Alltså hur länge ska människan vara kvar där i Korea? Är det inte dags för henne att åka hem till sin familj snart undrar ni kanske (eller inte alls)?
Och svaret på det är förstås att jo, visst är det är dags nu.
Och hur sammanfattar man då sju magiska veckor i Korea på bästa sätt? Ja, det enkla svaret är att det gör man inte. För det är verkligen helt omöjligt att ge en realistisk bild av allt det jag (och min fina, fina reskompis Annelie) har upplevt och varit med om; alla möten, alla fina människor vi mött och vänner jag fått, alla oväntade gester av kärlek och värme, alla fantastiska platser vi har sett, alla modiga saker vi har gjort, alla hejarop vi har fått och all glädje vi har mött.
Mina sista dagar i Seoul har därför präglats av en febril önskan att hinna göra och pröva allt ”det bästa” innan jag far hem igen.
Paiks Coffee är en favorit, mest för att jag är väldigt förtjust i Chef Paik. De har dessutom en fantastisk juice gjord på citrusfrukten kalamondin (ska erkänna att jag aldrig hade hört talas om den tidigare) och den smakar ungefär som om man plockat och pressat dem själv, syrligt och fräscht och vidunderligt gott. Därför rustade jag mig med en stor mugg med det inför lördagens äventyr.
Jag gick ut starkt med ett morgonbesök på den oktagonala paviljongen Palkgakjeong i Tapgol-parken. Det är byggt 1902 och det var där människor samlades den 1 mars 1919 och utropade den koreanska frihetsrörelsen (mot Japan).
I parken finns också en 12 meter och tio våningar hög stenpagod. Det är enda kvarlämningen från Wongaksa-templet som låg där och som ska ha byggts redan 1467. Utsmyckningen är väldigt vacker och därför räknas den som en av de finaste stenpagoder som finns bevarade i landet. Så det var en vcker plats att starta morgonen på.
Flitiga läsare vet ju att jag är ett stort fan av Jimin i BTS och han råkar ha födelsedag om några dagar, vilket jag har skrivit om förut. Det innebär att det sätts upp reklam för att fira ”Jimin Day” i busskurer och på reklamtavlor, det visas reklamfilmer och anordnas födelsedagsfiranden på kaféer kring Hybe, det entertainmentbolag som BTS hör till, nere i Yongsan. Allt arrangerat och betalat av fans från olika delar av världen.
I lördags ramlade jag in på två sådana firanden. (Och nej, det var ingen slump även om jag låtsas lite att det var så för att det låter ju bättre…).
Det ena var ett BTS-fokuserat pyttelitet fik som drivs av en kvinna i min ålder. Hon har haft sitt fik i många år och spelar bara BTS i högtalarna, och har bara BTS-prylar.
I helgen var det så klart extra fokus på Jimin inför hans födelsedag och hon välkomnade mig (som enda gäst fem minuter efter att det öppnade) med öppna armar. En liten stund senare kom ytterligare två kvinnor i min ålder, som var på sitt tredje Jimin-födelsedagsfirande den dagen och hade väskorna fulla med Jimin-merch.
Vi blev så klart genast bästa kompisar genom vår gemensamma beundran inför den fantastiska artist Jimin är, och de pekade ut alla kaféer och födelsedagsevent som skulle arrangeras den dagen.
Jag fick sedan guidning till nästa fik med födelsedagsfirande, som enbart var fokuserat på Jimins födelsedag. Och det var helt galet, med hans musik, videofilmer, bilder, tårtor (!!), små kakor – ja allt man kan tänka sig. Och majoriteten av besökarna var kvinnor i min ålder. Så jag kände mig hemma, även om jag faktiskt – vilket kanske kan vara svårt att tro när man läser min reseblogg – inte riktigt är lika Jimin-galen som de flesta av dessa fans.
Jag har nämnt det förut och det är något befriande i att kunna vara en svensk medelålders ajumma och ändå få lov att känna beundran inför en artist som man tycker gör något extra bra utan att betraktas som helt tokig.
Och fankulturen i Korea visar att det framför allt är människor 30-40+ och över som håller (den sunda) fandelen av kulturen uppe, framför allt eftersom det är denna grupp som har pengar och har råd att köpa skivor, böcker och annan merch. Så här är de en viktig grupp för alla artister.
På eftermiddagen kom Annelie tillbaka till Seoul igen efter sitt äventyr, så då tog vi en sen lunch på en av de Michelin-restauranger som ligger i Myeongdeong, Hadongkwan. Den har funnits i över 80 år och har bara två rätter på menyn, gomtang som är biffsoppa med ris och kokt biff.
De öppnar kl 7 på morgonen och har sedan öppet till maten tar slut vid 16-tiden.
Vi kom precis i slutet av deras servering, så det gick snabbt att få mat. Och visst var den god, det märks att det är en buljong som har förfinats till perfektion. Men utan salt och andra smaktillsättningar var den allt lite tam. Men det var kul att ha varit där, det brukar vara långa köer så vi hade lite tur som bara kunde gå rakt in.
På kvällen var det dags för den årliga fyrverkerifestivalen nere i Yeouido. Den beräknades ha minst en miljon besökare på plats så jag fick tips om att gå till Namsan i stället för där skulle det vara lite färre folk och mer säkert. Där står man högt och ser fyrverkerierna, även om det är på ganska långt håll.
Men jag kan säga att vi var inte ensamma om den idén, det var säkert tiotusentals människor där.
Och det var fina fyrverkerier men inte slår det den helt makalösa fyrverkerishow jag såg förra våren i Busan när man tävlade om att få vara med i Expo 2030. Det finns nog ingen show som kommer slå det.
Söndagen ägnade vi sedan åt lite shopping i den 12 våningar höga Daiso i Myeongdong – som ni ju vet vid det här laget är min favoritaffär i Korea. Där finns allt man behöver och allt man inte visste man behövde – precis som i Ullared en gång i tiden. Det är väl därför jag känner mig så hemma där…
Den butiken är så stor så man har tryckt upp egna kartor och informationsfoldrar om vad varje våning innehåller, då förstår ni hur mycket man inte visste man behövde som man kan hitta!
Och i Daiso ska man hålla utkik på kosmetik- och hudvårdsplanet. För det finns alltid storsäljare där som ”alla” i butiken flockas till och absolut ska köpa för att det är så bra. Så då får man bra tips om man som jag inte har nån koll på vad som är trendigt inom det området.
Så också denna gång, så nu har jag med mig mirakelkräm hem som garanterat ska ta bort alla mina rynkor, göra huden elastisk och babylen och göra mig minst tio år yngre. Och allt till budgetpris, så klart. Jag ser fram emot denna totala förvandling!
På kvällen blev det brofestivalen vid Banpo, som sker några söndagar under hösten. Då är det konserter, danstävlingar, matvagnar och mycket fokus på hållbarhet och miljötänk.
Vi såg bland annat ett gäng barn och unga som tävlade i k-dance, och snacka om talang. Det fanns bland annat en ung hiphop-kille som var helt grym, och som också så klart vann.
Lite senare drog den berömda Rainbow fountain water show igång på samma plats. Jag har sett den ett par gånger förr och det är fint med vatten som sprutar i regnbågens alla färger. Och även om det blir lite enformigt så är det nåt man ”ska” se i Seoul tycker jag.
Vår sista gemensamma heldag i Seoul ägnade vi sedan åt att ta oss runt Seoul till fots.
Vi gick längs den 5 kilometer långa gamla tågled de har gjort om till promenadstråk, Gyeongui Line Forest Park. Det är inte en sammanhängande sträcka utan den skärs av då och då av gator, men stora delar är parkliknande och den är särskilt populär bland stadens hundägare. Där fanns så klart de obligatoriska utegymmen där majoriteten av utövarna är pensionärer.
Koreanska pensionärer är de mest aktiva jag någonsin har stött på. Många av dem har levt under otroligt fattiga förhållanden under krig och svält, och de har jobbat hårt på olika sätt hela sitt liv. Det är dessutom lite fult att slå dank i det här landet, man ska göra rätt för sig även som äldre. Så det är raska promenader, bergshiking och utegymmande för hela slanten.
Vi hade också en ljuvlig eftermiddag i Inseokdong där vi njöt av alla kaféer och deras specialiteter och fina inramningar. Flera k-draman innehåller scener från gatorna eller kaféerna i Inseokdong och det är inte så svårt att förstå. Det är mysigt, trångt men också mycket folk.
Under vår promenad gick vi genom delar av Seoul där byggnaderna verkar ha fastnat i 1950-talet med traditionella (icke lyxupprustade) hanok med sina karakteristiska traditionella tak och slitna stenhus, där det är trångt, skitigt, enkelt, pensionärerna sitter ute på gatan och pratar och där det märks att det är tufft att leva.
Och sen femtio meter därifrån sträcker sig lyxkontorsbyggnaderna mot himlen och det är stål, blankt, många fönster och ren och modern design. Det är denna dubbeltydighet och det dubbla liv som är det riktiga Korea för mig och som gör att jag verkligen uppskattar detta land.
Det är gammalt och nytt, traditionellt och modernt, kultur och realism, old style och high tech, gamla och unga, historia och nyskapande, fördomar och öppenhet, stolthet och nyfikenhet, landsbygd och storstad, fattigt och rikt, gamla mot unga, gamla seder och traditioner och en ny värld – allt på en och samma gång.
Min bild, som också bekräftats av de koreaner jag möter, är att Korea och koreanerna till en del också lever i parallella världar. Värderingar som tidigare varit dominerande och som alla skulle följa utmanas nu av de yngre. Tatueringar som varit så tabu ses nu på allt fler yngre, tjejer inte minst.
Hysteriskt kropps- och utseendefokus, en rädsla för att gå utanför normen och en strävan att alltid vara ”söt” och konservativt klädd har blandats med alltfler överviktiga och unga tjejer som – med rätta – klär sig precis som de vill, vägrar gifta sig och vägrar skaffa barn.
Politisk tilltro och lydnad inför auktoriteter är inte heller nåt som är självklart längre. Status på jobb och i samhället är viktiga för några, medan andra försöker komma förbi det.
Det är också tufft att vara barn och ung vuxen i Korea, jag har skrivit om det förr, inte minst nu när den ekonomiska situationen också gör att många unga inte hittar jobb.
Pressen hemifrån är ofta hård, det är många extra skolaktiviteter flera gånger i veckan inklusive helger för att få de betyg som krävs, och kunna komma in på ”rätt” universitet och umgås med ”rätt” människor. Men inte ens det räcker längre för att vara garanterad jobb så det är många tidigare självklara saker som inte längre är så självklara.
Det i kombination med att barnafödandet ligger på 0,72 per kvinna, att homofobi och brist på acceptans för olikheter fortfarande är utbredd och klimatförändringarna är stora påverkar landet enormt och har gjort under lång tid.
Till exempel var det skyfall vi möttes av i Busan för någon månad sedan när det regnade nonstop i 48 timmar det värsta som drabbat området på 200 år. September har haft högsta medeltemperatur i år sedan mätningarna startade.
Och den tropiska hettan som legat som ett lock över landet i månader har varit värre än någonsin. Det är först sista veckan som temperaturen har legat på normal nivå för årstiden, kring 20-22 grader på dagarna. Vi har haft 30-35 grader alla de övriga veckorna.
Det har varit brist på frukt och grönt på grund av torkan, priserna har höjts och folk har dött av värmen och även drunknat för att så många här inte har någon vattenvana eller kan simma. Nu talas det om att årets vinter ska bli rekordkall med temperaturer kring -20. Vilket i sin tur kommer göra att folk dör av kylan i stället.
Och allt sammantaget är det skeenden som skapar stor oro, hos både koreaner och oss utomstående.
Jag har tidigare nämnt att vi denna gång bor helt perfekt, en minut från Inseokdong och fem minuter från Insadong. Hotellet är inget att hurra för, bland annat har det inga fönster, men läget är oslagbart mitt i den gamla delen av området, fullproppad med bra restauranger till bra pris och massvis med pojangmacha, de där små röda tälten ni säkert har sett med enkla matställen. (Vi hade tänkt äta vår sista middag på ett sådant men det serverades mest lättare rätter som kycklingfötter, bläckfisk och annat, så vi hoppade det denna gång.)
Vår sista kväll i Seoul avslutade vi därför i stället på en av våra många kvarterskrogar med en magnifik skaldjursjjigae. De hade två rätter med marulk på menyn och två rätter med skaldjur. Och när de bara serverar en sak eller en stil, då vet man att de kan sin sak.
Den var fullproppad med krabba, räkor, koreansk bläckfisk och stark men vansinnigt god. Killen som ägde stället hjälpte oss dessutom att laga till grytan – vilket har skett påfallande ofta, de verkar inte lita på att två svenska ajummas klarar av det där – och han lärde oss dessutom vad varje sak hette på koreanska. Det är underbart när vi får språklektioner av dem vi möter, enkom för att de är så glada över att vi försöker lära oss deras språk och om deras kultur.
Jag har sagt det förut och jag kommer säga det hundra gånger till – koreaner i gemen är de mest generösa, vänliga, varma och hjälpsamma människor jag någonsin har mött.
Jag har alltid lite separationsångest när det är dags att packa ihop och fara hem igen, så även denna gång. Och inte blev det bättre av att jag också lämnar min partner in crime under dessa sju veckor, Annelie, som jag ju har suttit ihop med nästan dygnet runt. Herre Gud vad roligt vi har haft det och dessutom har vi inte bråkat en enda gång. Bara det är ju stort!
Så mina sista timmar i Korea passade vi på att njuta ordentligt för att minska separationsångesten något.
Vi började dagen med att hamna först i kön på ett av de mest populära bagerierna som bara säljer salt bröd – väldigt poppis i Seoul – i Inseokdong, Jayendo Salt bread. Det är alltid lång kö och lång väntan där men vi var tidigt på plats och haffade första köplatsen.
Och det var värt att vänta på – himmelskt gott. Fluffig och skir som en croissant men inte lika oljig eller smulig och mycket godare. Utan tvekan det bästa bröd jag har ätit i Korea – vilket i och för sig inte säger så mycket för de kan mycket i det här landet men bröd är de inga höjdare på. Dessutom fantastiskt vackert inslaget i en pappåse, och helt ok pris: 12 000 won (ca 95 kr) för 4 stycken. Värt varenda öre!
Vi mötte också kvarterets lokala leverantör av makgeolli, det risbrännvin som är så populärt när man går ut och äter och dricker. Han har levererat på samma sätt i decennier med sitt dieselmonster till moppe, bärande varje back till restaurangerna på ryggen, så varför sluta med ett vinnande koncept?
Vi hann också med en sväng bland blomsterprakten i Yeolrin Songhyeon Green Square. Vackert, färgsprakande och förvånande att det fortfarande blommar så fantastiskt när det redan är oktober.
Sedan ett snabbesök på en av de största och rikaste templen i Korea, Jogyesa. Där bodde dottern och jag ett dygn på tempel stay förra året. Och det är en plats som sprakar av energi och närvaro, de har bland annat ett 450 år gammalt träd som står vakt framför templet och som är alldeles varmt när man rör vid det. Det är magiskt!
Och det märks att templet är populärt, det är utsmyckat som inget annat tempel jag någonsin har sett och väldigt kommersiellt. Men jag gillar det ändå. Vi fick också möjlighet att slå tre slag på trumman och önska något, så nu håller vi tummarna att alla önskningar slår in.
Lunchen intogs på ännu en Michelin-krog i Myeongdong, anrika Kyoja som funnits sedan 1966. (De har två restauranger där numera så är det ena fullt, testa det andra.)
Även där är köerna långa men de har den snabbaste service jag någonsin har varit med om. Man får snabbt ett bord och ännu snabbare in sin mat. Och vilken mat sen! Utan tvekan det bästa jag har ätit i Korea så här långt och då vet ni ju att jag har ätit de mest magiska måltider.
De har, precis som de bästa ställena, bara några få rätter på menyn så vi beställde in mandu (dumplings) och kalguksu (knivskurna nudlar) med biff. Både Annelie och jag var rörande överens om att detta var en himmelsk måltid. Och så klart superbillig, inte ens en hundring var. Så billig Michelin-krog kommer jag nog aldrig kunna äta på någon annanstans.
Sedan tog jag farväl av Annelie för denna gång med en liten tår i ögat, och gjorde min egen sista minuten-shopping för att fylla väskan till bristningsgränsen. Det är ju synd att inte ta med hem det man får tänker jag. (Och jag skäms, men då har jag dessutom redan skickat hem tre lådor på posten under resans gång för att det blivit för fullt i väskan…det kostar dock inte så mycket, så jag tröstar mig med det.)
Så det landade så klart fler ansiktmasker, krämer, ginseng, koreanska snacks och fler presenter till familjen, som jag nu längtar vansinnigt mycket efter, i resväskan. (Jag hade för övrigt 1,5 kg för mycket i väskan när jag kom till flygplatsen så det hade kunnat bli lite dyrt – men det var en vänlig kille vid incheckningen så vi låtsades båda som att det regnade när jag vägde in väskan som tur var.)
Och så var jag förstås tvungen att flanera omkring och bara känna stämningen, och passera en massa av de historiska platser som Seoul är översvämmat av, som Cheonggukdong och dess ”hemliga” fridfulla trädgård. Det blev dock inget besök där denna gång, eftersom det var fullbokat.
Jag hann också med en kort runda längs Cheonggyecheon, den dryga mil långa promenadvägen längs strömmen som alltid har flanörer, oavsett vilken tid på dygnet man passerar den.
Det är en fin känsla i den här stan och till skillnad från förra gången jag var här så börjar jag förstå dess själ lite bättre. Det är en stad att imponeras och bli förälskad i.
Till sist var det dags att även fylla magen med det godaste jag vet en sista gång; hotteok, bungeoppang (en fiskliknande våffla fylld med röd bönpasta, choklad eller min favorit tjock vaniljkräm) och en sista enkel middag från CU (typ 7Eleven): en triangelkimbap med tonfisk – alltid en räddare i nöden -, min älskade jordgubbsmjölk och en koreansk pärondryck som är söt och extra perfekt när man ska flyga långt.
Och så behövde jag göra en lista – som blev ganska lång – på saker jag inte hunnit med denna gång som jag måste hinna med nästa gång.
Sen var det bara att säga hej då på riktigt för denna gång, och lämna kvar en del av hjärtat igen. Men det bästa är att den här gången vet jag att jag snart är tillbaka igen, för det här landet kommer jag aldrig mer att lämna!