var i Tongyeong. 
Hon bor och jobbar i Seoul sedan ett drygt år tillbaka. Och det var så roligt att få höra om hennes perspektiv på Korea, som 24-årig fransyska som aldrig hade varit utanför Europa innan hon kom hit alldeles själv för ett år sedan. När jag var i Korea för första gången för typ 25-26 år sedan så var hon inte ens påtänkt…
Jag fick sedan kröna kvällen med att äntligen äta en tanghulu igen. Det är frukter på spett doppad i knaprig stelnad sockerlag – otroligt supersött men det blir liksom gott ändå på nåt vis med den syrliga frukten. Men en per resa räcker, och man ska helst inte berätta för sin tandläkare att man ätit det där.
Idag har jag rört mig över halva Seoul, och varit otroligt effektiv i mitt turistande. Jag hade några platser kvar jag ville bocka av som jag valde bort förra året, så jag började med att promenera till Dongdaemun plaza.
På väg dit gick jag förbi Gwangjang marknad, jag hade glömt bort att den låg just där. Och vad hittade jag där om inte nudeltanten som är känd från Netflix (och en miljon instagram- och tiktok-poster). 
Förra året när jag var där var kön så lång till hennes matställe att vi valde bort det. Men den här gången var det tomma platser, kanske för att klockan bara var strax efter 10. Jag hade visserligen nyss ätit frukost, men när chansen kommer att få äta hos denna matkändis så är det lika bra att grabba tag i den, hur mätt man än redan är.
Så jag beställde den minsta portion jag kunde hitta och det var hennes berömda mandu, med fläsk och kimchi. Och visst var de goda – men jag vet inte om de skulle varit värda att stå i kö en timme för. Jag har ätit minst lika goda, och billigare, på annat håll i Korea.
Men nu har jag i alla fall fått göra som alla andra kända influencers i världen och ätit där, och dessutom fått prata några ord med henne, så jag känner att jag har fått mitt kändislystmäte fyllt den här gången.
Så det var med mätta steg jag gick omkring på Dongdaemun plaza, detta futuristiska design- och konstcentrum. Det är annorlunda, det ser ut som en rymdfarkost, det är mycket plåt och glans, men vackert vete tusan om det är. Men nu kan jag i alla fall bocka av det från min lista.
Och det roligaste var det härliga piano som stod i en gång och som en liten flicka plötsligt satte sig vid och började spela på. Modigt gjort tycker jag!
En annan sak jag också kan bocka av, som var en något mer skämmig hemlig önskan, var ett besök vid entertainmentbolaget HYBEs högkvarter, där BTS en gång startade sin karriär.
Som förväntat är kvarteren runt omkring fyllda med bilder och reklam för de olika medlemmarna (och för andra stora popgrupper som också ligger under HYBE men de har jag ingen bra koll på, jag är ju lite enögd i min idoldyrkan). Det var nån kille i typ Seventeen (kan också ha varit en helt annan grupp…) som hade födelsedag idag så det var en bild av honom och en fotospot utanför byggnaden som drog till sig en massa 20-åringar. Men den här medelålders människan avstod från just det, är ju bra om man åtminstone vet vilken kändis man ska fotas med tänker jag.
Vad jag däremot inte avstod från är att köpa ett Tmoney-kort, typ SL-kort, med Jimin på. De säljs bara i snabbköpet vid sidan om HYBE och kostar så klart dubbelt så mycket som alla vanliga Tmoney-kort. Men så fick man ett foto av Jimin med på köpet, så det var ju värt det ändå tycker jag…
Eftersom han snart firar födelsedag så är det hyllningsreklam bekostat av olika fanklubbar runt om i världen strategiskt utplacerat över delar av Seoul, bland annat vid COEX och i kvarteren kring HYBE.
Det är sanslösa pengar som läggs på den här typen av hyllningar från fansen, och det görs för en massa idoler i Korea, både musiker och skådisar.
Det är svårt att förstå den nivå av besatthet som koreaner har vid just idoler. De får inte vara tillsammans med någon eller gifta sig för då blir det skandal, de får absolut inte vara homosexuella, de får inte vara oförskämda eller uppträda berusat eller irriterat, de får inte ha för dyra eller fel accessoarer, de får inte röka eller dricka eller äta fel, eller vara för ”tjocka” (det vill säga vara normalviktiga) eller för ”fula”, de får inte sätta gilla-tummar på ”fel” personer i sociala medier, de får inte uttala sig om politik eller andra viktiga saker eller göra någonting som skulle kunna förstöra deras image. Och de hålls vid en betydligt högre standard än vi vanliga dödliga.
Det är dessutom otroligt svårt att slå igenom och bli känd, ändå är det nåt många koraner drömmer om i unga år. Idollivet och traineelivet i Korea har en otroligt dyster baksida med svält, självmord, skador och mentala problem, och de allra flesta som är trainees i förhoppningen om att nån gång göra debut och slå igenom blir det aldrig något med. Jag hoppas att det snart sker en förändring och att synen på kändisar blir lite mer sund, för allas skull, för som det är nu är det inte vettigt.
Jag passerade också den restaurang där BTS-medlemmarna alltid brukade gå och äta efter sina rep. De gör big business och skryter ohämmat om att BTS brukade gå dit, så stället var förstås fullpackat. (Och nej, tackar som frågar, jag behärskade mig naturligtvis och gick inte in – men mest för att jag ju redan var mätt efter Netflix-tantens mandu, inte för att jag nödvändigtvis hade nån större karaktär att stå emot…)
Sedan blev det ett snabbt stopp på Lotte outlet vid Seoul station, ett bra ställe om man vill handla bra grejer till bra priser.
Jag gick däremot, vilket kommer förvåna min omgivning oerhört, därifrån helt tomhänt.
Jag hade i stället siktet inställt på Inseokdong och nåt av de otaliga kaféer som finns i dessa mysiga små kvarter. Inseokdong är en gammal stadsdel bestående av traiditonella små hanoks som gjorts om till kaféer och små butiker. Det är bra mycket mysigare än många andra ställen (typ Bukchon hanok village) men också fullt med turister.
Så där satt jag ett tag och njöt av en koreansk olivbagel gjord på koreanskt mjöl och (enligt kafét) inhemska råvaror – comme ci comme ca tyckte jag som verkligen gillar en traditionell New York-bagel – men lax-cremecheesen var god och omgivningen var vacker och det var skönt att få vila fötterna ett tag.
Koreaner i gemen älskar sina fik och de älskar sin iced Americano, så att driva kafé i Korea är en blomstrande business uppenbarligen.
Dagens sista anhalt var sedan Bukchon hanok village, som jag hoppade över förra året. Det är en traditionell hanok-stadsdel som blivit en av Seouls största turistattraktioner. Där var miljoners miljoners med människor, den största majoriteten av dem kineser och från andra delar av sydostasien. Och överallt fanns skyltar uppsatta som uppmanade folk att vara tysta, att respektera att folk bor där, och att inte komma dit på söndagar. Det förtog något av upplevelsen kan jag tycka.
Så jag hade kunnat klara mig utan det besöket även i år känner jag.
Desto finare var det att få avsluta promenaden hem till hotellet med att slinka in i ett av de (nästan)-palats som finns runt omkring i staden, Yi Ha-eungs boning. 
Till skillnad från de riktiga kungliga palatsen är det fritt inträde till denna lilla oas i utkanten av Insadong. Yi Ha-eung var far till den gosse, sedermera kung Gojong av Joseon, som utsågs till blivande regent vid 11 års ålder i och med att han var sista ättlingen (på sin mors sida) till den avlidne kung Cheoljong. Yi Ha-Eung var ställföreträdande regent tills sonen fyllde 20 år och tog över 1873 – sonen satt sedan på tronen ända till 1907 – och han lät bygga ett boende som liknade det kungliga palatset Changdeokgung. Dess ägor sträckte sig då ända bort till palatsområdet, men är nu mycket mindre.
Det är otroligt fint bevarat och omhändertaget, och på de olika gårdarna satt människor i stilla ro och pratade med vänner, tecknade, läste eller bara vilade. Det var en riktig stillsam oas mitt i den hektiska mångmiljonstaden och det blev ett perfekt avslut på en intensiv dag.